De designade över 2 000 produkter åt Ikea: “Ingenting har varit omöjligt”

Barnpallen Försiktig, bord och hyllor från serien Nornäs, ungdomsse­rien Robin i sina klara fä­rger, ­barnserien Puzzel, trämöblerna Lisabo och skohornet Omsorg.

Listan kan göras lång på möbler och andra föremål som syskonen Marianne och Knut Hagberg formgivit för Ikea.

– Vi har räknat ut att vi har designat 2 137 produkter för Ikea. Det kan till och med vara några fler, säger Marianne.

Trots att de är så stora inom branschen är de relativt okända för gemene man. Det är få som känner till att de så gott som dagligen använder något föremål som syskonen designat.

– På de flesta av våra produkter kan man inte se våra namn. Det är bara på plastföremål, till exempel skohornet Omsorg, som det står M Hagberg och K Hagberg, berättar Knut.

Syskonen Hagbergs motto i sitt arbete har alltid varit att hellre designa prisvärda, bra produkter som många har råd med än dyra som bara ett fåtal kan köpa. Under fyra decennier har de blivit några av de mest representerade formgivarna i svensk designhistoria.

– Vi har alltid försökt formge enkla och funktionella möbler och bruksföremål med stort användningsområde, som skohornet som man även kan klia sig på ryggen med eller använda till att dra ner rullgardinen med, säger Knut med ett leende.

Studerade inredning och möbeldesign i Köpenhamn

Trots att det skiljer fem år mellan storebror Knut och lillasyster Marianne, eller Lillan som Knut kallar henne, har de följts åt genom åren nästan som tvillingar.

De studerade samtidigt i Köpenhamn under fem år på 70-talet, de anställdes båda på Ikea 1979 och de gick i pension samtidigt våren 2020. Dessutom har de bott närmaste grannar med varandra under många år, både i Älmhult och i Lund.

– Vi bråkade mycket som barn och har inte behövt göra det sedan dess, säger Knut förklarande och får medhåll av sin syster.

Historien om de båda designsyskonen tar sin början i den skånska järnvägsknuten Hässleholm, fem mil söder om Älmhult. Här växte de upp med en pappa som arbetade som läkare med egen praktik och en mamma som var konstnär.

Det konstnärliga arvet skulle leda in dem båda på formgivningens område, men vägen dit var inte lika rak för Knut som för hans lillasyster.

– Jag utbildade mig först till kock och arbetade med det några år, vilket jag har haft nytta av när jag designat köksföremål till Ikea, säger han.

1973 började de studera inredning och möbeldesign vid Frederiksbergs tekniska skola i Köpenhamn. Fem år senare, 1978, blev de klara. Under de åren bodde de i
Malmö och pendlade över Öresund så gott som dagligen.

– Vi slapp precis isvintrarna på 70-talet, men det hände många gånger att vi fick ta sista flygbåten hem när det stormade rejält, berättar Knut.

Året efter fick både Knut och Marianne jobb på Ikea, men det var en tuff start.

– Inför löneförhandlingen hade jag tagit reda på vad lönen borde ligga på via arkitektförbundet, berättar Knut. Då fick vi beskedet: ”Här börjar vi inte på Hilton. Vi är i Småland. Här jobbar man sig upp.” Vi fick minimilönen.

Dessutom fick de börja med att tapetsera och måla utställningsrummen på varuhuset i Älmhult. Långtifrån det de var utbildade till.

– Men vi lärde oss jättemycket.

Krävde lika lön från Ikea

Efter sex månader fick de båda syskonen nog och sa upp sig. Då kom Ingvar Kamprads närmaste man Gillis Lundgren och frågade om Marianne och Knut kunde tänka sig att bli formgivare istället.

– Vi fick sex månaders provanställning. När de hade gått sa vi att om Ikea ville ge oss fast arbete skulle företaget vara tvungna att anställa oss båda. Vi tyckte att vi var ett vinnande koncept och vi ville inte dela på oss, säger Marianne.

Marianne och Knut var traditionellt utbildade formgivare och för dem var det i början en utmaning att formge enkla och hållbara möbler som köparna själva skulle montera.

– Men vi har alltid upplevt att det varit högt i tak på Ikea och vi har haft ett stort stöd för våra idéer, säger Marianne.

Den allra första tiden på Ikea fick Knut högre lön än Marianne – trots att de hade samma utbildning och trots att de hade börjat samtidigt på företaget.

– Jag protesterade mot att Knut skulle ha ”snopptillägg”. Sedan den dagen har vi alltid haft lika stor lön, säger Marianne med ett leende.

När de anställdes på Ikea i Älmhult bosatte de sig på samma gata i det lilla samhället. Men ingen av dem trivdes och de flyttade till var sin lägenhet i samma hus i Lund.

– Vi pendlade varje dag mellan Lund och Älmhult. Det blev väldigt långa arbetsdagar. Senare fick vi arbeta hemifrån en dag i veckan, ­berättar Knut.

Redan från tidigt 80-tal designade Marianne och Knut möbler som blivit ikoniska, som karmstolen Talus med metallramen och det flätade sätet och den färgglada barnkollektionen Puzzel.

På 90-talet kom bland annat ungdomsserien Robin och barnpallen Patrull, på 00-talet formgav de den allmogeinspirerade möbelserien Hemnes och resväskan Upptäcka och på 2010-talet kom skrivbordet Lisabo och möbelserien Björksnäs.

– Bland det sista vi gjorde för Ikea innan vi beslutade oss för att gå i pension var möbelserien Omtänksam, berättar Knut.

Har arbetat under alla Ikeas vd:ar

Under alla år har Marianne och Knut alltid arbetat tillsammans.

– Men vi har inte alltid gjort lika mycket bakom varje produkt. Ibland har en av oss haft mer energi än den andra, eller så har personkemin med uppdragsgivaren fungerat bättre med mig eller med Knut. Men vi har alltid stått med båda våra namn på samtliga produkter, säger Marianne.

Formgivningen har ofta börjat med en skiss som de ­arbetat med på ritbordet eller vid direktkontakt med fabriken. Samtidigt har samarbetet med Ikeas prototypverkstad fungerat som ett nav i deras långa karriär.

– Ingenting har varit omöjligt – bara vår fantasi har satt gränserna. Dessutom var placeringen i Älmhult fantastisk. Det var nära till allt inom företaget, säger
Marianne.

Under åren har det blivit otaliga resor till de forna östländerna och Fjärran Östern, där de besökt Ikeas industrier och leverantörer.

– Vi har nog varit sammanlagt två år av våra yrkesliv i Fjärran Östern. Vi jobbade mycket med fabriker i Japan, Sydkorea, Kina, Malaysia och – inte minst – Taiwan, berättar Knut.

– Vi var unga och orkade mycket, men det var jobbigt att vara hemifrån så mycket. Jag minns att min son vid ett tillfälle sa till mig att han var trött på mig, mina kollegor och Hongkong, säger Marianne med ett skratt.

Marianne berättar att de funderat på att skriva till Guinness rekordbok.

– Vi har inte bara designat ett stort antal produkter som finns i svenska hem – vi har också arbetat under samtliga koncernchefer, vd:ar och alla designchefer på Ikea. Det är tämligen unikt.

Det fungerar dock inte som i exempelvis litteratur- eller musikbranschen, där upphovspersonerna får royalty per såld produkt.

– Det hade varit något, säger Knut med ett skratt. Om vi så bara fått tio öre per såld pryl så hade vi varit mångmiljonärer idag.