Jag överlevde och fick chansen att hjälpa andra

SVT sänder hela dagen

SVT sänder hela dagen

På annandagen 2005 direktsänder SVT hela dagen på temat “Ett år efter tsunamin”. I reportage och samtal får tittarna se tillbaka på katastrofen och hur den förändrade människors liv i Sverige och i Sydostasien.

SVT sänder direkt från stranden i Khao Lak i Thailand och gästas av anhöriga och drabbade som kommit dit för att högtidlighålla minnesdagen.

Till studion i Stockholm kommer familjer som överlevt och människor som kom att spela en stor roll efter tsunamin.

På kvällen visas Folke Rydén film från Thailand som handlar om de gripande öden och starka möten som uppstod mellan drabbade thailändare och svenskar. Lite senare på kvällen visas Tom Alandhs personliga berättelse från Sri Lanka om vad som hände med alla pengar och löfte om ett nytt liv efter katastrofen.

Annandagen kommer att präglas av sorg men också av ljusa ögonblick och möjligheten att gå vidare.

Sändningen pågår från morgonen till långt in på natten.

Anna Hedenmo, Marianne Rundström och Lotta Bouvin-Sundberg leder SVT:s sändning på annandagen som startar klockan 9.00 på morgonen och håller på till långt in på natten. FOTO: SVT

Nytt år – nya katastrofer?

Nytt år – nya katastrofer?

“Den dagen bröt alla det stora djupets källor fram och himlens dammluckor öppnade sig. Efter sju dagar kom flodens vatten över jorden.”

Nej, det handlar inte om tsunamin i Sydostasien eller översvämningen i New Orleans. Denna berättelse står att läsa i Första Moseboken, då Gud lovade att “utplåna från jordens yta allt som finns till”. Ett Guds straff för all ondska mellan människorna på jorden.

Plötsliga omvälvningar i naturen, i form av jordbävningar, skyfall och flodvågor är alltså inget nytt eller unikt som geologisk företeelse.

Den lilla planeten i universum, som vi kallar jorden, är en levande planet. Här pågår en ständig kamp mellan uppbyggande och nedbrytande krafter. Utan jordbävningar, vulkaner och andra uppbyggande processer hade vi inte haft något land över huvud taget, utan bara vatten. Vi människor hade heller inte funnits. Därmed kan man säga att naturfenomenen är nödvändiga för vårt liv på jorden.

Katastrof kommer från det grekiska ordet katastrephein, att vända om. Men vi människor förknippar ofta dessa plötsliga förändringar med död och förödelse – inte så konstigt, efter att ha sett TV-bilderna från Sri Lanka, Indonesien och Thailand på annandagens morgon 2004.

Under de påföljande månaderna skulle världen drabbas av fler katastrofer: svälten i Darfur, översvämningarna i New Orleans, jordbävningen i Pakistan, hungersnöden i Niger…

Det kan nästan verka som om katastroferna bara blir fler och fler och att allt fler människor drabbas.

Men vi kan varken skylla på Gud eller på Moder natur. I själva verket är det människans egna handlingar som bidrar till att ett naturfenomen utvecklas till en katastrof. Detta hävdar Anders Wijkman i sin bok “Tsunamin – den onödiga tragedin”.

– Vi kan inte göra något åt naturfenomenen – de inträffar ändå. Däremot kan vi se till att bli mindre sårbara, så att händelserna inte blir till katastrofer för människan. I Kashmir rasade skolorna som korthus, eftersom de var byggda utan tanke på att detta var ett jordbävningsdrabbat område. I Guatemala låg slumbostäderna på branta sluttningar där jorden gav vika när skyfallen kom.

