Theodor Kallifatides brukar ringa sin 93-åriga mor Antonia om morgonen. Då har hon hunnit göra i ordning en kopp kaffe med minst tre skedar socker i och medan hon talar i telefon smuttar hon på det heta, starka kaffet.
Avståndet mellan Stockholm och Aten är några hundra mil och mamma Antonia påminner ganska så ofta sin yngste son om detta faktum. De har trots allt bott i olika länder i 43 år nu: “Du som inte tog ett steg bort från min kjol åkte så långt bort.”
– För henne är det fortfarande ett mysterium att jag emigrerade, liksom det är för mig. Hon har inget enkelt svar och inte jag heller. Men eftersom vi båda vet att det är som det är fördjupar vi oss inte i ämnet.
Theodor Kallifatides har sin
skrivarlya på Stockholms söder.
Eller, som Theodor Kallifatides skriver i sin nya bok “Mödrar och söner”:
– Min mor har gåvan att låta de små glädjeämnena besegra de stora sorgerna. Den varma kaffekoppen vilande på magen är en glädjens atombomb, särskilt med fyra skedar socker i.
– Boken handlar om hur mycket min mor betytt och alltjämt betyder för mig. Men jag har också velat bjuda läsaren på en historielektion om Greklands fattiga, våldsamma historia.
Populär och flitig
Hemmets Journal träffar den nu 69-årige svensk-grekiske författaren och professorn i arbetsbostaden i ett rödmålat gammalt kulturhus på toppen av Stockholms söder. Han är en av våra flitigaste, mest uppskattade och prisbelönta författare och nu går telefonen som vanligt varm, både för den nya bokens skull och för att han är en populär föredragshållare. I morgon reser han och frun Gunilla till sommarvistet Bungenäs på norra Gotland och i höst blir det en ny resa till Aten, dit Theodor återvänder ett par gånger om året.
– Mina första år bodde vi i byn Molai, innan pappa tvangs iväg och tog med familjen till Aten. Där har jag nu min mor, min bror Stelios och några gamla vänner.
Så länge man har någon kvar som man tycker om, återvänder man. Men för varje gång jag kommer tillbaka har staden förändrats ytterligare och jag känner mig alltmer ensam. Jag har inte haft något yrkesliv där på 43 år och det är ju oftast genom jobbet man får sina sociala kontakter. Man funderar alltid på att återvända, fast man vet att det aldrig kommer att bli så. Och i Sverige förblir jag “invandrare”. Men det kan jag leva med, som så mycket annat!
Theodor föddes i södra Grekland i mars 1938. Här i mamma Antonias famn.
Theodor Kallifatides sa alltså adjö till hemland och familj för 43 år sedan, när han var 25 år gammal. Han kände sig instängd och vingklippt i Grekland. Landet led av hög arbetslöshet, dåligt politiskt klimat och var tufft att leva i. För en ung man med författardrömmar och bakgrund som ströjobbande skådespelare, hägrade en annan framtid.
– Jag är en tänkande August, säger Theodor med ett leende. Medan min bror Stelios är mer praktiskt lagd och har den snabbaste käften i hela Grekland! Men vart skulle jag emigrera? Det fanns inte så mycket att välja mellan. Sverige var vid den här tiden ett av få europeiska länder som fortfarande släppte in arbetsinvandrare och detta avgjorde mitt val. Svenskarna behövde folk till okvalificerade jobb och det var en bra början. Fast det enda jag kände till om Sverige var August Strindberg och Ingmar Bergman.
Filosofilärare
Nå, väl framme i Stockholm behövde Theodor inte skala potatis och diska längre än ett par år, innan han blev filosofilärare vid Stockholms universitet. Han lärde sig snabbt språket och genombrottet som författare kom på 70-talet med “Bönder och herrar” och “Plogen och svärdet”, självbiografiska böcker om ett svunnet Grekland. Han träffade också tidigt sin fru Gunilla Andér och bildade familj. Barnen Markus och Johanna är vuxna sedan länge, med framgångsrika yrkesliv – Markus som forskare i ekonomi och Johanna som domare vid Lunds tingsrätt. Theodor har även två barnbarn, Cassandra, 8 och Jonathan, 6.
– Visst har jag ofta vaknat skräckslagen och frågat mig själv: “Vad har jag gjort?” säger Theodor och blossar eftertänksamt på sin pipa.
– Men mina föräldrars öden var ännu mer dramatiska. Pappa växte upp i en by vid Svarta havet, där turkarna var herrar. Sedan antiken befolkades de här trakterna av greker, ända tills de fördrevs när pappa var ung. Så tro inte att etnisk rensning är ett modernt påfund. Pappa berättar om allt i sin dagbok, som han skrev vid 82 års ålder och som jag nu översatt till svenska för min egen familj. Han var med om hemska saker, men levde ett fantastiskt liv!
Giorgios Kallifatides var lärare och fick så småningom arbete i byn Molai på södra Peloponnesos i Grekland. Där förälskade han sig, gifte sig och fick en son, Theodors äldste bror Giorgios, som inte längre är i livet.
