Under sina 50 år som sierska och rådgivare har Elisabeth Saghammar, 82, gett många förtvivlade människor hopp. Men förra året var hon själv nära att tappa tron på mänskligheten.
– Det var SVT:s dokumentärserie Planeten som gjorde mig missmodig och förtvivlad, berättar Elisabeth.
Jag satt här i min lägenhet i Jönköping och såg glaciärer försvinna och isbjörnar drunkna. “Jag måste göra något medan jag fortfarande är ung”, tänkte jag. Men jag visste bara inte vad…
Elisabeth ställde sig intill den stiligt inramade, ovala Jesusbild som pryder hennes vardagsrumsvägg.
– Egentligen är jag inte religiös i den mening att jag tillhör något samfund. Men det känns som om jag alltid har haft direktförbindelse uppåt.
Mindre än en timma efter hennes lågmälda samtal med högre makter ringde telefonen.
– Det var min vän Håkan som jag inte hört av på 13 år. Han berättade att den indiska rörelsen Ananda Marga skulle ha ett fem dagar långt möte i det gamla skolhuset i Ydrefors på gränsen mellan Småland och Östergötland. “Det kommer folk från hela världen för att äta, dricka, dansa, sjunga och utbyta tankar om vad som kan göras för att förbättra vår värld”, berättade Håkan och tillade: “Du måste komma!”
En dörr öppnades
Elisabeth hade aldrig hört talas om denna indiska rörelse, men hon tyckte att det lät intressant. Och hon var övertygad om att det inte var någon tillfällighet att Håkan ringde när hon var som mest förtvivlad.
– Jag for till Ydrefors. Där var det som om dörren till världen öppnades. Jag dansade kirta, ett slags långdans, som om jag aldrig gjort något annat. Vilken livsglädje! Vid en måltid fångade en man i röda kläder och turban mitt intresse. “Varifrån kommer du?”, frågade jag. “Paraguay”, sa han. I samma ögonblick som han sa det kände jag hur ännu en pusselbit i mitt liv föll på plats…
Vid 50 års ålder gick Elisabeth till sjöss. Under sex år, då hon också var som en mamma för många sjömän, hann hon besöka samtliga Sydamerikas länder utom just Paraguay.
– Det är ett land som jag länge varit nyfiken på. “Finns det jobb där borta?”, frågade jag mannen. “Om du är beredd att arbeta gratis finns där hur mycket jobb som helst”, fick jag till svar. Då bestämde jag mig!
Elisabeth tillhör inget religiöst samfund, men har alltid haft en förbindelse uppåt. Den vackra jesusbilden hänger i vardagsrummet.
Hjälpt tusentals
Liksom de flesta människor är Elisabeth präglad av sin barndom.
– Vi var tolv barn i en statarlägenhet på ett rum och kök på det gamla bruket i Gysinge, söder om Gävle, berättar Elisabeth. Fattigdomen var ett gissel. Men den lärde oss att dela med oss av det lilla vi hade, att ha omsorg om varandra. Att hålla ihop skyddade mot den värsta fattigdomen.
Vid 17 års ålder mötte Elisabeth sin blivande make inom nykterhetsrörelsen.
– Vi gifte oss när vi var 23 år och höll ihop tills vi var 70. Att äktenskapet höll så länge är anmärkningsvärt. Han jobbade som resemontör och jag befann mig också hela tiden i rörelse. Det var inte ofta vi sågs under de år vi var gifta!
Elisabeth som hjälpt tusentals människor att finna sin väg här i livet minns sin första klient.
– Det var en 83-årig farbror, stödd på sin käpp. I samma ögonblick som han klev innanför min dörr fick jag en klar bild av en auktionsutropare och en folksamling. “Jag ser att du som barn har auktionerats bort”, sa jag. “Din syster kom till en skräddarfamilj och fick det bra men du har gått i flera händer!” Då började den gamle mannen att gråta.
– Att vara sierska innebär också att man är psykolog och jourhavande medmänniska. Jag har alltid jobbat lite som Robin Hood, tagit rejält betalt av de rika och hjälpt de fattiga gratis…
Nytt körkort
På 1980-talet var Elisabeth med och startade Rättvisepartiet.
