Måste man umgås med och tycka om sin släkt? Ingen i min släkt har gjort ett dyft för mig eller hjälpt mig när jag haft det svårt. Man kan tycka att släktingar som syskonen i alla fall kunde vara hjälpsamma i svåra situationer, men det har de aldrig varit. Jag har fyra syskon och alla tänker bara på sitt och sina familjer och sina barn. Att jag varit arbetslös och sjukskriven i långa perioder och därmed också fattig har ingen av dem ens funderat över. Så nu känner jag ett avstånd till dem.
Jag tycker att jag brytt mig om dem och gratulerat på födelsedagar och liknande men eftersom jag inte haft någon hög lön så har det blivit en billig sak. När det sedan varit mina födelsedagar har jag också fått något billigt tillbaka och jag tolkar det som att de inte vill ge mer eftersom de inte själva fått mer.
När pappa dog fick vi ut vårt arv och det skulle delas på fem så det blev inte så mycket till var och en av oss. Eftersom de vet att jag har sämst jobb, är arbetslös ofta och ibland sjukskriven, så tycker jag att de borde ha gett mig en liten del av deras andelar. Inom familjen ska man tänka på varandra och då hade de visat att de bryr sig om mig, men det gör de inte.
Jag kan lika gärna vara utan syskonen för de finns aldrig där när jag behöver dem i alla fall. Det känns som att jag lika gärna kan strunta i att träffa dem överhuvudtaget. Hur ska jag säga upp bekantskapen på ett snyggt sätt? Tänker jag rätt i detta?
Ett kort och tydligt svar på din första fråga om man måste umgås med sin släkt och tycka om dem är ett nej. Det måste man inte. Man väljer inte sina släktingar och ibland skär det sig av olika skäl. Och som svar på din sista fråga, om du tänker rätt, så svarar jag att du bara delvis tänker rätt. Jag får en känsla av att du tolkar dina släktingar negativt och att du ser dem som ganska illvilliga personer.
Du beskriver två situationer. Dels att du fått billiga presenter vid födelsedagar och detta tolkar du som att de inte vill ge mer eftersom de själva bara fått småsaker av dig i present. Men det tycker jag att du tolkar onödigt negativt. Det kan vara så att du får en billigare present eftersom de inte vill att du ska känna dig illa berörd och kanske känna att du också nästa gång måste ge något dyrare. Eller så kanske det är så att de alltid och till alla föredrar att ge en billig gåva eftersom det är gåvan och inte summan den kostat som räknas.
Du beskriver också situationen med arvet då ni fått lika stora delar och du tycker att syskonen borde gett dig mer eftersom du har det sämst ställt ekonomiskt. Jag antar att det är juridiskt beslutat hur mycket var och en av er ska få och även om syskonen har det bättre ställt än du så kanske de har egna tankar och planer på vad de ska använda sitt arv till. Att de inte ger dig av sina arvsandelar betyder inte per automatik att de inte ställer upp för dig.
Jag tycker inte att du ska ta syskonens presenter eller arvet som intäkt för att de inte bryr sig om dig. Kanske du ska försöka att nå dem på ett annat sätt? Om du behöver stöd, råd och uppbackning så kanske syskonen skulle ställa upp?
Generellt så tror jag att vi människor mår bättre av att försöka fokusera mer positivt. Jag skulle nog vilja råda dig att tänka efter en gång till om du verkligen vill säga upp bekantskapen med dina syskon. Väg för- och nackdelar och ta hänsyn till andra aspekter också och inte bara det ekonomiska.
