“Man blir stimulerad och får energi av detta”

Marianne Fröding från Karlstad är en driftig glädjespridare som engagerat sig stort i "Sticka och skicka"-insamlingen. Av de som vet beskrivs hon som "mest entusiastisk av de entusiastiska". Webbredaktionen ville ta del av hennes tankar om stickning för välgörenhet.

Marianne Fröding kollar in garnerna på Shetland Spindrift.

 

Till att börja med, Marianne: Du har gjort egna, uppskattade, mönster till “Sticka och skicka”-tröjorna. Hur kom det sig?

– Jag ramlade över femtimmarsmönstret i somras, och eftersom jag  gillar att  sticka uppifrån och ner, så blev jag jätteintresserad. De mönster jag stött på tidigare ( Jemenvästen)  har varit ganska tråkigt skrivna men såg genast att man kunde förenkla detta mönster lite så det blev lite mer logiskt i ökningarna. . Mönstret är så roligt att sticka, nästan vanebildande!!

Det får inte bli så att man måste ha huvudet fullt av instruktioner utan man skall kunna umgås med andra samtidigt som man stickar. Då fyller hjälpstickningen två funktioner.

 

Och så har du lagt upp det på din stickningsblogg?

– Ja, precis. Och det är en bra bit över 200 som har laddat ner det, så om alla åtminstone har stickat en tröja så blir det ju en del, säger Marianne och fortsätter att berätta om sitt engagemang i insamlingen.

– Jag var inbjuden på en kvinnofrukost i en kyrka i Kristinehamn för att tala om stickning och att sticka för välgörenhet. Och det kan ju bli så fruktansvärt präktigt och svulstigt när man talar om välgörenhet. Att man vill stå och klappa sig själv på axeln. Men alla vill ju hjälpa.  De fick varsin presentpåse med restgarner, mönsterbeskrivning, adress till insamlingen och en bit choklad.

 

Har du sysslat med välgörenhetsstickning tidigare?

– Vi i mitt stickkafégäng har under flera år gett restgarner till en kvinna som sysslar med en insamling till ukrainska barn. När “sticka och skicka”-insamlingen är slut så blir det nog så att vi fortsätter att sticka kläder dit.

– Det är ju så att man blir stimulerad och får mycket energi av det här. Samtidigt så tänkte jag när jag satt hemma och stickade till barnen i Zambia att “vad bra jag har det”. Och det ska man inte behöva må dåligt för.

 

Hur ser ditt intresse för handarbete ut annars? Är det bara stickning som gäller eller gör du annat också?

– Jag är en sån som alltid har saker på gång, men inte alltid samma saker. Jag testar på mycket, men stickning har hängt med hela tiden. Men nu har jag börjat sy igen, så nu syr jag kläder.

 

Har du något tips till de som vill sticka?

– Det jag kan säga är att jag tycker att alla borde göra någonting med händerna. Om man bara vill så kan man. Jag lovar att man blir mindre stressad och piggare om man har någonting att göra med händerna när man sitter ner, om det så bara är att slå på en trumma. Det tillför själen något, menar Marianne som avslutar med att göra en jämförelse mellan Sverige och England.

– Jag läser mycket engelska stickningstidningar och där är välgörenhetsstickning mycket större än vad det är i Sverige. Här är vi så rädda om det Frälsningsarmén eller andra organisationer där det känns som att man tar ställning. Här är allt så sekulariserat, och det är tragiskt när det sitter många som vill hjälpa till, men som inte vågar för att de skräms bort av namnet på organisationerna bakom.

 

 

 

Om du har vägarna förbi Karlstad, så kan du vara med och sticka Mariannes femtimmarskofta den 20 november på Stick & Sy. Läs mer här: http://stickosy.se/

 

Om du vill ta del av Mariannes mönster eller se hennes färdiga koftor, så kan du kika in på hennes blogg: http://froding.blogspot.com/

Scroll to Top