• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Kan små barn verkligen hånflina?

    Min man och jag funderar mycket över något som du förhoppningsvis kan hjälpa oss tillrätta med. Vi firade jul och nyår hos vår son och hans familj. Vid ett tillfälle blev både vår son och svärdotter rejält arga på sin lille pojke som är 3 år gammal. De påstod att han hånflinade åt dem! Efter en rejäl utskällning åkte han upp på sitt rum och där hade föräldrarna ett långt samtal med honom.

    Efteråt påstod vår son att lillkillen mycket väl förstod vad de hade talat om och att han hade bett om ursäkt. Vi tycker det känns så märkligt. Kan en 3-åring verkligen förstå innebörden av att hånflina?

    Redan för ett år sedan påstod vår sons svärmor att ett av hennes andra barnbarn, då i 3-årsåldern, hånflinade åt henne. Även den gången ställde vi oss frågande; ska man verkligen straffa barn för att de påstås hånflina? Kan 3-åringar ens begripa vad det innebär?

    Vi har försökt påtala att det kan finnas andra orsaker, till exempel nervositet. Men vi har inte fått något gehör hos föräldrarna. Vi skulle så gärna veta vad du som psykolog anser om detta.

    Psykolog Liv Svirsky svarar:

    Jag tänker nog som ni att ett hånflin är ett ganska avancerat beteende som kräver att man förstår hur andra tänker eller känner, nedvärderar det och visar sitt förakt genom ett subtilt minspel. Den mognaden brukar det ta lång tid att utveckla och vid tre års ålder är det knappast färdigt. Likaså kan ett samtal om saken med största sannolikhet antas vara för komplicerat för att en 3-åring ska kunna greppa det.

    Däremot kan man ju undra vad din son och hans fru lägger i begreppet "hånleende". Vad det är de anser att deras lille son gör och varför upplever de det som så negativt och provocerande. Skulle de vara hjälpta av att tolka sin sons beteende på ett annat sätt?

    En utgångspunkt kan ju vara att fråga pojken vad han log åt, det vill säga att låta honom själv beskriva sina tankar och känslor snarare än att tillskriva honom avsikter.

    Du lyfter också en annan viktig aspekt i ditt brev, nämligen att ni inte får gehör hos sonen och hans fru för era funderingar när ni tar upp dem. Just att lägga sig i hur andra uppfostrar sina barn brukar ju vara väldigt känsligt och kan lätt skapa konflikter, inte minst när just far- eller morföräldrar lägger sig i. Kanske är det där ni fastnar när ni försöker prata med dem om det ni ser? Finns det någon annan väg att nå dem för ett samtal tror du eller har ni uttömt de alternativen? Jag tänker på om ni kan tala bara med er son, om en av er kan tala med honom eller liknande?

    Tycker ni att sonen och hans fru i övrigt är bra föräldrar till sin son? Kan ni i så fall vila i det och helt enkelt försöka bortse från detta som ni tycks ha svårt att kommunicera kring, även om ni inte tycker att de agerar på ett sätt som för er inte känns helt begripligt?

    Om ni å andra sidan inte känner er trygga med hur de har det i sin familj utan är oroliga för ert lille barnbarn kommer saken i ett annat ljus. Då måste ni kanske på ett tydligare sätt stå på er i era försök att nå er son och hans fru tala med honom och dem om det. Om det fortfarande inte går, finns någon annan som skulle kunna vara till hjälp? Har ni fler barn och kan ni i så fall höra med dem hur de ser på det hela och om de, ifall de delar er oro, kan tala med sin bror? Att be någon utomstående kan också vara hjälpsamt ibland, till exempel en vän till familjen eller en något mer avlägsen släkting.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!