– Möjligheterna fanns att åstadkomma något riktigt bra, men det gick alldeles för fort, säger hon. De yngre fick ta över. Partiet finns kvar, i Göteborg och Norrland. När jag ser deras röda fanor, ler jag belåtet…
Den 28:e april lyfte flygplanet från Arlanda till Madrid, med Elisabeth ombord. Därifrån flög hon till Buenos Aires i Argentina.
– Flygresan tog 16 timmar, berättar hon. Dagen därpå åkte jag buss till storstaden Cordoba. Den resan tog 11 timmar. Och därifrån blev det en 18 timmar lång bussresa till Paraguays huvudstad, Asuncion.
Den strapatsrika resan beskriver Elisabeth – som är vegetarian och hälsoprofet – som en bagatell.
– Jag är frisk och pigg, säger hon. Varje år går jag Cancermilen, för att hedra min gamla shitzuhund som dog i tjocktarmscancer… Och mitt nya körkort räcker ända till 2017!
Skillnaden mellan Argentina och Paraguay anser Elisabeth vara som skillnaden mellan natt och dag.
– Argentina är ett modernt och väl fungerande samhälle. I Paraguay är hjälpbehovet enormt. De har världens största vattenkraftverk, men det gynnar bara de rika. Jag blir så arg när jag tänker på det. Om jag varit yngre skulle jag ha gjort revolution!
Genom organisationen Ananda Marga mötte Elisabeth fyra föräldralösa bröder i Paraguay. Från vänster Victor, Roberto, Elvio och Mauro. De måste få ett riktigt hem, säger hon.
Den hjälporganisation som Elisabeth var gäst hos hade mycket begränsade resurser.
– En dag åkte vi 20 mil till en farm mitt ute i ingenstans. Två kilometer innan vi nådde farmen fick jag syn på några barn vid vägkanten. Jag bad chauffören att stanna bilen.
Det omskakande mötet med bröderna Elvio, Roberto, Victor och Mauro, 4, 6, 11 och 12 år gamla gav Elisabeths liv en ny mening.
– Deras mamma är död och deras pappa gav sig av innan mamman dog, berättar Elisabeth. Victor är blind. Pojkarna lever som djur i ett litet skjul.
Välgörenhetsorganisationen hade gett dem lite kläder, men det var allt.
– Tack och lov finns det gott om frukt i trakten, annars skulle pojkarna ha svultit ihjäl för länge sedan. Det gjorde mig så ont att se denna fruktansvärda misär som jag saknar ord att beskriva!
En dag bjöd Elisabeth pojkarna på middag på farmen.
– Jag bjöd fyra pojkar och det kom 15… Samma dag hittade jag en blindkäpp bland de kläder människor skänkt organisationen. Det kändes också som ett tecken från ovan. Ni skulle ha sett hur glad och stolt Victor var över käppen!
Mitt nya körkort räcker till 2017! säger Elisabeth som känner sig både ung och frisk vid 82 års ålder.
Dottern protesterar
Efter en månad i Sydamerika återvände Elisabeth till Sverige, fast besluten att hjälpa pojkarna.
– Jag får ingen ro förrän de har ett riktigt hem, med sängar att sova i, säger hon. De behöver också vettiga vuxenförebilder. Och jag måste få till stånd en långsiktig lösning på det här problemet. Min egen pension på 8 000 kronor förslår inte så långt i sammanhanget!
Många av Elisabeths vänner har nu engagerat sig.
– Tanken är att vi skall låta pojkarnas 17-åriga storasyster – som själv har barn – ta hand om pojkarna. Och jag överväger att bosätta mig i Argentina, för att kunna ha koll på verksamheten i Paraguay och se till att varenda skänkt krona kommer de här barnen till del!
Elisabeths dotter, Rose-Marie, som är bosatt i Rävlanda, är enligt Elisabeth måttligt förtjust mammas planer.
– Hon säger: “Aldrig i livet att jag tänker skicka min mamma så långt bort!”, berättar Elisabeth. Men jag säger: “Vadå skicka? Jag är ju självgående…” Rose-Marie är 50 år och har två barn. Hon har sitt egna liv.
Nu har Elisabeth också skrivit en memoarbok, en bok som hon gett titeln “Människa, Gör Någonting!”
– Jag vänder mig till alla människor som bara bor och inte lever sitt liv, säger hon. Dem vill jag verkligen skaka om. Mitt budskap är mycket enkelt: Sprid kärlek i denna sargade värld – ännu finns det hopp. Men vi måste alla hjälpa till och göra vad vi kan för att det goda skall segra!
