När Charlotte Jörgensen tog över Sveriges äldsta varmbadhus var byggnaden i dåligt skick. Men tack vare ett generöst bidrag från gäst kunde hon rusta upp det anrika varmbadhuset.
“De är de orenaste varelser som Gud har skapat!” utbrast araben Ahmad Ibn Fadlan med en rysning. Han var inte imponerad av de nordiska vikingarna som kom seglande längs floden Volga ner mot Kaspiska havet. Vilken smuts, vilka lortgrisar!
Idag, drygt tusen år senare, är svenskarna ett badande folk. En del av oss skrubbar, tvättar och tvagar kroppen nästan till överdrift.
Vi befinner oss i Torekov i nordvästra Skåne. Strax intill hamnen, inbäddat bland gräsklädda kullar, ligger ett nätt ljusbrunt trähus. Detta är Sveriges äldsta offentliga varmbadhus som fortfarande är i drift. Sedan 1800-talets slut har man erbjudit gäster och boende i Torekov välgörande tångbad.
– Många som kommer hit vill ha den genuina känslan, menar Charlotte Jörgensen som sedan 1991 driver det anrika varmbadhuset.
Hon visar oss längs den smala korridoren. Innanför trädörrarna står bastanta badkar som fyllts med havsvatten och färsk mörkgrön tång. En fläkt av hav och jod kittlar i näsborrarna. Samma dofter som för drygt hundra år sedan.
Att bada och tvätta sig i kar var förvisso ingen nyhet på 1800-talet. Redan på medeltiden, när korsriddarna kom hem från sina långresor till främmande länder lät de bygga badstugor. Inspirationen kom från de praktfulla badhusen på kontinenten.
Men på många ställen användes badhusen till annat än att bara tvätta sig ren.
De urartade till glädjehus och fick dåligt rykte. De sades bidra till
spridningen av könssjukdomar.
År 1725 utfärdade den svenske kungen ett förbud mot badhus. Att bada ansågs okultiverat, farligt och omoraliskt. Hädanefter skulle smutsen döljas av kläder. Dålig lukt kamouflerades med en rejäl skvätt parfym.
Sundare liv
Men framåt 1800-talet blev man mer medveten om hygienens betydelse för hälsan. Balneologer, badläkare, rekommenderade varma och kalla bad för ett friskare och sundare liv. Så småningom byggdes därför badhus längs hela västkusten, från Falsterbo och Mölle i söder till Lysekil och Strömstad i norr. Antalet badanstalter var “en sann mätare på ett samhälles civilisation”.
Varma tångbad ansågs särdeles hälsosamma då de sades bota allt från ledsvampar, gikt och reumatism till hemorrojder, kolik, portvinstår.
Att blåstången hade renande och välgörande egenskaper var egentligen inget nytt för dem som bodde vid havet. Fiskarfruarna, som stod på klipporna och rensade dagens fångst, brukade skrubba händerna med tångruskor.
Charlotte Jörgensen kopplar gärna av i ett tångbad, på samma sätt som badgästerna gjort i över hundra år. Förr sades tångbadet bota det mesta, från reumatism och ledsvampar till kolik och hemorrojder.
Det var under denna tid som några av sjökaptenerna i det lilla fiskar- och skepparsamhället Torekov bestämde sig för att låta uppföra ett eget varmbadhus i hamnen. Segelsjöfarten hade minskat, och sjökaptenerna hoppades att varmbadhuset skulle ge samhället en ny typ av försörjning. Byggandet startade hösten 1876 och sommaren därpå kunde de första badgästerna avnjuta tångbad, tallbarrsbad, sittbad och ångbad.
50 öre betalade gästerna för ett tångbad med dusch. Då fick man en portion skvaller på köpet. De fyra badrummen skiljdes åt av tunna innerväggar och genom dem kunde gästerna ligga och lyssna på samtalen i rummen intill.
Men vem som helst hade knappast tid eller råd att tillbringa dagarna i ett varmt och skönt tångbad. Varmbadhusets tjänster riktade sig främst till ortens förmögna familjer, och till konstnärer och badgäster som besökte Torekov under sommaren.
Gnugga tångruskor
Den fattigas lott var snarare att tjänstgöra som baderska på varmbadhuset, med uppgift att gnugga tångruskorna mot gästens armar, rygg, mage och ben tills huden blev varm och len.
På 1930-talet stiftades nya lagar om två veckors betald ledighet. Många åkte på badsemester. En del hamnade i Torekov och passade förstås på att besöka varmbadhuset.