Jättelik flodvåg
Den 26 december 2004 inträffade en av de värsta naturkatastroferna i modern tid. En jordbävning i havet väster om ön Sumatra satte vattenmassorna i rörelse. Den flodvåg som uppstod i Indiska Oceanen nådde under förmiddagen kusterna i Indonesien, Thailand, Burma, Sri Lanka, Indien och östra Afrika. Flodvågen orsakade stor förödelse när den sköljde in över land. Antalet dödsoffer uppskattades till fler än 220 000. Många svenska turister befann sig i området, främst i Thailand. Cirka 20 000 svenskar hade rest till Phuket för att fira jul. 543 svenskar tros ha omkommit i katastrofen i Asien. Av dem har hittills 525 återfunnits och identifierats. Katastrofen förändrade livet för miljontals människor. Sverige har gett ett stort stöd till katastrofens offer i Asien – dels genom biståndsbudgeten och dels genom frivilliga insamlingar. I november arrangerades minnesceremonier i Thailand och på årsdagen, den 26 december, planeras också en liknande minneshögtid.

Anders Wijkman ger flera exempel på hur vi kan begränsa konsekvenserna av naturfenomenen. Fattigdom, befolkningstillväxt, naturförstöring och klimatförändringar är faktorer som gör oss mer sårbara. Genom att satsa på skogplanteringar kan man hindra skador i samband med stormar, skyfall och översvämningar. Genom att bygga stabila hus kan man förhindra att människor blir levande begravda vid jordbävningar. Genom ett fungerande varningssystem och evakuering av människor från kusterna kan man rädda många människoliv från flodvågorna.

– Det finns massor att göra. Problemet är att många fattiga länder inte vägt in riskerna, antingen för att de inte kunnat, eller också för att de inte fått hjälp. Här i västvärlden har det långsiktiga katastrofarbetet hamnat mellan stolarna.

Enligt Unescos beräkningar satsas 96 procent av biståndpengarna på akuthjälp. Bara 4 procent går till förebyggande insatser. – Visst är det nödvändigt att sätta in akuta insatser i samband med katastrofer, men det avgörande arbetet ligger före och efter, menar Anders Wijkman.

Inför ett nytt år: Vad har vi att vänta härnäst? Kommer det bara att bli värre?
– På kort sikt är jag pessimistisk. Det är svårt att värja sig mot katastrofer när det finns så många sårbara människor i världen. Mer är en miljard människor i fattiga länder lever i områden där risken är överhängande att drabbas av en stor katastrof. När detta händer förlorar de allt. Därför kommer det att bli mycket svårt att uppnå millenniemålen – det vill säga halvera fattigdomen till år 2015. Det tar tid att få folk att tänka om. Men på lång sikt är jag ändå optimistisk. Varje gång en katastrof inträffar blir vikten av helhetstänkande och långsiktigt planerande mer uppenbart.

Detta långsiktiga tänkande må vara angeläget för regeringar, biståndsorgan och organisationer. Men vad kan en enskild människa göra, för att dra sitt strå till stacken?
– Det är inte lätt. Men man kan ju bli medlem i en biståndsorganisation, och försöka driva dessa frågor. De gåvor man skänker till organisationer kan också öronmärkas till katastrofberedskap. Syftet med min bok är inte att vara någon slags domedagsprofet, utan att berätta att man inte behöver sitta och vänta på naturkatastrofer – man kan faktiskt göra något åt dem.

Fotnot: Anders Wijkman var generalsekreterare i Röda Korset 1979 till 1988. Idag är han ledamot för Kristdemokraterna i Europaparlamentet. Han är också ordförande i biståndsorganisationen Plan Sverige.

Jag överlevde och fick chansen att hjälpa andra En varm doft av curry, kokos och kummin sprider sig från köket hemma hos familjen Wijesinghe-Österlund i Västerås. Det är Angelika som står vid spisen och trollar fram exotiska rätter från hemlandet Sri Lanka. Snart dignar köksbordet av färgglada och väldoftande maträtter.

– Äsch, det är inte så mycket. När det är stor fest brukar jag bjuda på arton olika rätter, säger Angelika och ler.

– Ja, ett av de första orden jag fick lära mig på singhalesiska var “baddigini”. Det betyder hungrig! säger Lars och skrattar, medan vi låter oss väl smaka.

