Jag tänker på alla oskyldiga förtalsoffer som får lida i tysthet. Jag är själv pensionär men blev i unga år övergiven av min make. Han gick till sjöss och lämnade mig ensam med två små barn, utan underhåll eller hjälp från någon. Det var bara hans mor som visste vart han for men det talade hon inte om för mig. Istället spred hon ut bland släkt och vänner att jag var rubbad, att jag såg saker som inte fanns. Jag arbetade och skötte barnen men det var inte lätt att klara av besvikelsen och sorgen. Om jag verkligen var så rubbad, hur kunde de då lämna barnen i min vård, oförsörjda?
I tonåren började mina barn umgås med farföräldrarna och det kan inte ha varit vackra saker som sades om mig. Mina barn började påstå att jag var en dålig mamma och att jag skulle ha burit mig fasansfullt åt mot deras pappa. Hur fick jag aldrig veta. Min dotter fick hysteriska anfall och sprang skrikande ut ur köket eftersom hon “inte orkade” mer. Jag blev helt maktlös av denna personförföljelse och var till slut tvungen att ta avstånd från mina egna barn. Jag gav dem friheten och ett liv de trivdes bättre med. De är nu vuxna och har egna barn. Dottern lär ha kontakt med sin pappa och det var ju bra att han äntligen kom tillrätta. Men jag sörjer att jag inte fått bli en del av familjen och släkten. Vad kunde få detta förtal att uppstå? Var det farföräldrarnas dåliga samvete? Var det rädslan att själva bli avslöjade?
Som jag ser det så började allt med att du själv blev sviken. Dels av dina barns pappa som bara försvann utan att meddela var. Dels av din svärmor som visste var sonen befann sig men inte talade om det för dig. Redan här tycker jag att hela agerandet verkar mycket märkligt. Det känns inte sunt när vuxna människor i samma “familj” lierar sig och utesluter en person. Din svärmor förtalade dig och du utsattes för nya svek.
Hur man agerar och reagerar i den här situationen är olika från person till person. Somliga blir handlingsförlamade och andra biter ifrån sig med näbbar och klor.
När dina barn var i tonåren kärvade det på allvar mellan er och du kände dig utsatt. Du tog för givet att de tagit till sig sina farföräldrars åsikter om dig men handen på hjärtat så behöver det inte vara så. I en viss ålder kan ungar vara svåra att handskas med och det skär lite i hjärtat när du säger att du kände dig tvungen att ta avstånd från dina barn. På det sättet blev barnen svikna av dig och samtidigt så svek du nog dig själv en aning också.
Kanske var det så att du tillskrev dina svärföräldrar alltför stor makt. Hade de inte haft makt så hade de inte heller kunna såra och göra dig illa. Då hade du gått vidare utan att bry dig särskilt mycket om dem. Nu får man dock betänka att dessa händelser ligger långt tillbaka i tiden och mycket var annorlunda då. Du kanske befann dig i en situation där det av olika skäl inte var så enkelt att välja en annan väg.
Det gör mig illa att du fortfarande grubblar över dessa gamla händelser och att de satt sådana spår att du inte har kontakt med dina barn. Jag förstår att du idag sörjer den familj som du mist. Kanske finns det en möjlighet att återupprätta kontakten? Jag tror att ingenting någonsin är för sent och även om man inte tror det så kan lösningar vara fullt möjliga. Jag säger inte att det blir enkelt men med hjälp av familjeterapeut så finns det alltid en möjlighet.
Det kan ge dig stöd i att komma vidare och stöd i att försöka återknyta kontakten. De allra flesta barn, oavsett hur gamla de är, vill ha föräldrakontakt och kanske att de saknar dig i sin familj på samma sätt som du saknar dem. Det har runnit så mycket vatten under broarna att dilemmat kan vara svårlöst på egen hand och därför behövs professionellt stöd.
Du undrar vad själva upprinnelsen till lögner och förtal är och det finns många anledningar. En anledning kan vara att man genom att förtala någon annan ställer sig själv i bättre dager – eller så kan det bero på att man vill förekomma någon som man tror ska berätta sådant som man inte vill ska nå ut. Förtal kommer ur många olika situationer.