För mamma Antonia, idag 93 år, är Theodor fortfarande “lillpojken”, han som hängde i hennes kjolar. Men han blev den som hamnade längst ifrån henne när han emigrerat till Sverige.
Änkeman
– Men pappa blev tidigt änkeman och behövde en ny hustru. Valet föll på min mor Antonia, som då bara var 14 år. Pappa var 24 år äldre än hon. Men det var ju så vanligt att kvinnorna gifte sig i tonåren. Det där med “den stora kärleken” fanns inte i Grekland vid den här tiden och för bondflickorna handlade det mest om att bli gifta. Pappa var ju ändå lärare! Mamma har sagt att han tog hänsyn till hennes ungdom och inte tvingade fram något innan hon var mogen för det.
Theodor beskriver sin mor som en enkel och stark människa med ett stort och varmt hjärta, öppet för alla.
– Min storebror Giorgios fattade nog aldrig att mamma inte var hans biologiska mor. Hon älskade honom lika mycket som oss småbröder. Jag vet ingen som någonsin ogillat min mor! Jag, som snart fyller 70, är fortfarande hennes lilla pojke när jag kommer hem till henne i lägenheten i Aten, där hon nu bor ensam som änka. Hon lagar mina älsklingsrätter som grillat getkött och hon bakar en sorts kakor, kourambiedes, som hon sedan packar min väska med när jag ska flyga hem. Och jag får absolut inte diska, för det är kvinnogöra…
– Jag sover i bäddsoffan och den som först vaknar brygger kaffe också till den andra. Vi kommer mycket bra överens och förstår varandra och är båda duktiga på att berätta. Men så tillhör vi också den gren av släkten som har mer känslighet och humor än stränghet i oss. Ja, mamma kan börja gråta själv om hon hör ett barn gråta. Och trots sin höga ålder är hon helt klar i huvudet, även om kroppen tagit en del stryk.
När yngste sonen lämnade Grekland för Sverige blev Antonia naturligtvis ledsen. Men hon har aldrig fått honom att känna skuld eller dåligt samvete för sitt beslut:
– Både hon och pappa respekterade mitt beslut och stöttade mig, fast det inte är så vanligt att en familjemedlem väljer att lämna alla sina nära bakom sig. Det finns ju vissa bekanta, som ansett att man ska bli kvar och kämpa i stället för att lämna, som många greker valde att göra. Det är heller inte så populärt att sitta utomlands och säga något kritiskt om hemlandet.
Theodor har flitigt hållit kontakten med sina närmaste hemma i Grekland. Men när barnen var små kunde det ju inte bli så ofta. Och under sju års juntastyre var han portförbjuden eftersom han uttryckt sig kritiskt om regimen.
– Mina föräldrar besökte Sverige första gången på 70-talet, när barnbarnen var små. Pappa blev väldigt förtjust. Här var det ordning och reda och välskötta trädgårdar. Han gillade också att promenera i skogen vid Huddinge, där jag och Gunilla bor. Där påmindes han om sin hemtrakt Trabzon vid västra Svarta havet. Sverige var ett välsignat land, tyckte han. Medan mamma var mindre entusiastisk. Hon tyckte det var så långt mellan människorna här och saknade samlingsplatser. Det ekade tomt på torget i Huddinge. Själv har hon alltid varit omgiven av människor. Hon känner alla i kvarteret där hon bor: frisören, bagaren, slaktaren. Det är hennes livsmiljö. Men hon tyckte om de svenska husen och standarden. Tänk, att det kom varmvatten ur kranarna!
Öppet hjärta
När Antonias sonhustru Gunilla besökte sina svärföräldrar första gången blev hon också genast omhuldad av svärmor.
– Det kunde ju blivit katastrof av det mötet. En modern, välutbildad, yrkesarbetande vacker svenska kontra min mor. Men mamma blev inte provocerad. Visst är hon konservativ i sina grundvärderingar, men hon har ett öppet hjärta. Och visst har hon varit orolig för min skull, särskilt när jag var liten under kriget. När man flyttar så långt bort lär man sig alltså att inte berätta allt. Jag sa heller inget till mamma när jag blev påkörd av en bil i Sverige.
Theodors familj har upplevt mycket yttre otrygghet. Hans far fängslades av tyskarna i slutet av kriget och ställdes till och med inför en exekutionspatrull, men hade tur och slapp undan. Under inbördeskriget 1946 förföljdes sedan både han själv och äldste sonen på grund av att de valde sida för vänstern. Det har också varit fattigdom, bostadslöshet och elände.
– Fast pappa fick sparken från jobbet slet han för att vi söner skulle få studera. Men vår familj har alltid varit harmonisk inåt och kunnat lösa konflikter. Jag fylls av tacksamhet och glädje när jag tänker på mina föräldrar. De gav mig en trösterik och glädjefylld barndom och bra redskap att klara av svårigheter, vilket enligt min mor är den viktigaste uppgiften för en förälder.
När han nu för tiden tar adjö av henne blir hon förstås ledsen över att han åker sin väg igen.
– Men hon säger samtidigt att hon förstår att jag måste hem till mitt och de mina. För mamma har ju alltid vetat att saker och ting är som de är.