Men lika ofta som det vankas lankesisk mat hemma hos Lars och Angelika, lika gärna äter de sill och potatis. De kan välja det bästa ur två världar. På så sätt utgör familjen en länk mellan Sri Lanka och Sverige.

Denna länk har blivit ännu starkare efter flodvågens framfart i Sydostasien. Angelika och Lars fick på nära håll uppleva havets förödande krafter. I efterhand har de också sett följderna i det hårt drabbade området.

De senaste åren har familjen tillbringat jul och nyår i Sri Lanka. Förra året åkte de ner, precis som de brukar, i mitten av december. De hade en stor händelse att se fram emot: En av Angelikas söner skulle gifta sig i huvudstaden Colombo strax före nyår och till bröllopet väntades gäster från både Sri Lanka och Sverige.

Julen tillbringades i kuststaden Hikkaduwa på Sri Lankas sydvästra kust.
– Vi känner dem som driver hotellet, och de hade gjort allt så fint. De hade just kommit igång med turismen och man höll fortfarande på att måla väggarna.

På annandagens morgon satt familjen ute på terrassen och åt frukost. Plötsligt hörde de hur någon i kökspersonalen skrek rakt ut med skräckslagen röst.

– Vi såg hur vattnet började välla upp på stranden. Mellan hotellområdet och stranden fanns ett högt stängsel och vi sprang nyfiket fram för att titta. Men när gräsmattan under fötterna började bli blöt av havsvatten förstod vi att det gällde att fly undan vågorna, berättar Lars.

I ögonvrån såg de hur staketet vek sig för vattenmassorna och hur fiskebåtar sköljdes upp från havet och in över poolområdet.
– Det kändes som en overklig film, minns Lars.

De fick syn på några vänner, som har en tvåårig dotter. Morfadern, som höll i flickan, tappade plötsligt greppet. Tvååringen höll på att försvinna i vågorna. Men då var Angelikas dotter snabbt framme och fick tag i den vettskrämda flickan.

Själva tog de skydd i en korridor. Innan andra vågen kom lämnade de hotellet och sprang upp i kuperad terräng.

Jag överlevde och fick chansen att hjälpa andra

Det senaste året har Angelikas engagemang för de nödställda i Sri Lanka blivit allt starkare. Fotot togs i somras, då hon besökte barnhemmet i Kandy och delade ut kläder till barnen.

På några få minuter hade den vackra strandremsan förvandlats till ett katastrofområde, där båtar, bilar, resväskor och annat bråte flöt omkring.

– Folk vadade i leran och sökte och ropade efter sina anhöriga. Det var fasansfullt. Vi mötte en svensk pappa som letade efter sin fru och son, och man såg förtvivlan i hans ögon.

Lars hade fått ett djupt sår på vänster smalben, men i övrigt hade familjen klarat sig undan med blotta förskräckelsen.

– Såhär efteråt hade vi oändlig tur som var vakna den där morgonen. På hotellet fanns gäster som fortfarande låg och sov. De klarade sig inte när vågen kom.

Familjen bestämde sig för att lämna platsen och med släktingarnas bistånd bege sig uppåt landet.

– Vi var privilegierade som kan landet och vägarna. Många turister blev ju fullständigt strandsatta, säger Lars.

Tre dagar senare skulle det rustas för bröllop i Colombo. Högtiden var planerad sedan ett år tillbaka och familjen var fast besluten att genomföra den.

– Hotellet Galadari, där vi höll bröllopet, hade förvandlats till en militärbas för internationella sjukvårdstrupper. Det var dämpad stämning under själva festen och musikerna höll en tyst minut. Men det blev ändå ett vackert bröllop. Vi försökte se framåt och glädjas med brudparet. På så sätt visade man att livet måste gå vidare, säger Angelika.

Två veckor senare var hemresan inplanerad. Det var med blandade känslor familjen lämnade det härjade landet.

