En renodlad specialist i spåret
Bayersk viltspårhund är framavlad för ett enda syfte, att spåra efter vilt.
Att se en välutbildad reprentant för den här rasen arbeta med den den har skapats för är en skönhetsupplevelse utöver det vanliga. Oavsett terräng, arbetar de lugnt och säkert. Och tar sig med osviklig exakthet fram till målet, som kan vara ett trafikskadat eller påskjutet vilt.
Den bayerksa viltspårhunden har som ras mer än 100 år på nacken och kommer ursprungligen från Tyskland. I Sverige är rasen relativt liten.
Den togs, som namnet antyder, fram för ett enda syfte, nämligen att spåra. Eller som det beskrivs i rasstandarden: “att förd i lina kunna spåra även i den svåraste terräng”.
Vidare heter det: “De viktigaste kraven på rasen är spårsäker näsa, stark smidig kropp och förmåga att spåra i lugnt tempo. Rasen utvecklades främst i de bayerska bergstrakterna, där man hade behov av en hund som, förd i lina, kunde söka vilt. Sedan 1800-talet senare del hade det nämligen rått förbud mot den traditionella jakten med högbenta,1ös- och skalldrivande hundar. Efter förbudet användes den sedan tidigare kända rasen hannoveransk viltspårhund. Denna visade sig emellertid vara för tung och grov för att kunna arbeta effektivt i de bayerska alperna. I det skedet började man korsa hannoveranare med spårsäkra och skalldrivande bergsstövare och resultatet blev dagens bayerska viltspårhund.
Helhetsintryck: Den bayerska viltspårhunden är medelstor, ej så grov, mycket rörlig och muskulös. Kroppen skall vara ganska långsträckt, och något överbyggd bak. Den får inte se högställd ut. Huvudet skall bäras horisontellt eller något uppåtriktat. Svansen skall bäras horisontellt eller snett nedåthägande”.
Det anses att rasen kan vara lite vaktig. Men representanter som jag träffat har varit mycket milda i temperamentet, utstrålat vänlighet och varit jämna i humöret. De exemplar som jag sett arbeta har sannerligen visat att de gör skäl för epitetet “spårhund”.
Hunden på bilderna hette Lisa och var en riktig hejare på att spåra vilt. Så bra att hon på sin tid tävlade i landslaget.
Det är hundar av raserna bayersk viltspårhund, som Lisa hör till, och hannoveransk viltspårhund och alpenländische daschsbracke som samlas under begreppet schweisshundar. Dessa har avlats fram enbart med tanke på viltspår och eftersök.
Under sin levnad var Lisa ute på en många riktiga uppdrag, mest påskjutet vilt efter jakt, och då skötte hon sig förstås med den äran. Hon anlitades även för att spåra trafikskadat vilt.
Sedan flera år tillbaka är det bestämt i lag att alla jaktlag måste ha tillgång till en eftersökshund, vare sig det handlar om storvilt eller småvilt. Detta naturligtvis för att påskjutna och trafikskadade djur snabbt ska kunna hittas och besparas onödigt lidande.
De prov Lisa och hennes “kollegor” gör är inga enkla historier. Spåren är 600 meter långa. Det är utlagt blod i dem. Men för att göra det hela svårare och för att imitera skadskjutet vilts flykt, görs uppehåll i blodspåret och oblodade återgångar. Spåret ska ligga i 12 – 24 timmar innan hundarna släpps på.
Framme vid målet. I det här fallet en rådjursklöv.
Läs mer om rasen här: http://svshk.org/
Text och foto: Hans Norling
