När Jim Åhman bestämde sig för att skriva om sig själv som cancersjuk 5-åring fick han läsa mamma Lindas dagbok från den tiden.
– Nu fattar jag hur vansinnigt jobbigt det var för henne, säger han.
Jim Åhman är en charmig fotbollsintresserad kille, en vältränad och lovande målvakt i småländska Ljungbys egen idrottsförening, just nu utlånad till laget i grannbyn Lagan. Han bor tillsammans med sin mamma Linda i Ljungby och har sina tre vuxna syskon – en syster och två bröder – boende i närheten.
I våras tog han studenten. Och det var inför sista gymnasieårets examensarbete som han bestämde sig för att skriva om den mycket ovanliga och aggressiva blodcancern ALL b-cellsleukemi. Den sjukdom han själv drabbades av när han var knappa fem år.
– Jag kommer ihåg en hel del från tiden jag var sjuk, men har alltid undvikit att tala eller fråga om vad som egentligen hände. Jag vet inte riktigt varför, kanske var det för smärtsamt att minnas. Det är först nu som jag känt mig mogen att börja bearbeta det svåra.
– Nu när jag lyckats med det känns allt så mycket bättre. Tänk, jag var den första patienten här i landet som fick diagnos på den här sjukdomen! Och dessutom lyckades överleva den…
Ont i huvudet
Det var i mars 1991 som allt började.
– Jag klagade över att jag hade ont i huvudet och mamma märkte att jag var trött och hängig. Doktorn på vårdcentralen trodde att det bara rörde sig om växtvärk. Men jag blev sämre och fick feber. Nästa diagnos var körtelfeber. Och när jag inte blev bra av medicinerna, så misstänkte man att huvudvärken kom efter ett slag mot huvudet när jag ramlat av en gunga.
– Det hann gå flera veckor innan en läkare till slut beslöt att ta ett benmärgsprov för att utesluta blodcancer. Då kom det fram att det var precis det jag drabbats av.
Det blev ambulans i ilfart till universitetssjukhuset i Lund en sen fredagskväll i maj 1991.
– Jag minns det glasklart, för jag såg att mamma grät, det brukade hon aldrig göra. Då är det något farligt, tänkte jag. Men det var också enda gången mamma grät. Efter det var det alltid hon som var den starka och peppade oss andra.
Det visade sig att Jim hade drabbats av en betydligt allvarligare och mer svårbehandlad leukemi än normalt, ALL b-cellsleukemi, som upptäckts av läkarna bara något år tidigare. Jim var den första i Sverige som fick diagnosen. Hade han blivit sjuk tidigare hade ingen förstått vad det rört sig om.
– När jag började mitt examensarbete i våras, fick jag läsa mammas dagboksanteckningar från Lund och fattar hur vansinnigt jobbigt det var för henne!
Men mamma Linda fanns troget hos Jim hela tiden och under sommarlovet kom också Jims syster och en av bröderna ner och bodde på sjukhuset.
Kamp för livet
Den 13 maj 1991 inledde läkarna kampen för Jims liv. Normalt behandlas en akut leukemi successivt under två år. Men i Jims fall krävdes grövre artilleri. Tio olika cellgifter och ett 30-tal andra starka mediciner skulle pumpas in i den lilla kroppen under fyra månader för att få störst effekt.
– Alla tyckte att jag var jätteduktigt eftersom jag stoppade i mig alla högar med piller och fann mig i alla sprutor utan minsta protester. Jag visste att jag var tvungen att ta mediciner om jag någonsin skulle bli frisk igen.
Men cellgifterna gav mängder av biverkningar.
– Jobbigast av allt var att jag fick hela munnen full av blåsor som gjorde att jag varken kunde äta eller prata. Jag klarade inte ens att stänga igen munnen för då skavde blåsorna mot varandra. Men jag kunde inte gapa heller, för det gjorde också ont.
Samtidigt hade Jim värk i hela kroppen. Han drabbades av blodförgiftning och lunginflammationer och hans muskler förtvinade. Vissa perioder var han så svag att han inte kunde stå på benen.
|
Jims examensarbete om sin leukemi gav svar på en hel del funderingar han burit med sig genom åren. Kanske kan det också hjälpa till att sprida kunskap om barncancer, hoppas han. |
 |
– För att få lindring fick jag morfin regelbundet och efter en tid blev jag beroende av smärtstillande. Men just då fanns det inget annat val.
För Jims familj var det svårt att inte kunna hjälpa honom.
– Det var hemskt att se hur Jim, som tidigare varit en sprallig och pratsam liten grabb, bara blev allt svagare och allt mer inbunden, säger Jims mamma Linda. Han slutade att prata, sa vare sig aj eller oj. Enda ordet jag hörde honom viska någon gång var ”mamma”. Det är klart att det kniper i ett modershjärta att då inte kunna lindra smärta eller ge ny livskraft.
Naturligtvis tappade Jim också allt hår.
– Men det kan jag inte minnas som otäckt. I stort sett alla på min avdelning var skalliga. Det var mer konstigt att se sjuka barn med hår.
Benmärg på lager
Efter ett oerhört jobbigt halvår kunde läkarna slutligen konstatera att Jims benmärg var ren från cancerceller.
– Då opererade man ut 7-8 dl frisk benmärg ur mitt skelett. Den finns nu lagrad i Lund om jag får återfall. Den operationen var jobbig och jag minns att det gjorde fruktansvärt ont att kissa efteråt. Läkarna hade under ett par timmar stuckit mig 200 gånger i benen.
Turligt nog har inte den benmärgen behövts. Två dagar före hans sjuårsdag i september 1993 kunde läkarna äntligen friskförklara honom.
– Den presenten kommer förmodligen alltid att vara den bästa någonsin, säger Jim. Både han och mamma Linda tycker att sjukdomstiden svetsat samman familjen.
– Och det är en erfarenhet som nog gjort mig mer ödmjuk som människa, säger Jim eftertänksamt. Dessutom har jag aldrig känt något behov av att testa tobak eller knark. Varför skulle jag riskera livet igen, när jag fått det tillbaka?
