Vi är ett par i medelåldern som bor i en mellansvensk stad. Vi jobbar båda heltid och har fullt upp.
Vår son som är 27 år bor hemma efter att ha bott borta något år då han gick på högskolan. Då hade han flickvän men efter att detta tog slut flyttade han hem.
Han fullföljde inte sina studier utan har hoppat från jobb till jobb. För tillfället har han inget bestämt jobb utan de ringer efter honom när någon är sjuk.
Problemet är att efter att han flyttat hem så försvann kompisarna och han är väldigt ensam för det mesta. Han tillbringar många timmar framför datorn. Han verkar inte ha några större planer på att flytta hemifrån. Han verkar i stort sett trivas med att vara ensam.
Jag tycker han missar livet när han är så mycket ensam. Jag skulle vilja att han försökte flytta hemifrån, få ett ordentligt jobb och stå lite på egna ben. Det känns också som vi inte kan åka bort någon längre tid på grund av hans ensamhet.
E
Ingemar Gens svarar:
Det verkar bli allt vanligare att barnen av olika anledningar stannar kvar i sina tonårsrum långt upp i vuxen ålder. Jag tror att många upplever samma vanmakt som ni.
Jag säger som alltid – man kan inte förändra andra, bara sig själv.
Det känns förstås extra tungt när det gäller ens eget barn. Men det är bara han som kan få till sitt liv, det är bara han som kan ta besluten, skapa motivationen och ta ett första steg.
Nu är han ju ingen liten pojke längre, utan en vuxen man och kanske börjar det bli dags för er att uttrycka hur ni vill ha livet i ert hus och att det faktiskt inte längre självklart alltid inkluderar honom. Det kan vara dags att förklara att er kärlek till honom är obruten, men att ni skulle vilja visa den lite mer på distans.
Jag förstår att hans ensamhet och oföretagsamhet både plågar och skrämmer er, men det kan vara så att ni blir en sorts möjliggörare till det livet genom att vara passiva och avvaktande? Det är oftast meningslöst att ge råd till dem som inte frågat efter dessa, men ni har all rätt att ställa krav. Ingen kan hindra honom att leva vilket liv som helst men det behöver inte vara hemma hos er.
Jag tror det skulle vara bra för alla parter att på allvar prata igenom situationen. Ta initiativ till ett familjeråd där alla tre kommer förberedda med tankar om hur ni kan lösa den här situationen. Du och din man bör förstås vara överens.
Som sagt, låt bli att ge råd utan fråga i stället hur han tänker, vilka hans planer är. Nöj er inte om han svarar att han inte vet. Ställ i stället följdfrågor som: ”Hur kan du få veta? När kan du få veta? Kan vi hjälpa dig att få klarhet? Vilket skulle ett första litet steg kunna vara?”
Skriv ner överenskommelsen och gör en tydlig tidsplan. Ge inte upp, visa att det nu är allvar och att ni vet att han inte kan få ett bra liv i pojkrummets avskildhet tillsammans med datorn.
Ingemar