– Den första tiden hemma i Sverige fylldes man av många tankar och frågor. Jag undrade ofta: “Varför klarade vi oss, varför inte andra?” säger Angelika allvarligt.

Gosedjuren från Sverige blev en uppskattad gåva till barnen på barnhemmet.

Även om Angelika numera bor hundratals mil från landet där hon föddes, bär hon ändå med sig människorna och platserna i sitt hjärta.

Utstakad framtid
Men låt oss backa tiden några årtionden. Bland kullarna på Sri Lankas högland ligger Kandy, den heliga staden, vackert inbäddad. Här kom Angelika och tvillingsystern Sussie till världen år 1953, med bara några minuters mellanrum.

Liksom för många andra flickor på Sri Lanka, var Angelikas framtid utstakad redan från början. Hon skulle utbilda sig till läkare och gifta sig med den man släkten sett ut åt henne.

Angelika växte upp och följde den förutbestämda vägen: hon studerade medicin. När hon var 19 år gammal presenterades hon för sin blivande make. De gifte sig och Angelika flyttade till hans hem. Året därpå föddes en son, därefter ytterligare en son och en dotter.

– Vi levde ett bra liv och hade allt vi behövde. Som buddhist måste man också tänka på de sämre ställda. Min dåvarande man drev ett lastbilsföretag, och när han fick pengar över skänkte han till de fattiga.

Men oroligheter drabbade landet. I början av 1980-talet utbröt ett inbördeskrig i landets norra delar, där gerillan Tamilska Tigrarna slogs mot regeringens styrkor. Många människor tvingades på flykt.

Angelika oroade sig för sin egen och barnens framtid. Några år tidigare hade hennes mamma sökt sig till Sverige, och Angelika bestämde sig för att följa i hennes fotspår.

Men maken var inte lockad av att bege sig till det avlägsna och kalla landet i norr. Han och pojkarna stannade kvar i Sri Lanka, medan Angelika reste tillsammans med dottern.

Angelika fann sig väl tillrätta i Sverige, men hade ständigt kontakt med familj och vänner hemma i Sri Lanka. Genom brev och telefonsamtal fick hon veta att makens hälsa blev allt sämre.

– I Sri Lanka är det mycket fester och födelsedagar som firas med bakverk och sötsaker. Min man hade diabetes, som han misskötte. Dessutom visade det sig att han hade problem med njurarna.

När Angelika (till höger) och tvillingsystern Sussie växte upp i Sri Lanka var deras framtid redan utstakad för dem. Angelika skulle läsa medicin och gifta sig. Men ödet tog en annan väg och Angelika hamnade så småningom i Sverige.

Hon mediterade ofta för att få ro i själen, och kom snart fram till en möjlig förklaring: hon överlevde för att få chansen att hjälpa andra.

– Sri Lanka har alltid varit ett fattigt land. Men nu har det blivit det ännu värre.

Kort tid kvar
Angelika kunde bara följa makens sjukdom på avstånd. Efter några år fick hon ett drastiskt besked från de lankesiska läkarna. De bedömde att maken bara hade en kort tid kvar att leva.

– Jag visste ju att sjukvården var bättre i Sverige. Här kunde han få dialys och bättre mediciner. Till slut lyckades jag övertala honom att komma hit.

De fick ett år och två månader tillsammans i Sverige. Mot slutet tillbringade hon långa dagar och veckor vid sjuksängen och pysslade om sin make. En marsmorgon 1989 somnade han in för gott.

Angelika och barnen var fast beslutna att stanna kvar i Sverige. De flyttade från den stökiga förorten i Stockholm till lugnare villakvarter i Västerås. Angelika, som utbildat sig till sjuksköterska i Sverige, startade en akupunkturklinik i sin nya hemstad.

Något år senare, när hon besökte en restaurang, träffade hon datakonsulten Lars.

– Jag var frånskild sedan fem månader, och hade inga planer på att träffa någon. Men så fick jag syn på den vackra kvinnan som stod där i restaurangen, och vi började prata, minns Lars.