År efter år fortsatte varmbadhuset att servera tångbad. Vissa säsonger kom många gäster, andra färre. Regn och havsvindar slet på byggnaden utvändigt, otaliga gäster nötte på insidan. Med tiden blev varmbadhuset förändrat. De ursprungliga väggarna kläddes med plywoodskivor och målades i grälla färger. Över trägolvet lades en plastmatta.
Charlotte Jörgensen flyttade till Torekov som nyutexaminerad massör sommaren 1990.
– Jag kom direkt från Stockholm, där jag gått min utbildning. Det var som att lämna storstadens stress och jäkt och slå sig ner i 1930-talet! En märklig känsla. Själva varmbadhuset var i bedrövligt skick och kändes nästan som ett råttbo.
En avslappnande stämning är viktig på varmbadhuset.
Under den första sommarsäsongen skötte hon massagen på varmbadhuset. Året därpå fick hon en förfrågan från Bad- och turistföreningen om hon ville ta över driften av hela varmbadhuset.
Med skräckblandad förtjusning tackade hon ja. Att komma som ung utböling och ta över det anrika varmbadhuset var inte det lättaste.
– Det fanns äldre damer som besökt varmbadhuset i hela sitt liv. De visste minsann hur man skulle bli skrubbad.
Men Charlotte var full av idéer. Hon började genast fundera över att återställa varmbadhuset som det en gång var. Men varifrån skulle hon få pengarna? Trots att hon jobbade och slet långa dagar i den omoderna byggnaden blev det inte många slantar över.
– 12 timmars arbetsdag var inget ovanligt. Och när höstarna kom blev det riktigt kallt och rått i huset.
Började tvivla
Efter några säsonger började hon tvivla på att hon kunde rädda det gamla varmbadhuset från förfall. Hur skulle hon någonsin kunna jobba ihop de pengar som behövdes för renoveringen?
Men lösningen låg närmare än hon trodde. Ett förmöget par som under sommaren bor i Torekov och under vintern flyttar utomlands, hörde till stamgästerna på Varmbadhuset. En dag låg hustrun på massagebänken.
– Jag stod och knådade hennes vänsterlår. Plötsligt frågade hon mig hur det gick med den planerade ombyggnaden.
Charlotte svarade, sanningsenligt: “Inte så bra. Vi har dåligt med pengar.”
– Men jag kan hjälpa dig. Hur mycket saknas?
Charlotte fortsatte att massera. Hon blundade och svalde hårt. Sedan klämde hon fram:
– Det fattas 1,5 miljoner.
– Ja, men det kan jag hjälpa dig med! svarade damen snabbt.
Charlotte kunde knappt tro att det var sant. Hade hon verkligen hört rätt?
Skulle hon få pengarna, bara sådär?
– Det var som att vinna högsta vinsten på lotteri! Jag bara studsade ut!
Charlotte fick den generösa gåvan på ett villkor: att aldrig avslöja vem givaren var.
Under 1800-talet byggdes flera badinrättningar längs Sveriges kuster. Varmbadhuset i Torekov uppfördes 1876. Och fortfarande vadar varmbadhusets personal ut i havet en gång om dagen för att hämta färsk blåstång. Tången skållas vid 80 grader så att de nyttiga ämnena frigörs.
Hon och hennes man har hjälpt många andra, de tycker att detta är småsaker. Därför bryr de sig inte om att synas.
Arbetet satte genast igång. Kaklet byttes ut mot pärlspont och väggarna återfick de milda färgerna. Det knarrande trägolvet lades åter i dagen. Ovanvåningen, som tidigare fungerat som torkvind, gjordes om till ett vilorum, med fönster ut mot havet.
Återfått sin charm
Efter två års renovering stod varmbadhuset färdigt, i sitt nygamla skick. Många besökare menar att varmbadhuset numera fått tillbaka sin ursprungliga charm.
Samtidigt har det utrustats med moderniteter, såsom fungerande toaletter och värmeisolering. Därmed kan man hålla öppet året runt.
De stabila baderskorna är numera utbytta mot yrkesskickliga massörer och naprapater och priserna ligger en bra bit högre än 50 öre per tångbad. Men annars är mycket sig likt. Varmbadhuset erbjuder det traditionella tångbadet, och blåstången hämtas som alltid direkt från havet utanför. Utöver detta kan man beställa örtbad, ansiktsbehandlingar, vaxning, manikyr och pedikyr.
Besökare som har tid och råd kan därmed få en helrenovering från topp till tå och sedan träda ut genom varmbadhusets dörrar som en ny människa. Kanske rentav som den renaste varelse Gud har skapat.