Intresset var ömsesidigt och de blev ett par. Även om de hade rötterna i olika världsdelar var samhörigheten starkare än skillnaderna, och 1993 gifte de sig i en enkel ceremoni.

Första gången de åkte till Sri Lanka tillsammans, presenterades Lars inför släkt och vänner som Angelikas “patient”.

– I Sri Lanka är det inte vanligt att man gifter om sig om man är änka. Dessutom var han ljushyad, vilket betraktades som något främmande, säger Angelika.

Men snart förstod och accepterade släkten att Lars och Angelika faktiskt var ett par.

– Med åren har Sri Lanka har blivit mitt andra hemland. Det känns inte längre som att åka utomlands, utan som att komma hem. Släkten tar hand om mig som om jag vore deras son, säger Lars.

När Lars lärde känna Angelika kom han också i kontakt med buddhismen. – Det är egentligen inte en religion, utan snarare livsregler, som säger att man ska leva så bra som möjligt. Det gör man genom att hjälpa andra – något som familjen tagit fasta på.

Varje gång de åkt till Sri Lanka har de tagit med begagnade kläder, leksaker och annat som delats ut till olika barnhem.

För några år sedan kom de i kontakt med ett barnhem i Kandy, som drivs av en äldre släkting till Angelika. Barnhemmet startade redan 1947 som en söndagsskola med buddhistnunnor. Idag får 150 barn stöd och hjälp genom barnhemmet. En del av barnen är föräldralösa och bor på barnhemmet. Andra tillbringar dagarna där, som avlastning för familjerna.

– I Sri Lanka har de allra fattigaste barnen svårt med skolundervisningen och ingen tar hand om dem. Men här har de chansen att gå i skolan, säger Angelika.

Sedan hemkomsten i januari har Angelika blivit ännu mer engagerad i att hjälpa de nödställda i Sri Lanka. I sitt väntrum på akupunkturkliniken ombeds patienter lämna avlagda glasögon, begagnade kläder och gosedjur. I somras ordnades loppis och Sri Lankaafton med mat och uppträdanden för att få in pengar.

Angelika har fått god hjälp av eldsjälen Eva Danielsson, som till vardags arbetar som förskollärare i Tillberga utanför Västerås.

– Förskolan har tillsammans med Tillberga grannskapsservice, verkligen engagerat sig i detta projekt, säger Angelika.

I juli åkte Angelika och Eva till Sri Lanka för att dela ut de insamlade medlen. Färden gick bland annat till Hikkaduwa. De hade köpt säckar med ris, socker och andra livsmedel, som de körde ut med en lastbil.

– Folk bodde i tält längs vägarna. De var desperata och trängdes runt lastbilen. En del försökte klättrade in för att få tag på saker.

Bedrövligt skick
I Kandy kunde de konstatera att barnhemmet är i bedrövligt skick: putsen faller från väggarna, toaletten är ett enkelt skjul med ett hål i golvet, köket består av två enkla kokplattor och disken tas omhand utomhus. Framöver hoppas Angelika kunna skänka pengar för att renovera toaletterna.

Numera får tjugo av barnen extra stöd genom svenska fadderfamiljer. Angelika vill gärna förmedla fler fadderkontakter framöver.

– Det gör ont i hjärtat när man måste välja ut vissa som ska få extra hjälp. Samtidigt kan man försöka trösta dem som blir utan: Nästa gång blir det kanske deras tur.

För Angelika kommer tillbaka. Hon ska fortsätta hjälpa även när tidningsrubrikerna upphört, TV-reportagen tystnat och världens blickar riktas åt annat håll.

– Absolut, säger hon med stark övertygelse i rösten. Jag kommer att hjälpa till resten av livet.

Fotnot: Om du vill veta mer om barnhemmet i Sri Lanka, fadderverksamheten, eller kanske ge ett bidrag, kontakta Angelika Wijesinghe på telefonnummer 021-188500 eller e-postadress srilanka@yinyang.se. Postgironumret är 6415924-7.