Jag är en kvinna på 45 år och yrkesarbetande. Min man och jag har två barn som börjar bli vuxna. Jag börjar mer och mer att fundera över hur olika min man och jag är. När vi gifte oss för ca 20 år sedan såg jag vissa olikheter men tänkte att det blir nog bättre när vi blir gifta, det kan vi nog ändra på. Men icke! Jag retar mig mer och mer på min man och nu vet jag inte vad jag ska ta mig till.
När vi träffades var jag förblindad av kärlek och hade överseende med hans brister. Det var alltid jag som fick ta initiativ till allt som skulle göras. Det var alltid jag som hade koll på läget. Jag tyckte att han var lite oföretagsam men att det skulle ordna sig.
Idag är det precis samma sak. Jag som tar initiativ och han liksom bara följer med. Det känns som om jag är hans mor på något sätt och tar hand om allt. Nu har jag svårt att ha överseende och blir irriterad på honom. Vid våra diskussioner säger han endast att jag gör ju det så bra och att det kan fortsätta som det alltid har gjort.
Jag har fortfarande känslor för honom men undrar om man kan ändra på en människa. Jag undrar över om vi helt enkelt passar ihop. Tror du att vi kan gå i familjeterapi?
Familjerådgivare Ingrid Winterhof svarar:
Vad du beskriver är en klassiker när det gäller att begå misstag. Du träffar en man, ser hans tillkortakommanden och tänker att det ordnar sig nog med tiden. Du tror att det blir bättre – eftersom det är vad du vill tro. Samma misstag görs hela tiden och av de flesta av oss.
För att undvika misstag finns några regler som kan tyckas enkla men som inte alls är så självklara när man är nyförälskad. En av reglerna är att man inte har för bråttom att flytta samman. Att man istället ger relationen lite tid och låter allt normaliseras för först då kan man se varandras personligheter lite tydligare. Alla har vi fel och brister och det handlar om att upptäcka dem hos varann och att sedan besluta om det är brister vi kan leva med eller inte. Om det negativa överväger det positiva, då bör man snabbt som vinden ta sin Mats ur skolan! Ändå kan man naturligtvis aldrig garantera någonting. Riktig vardag blir det inte förrän man bott tillsammans ett tag och levt sig igenom veckodagarna.
I ditt fall var du den aktiva och den som hade koll på läget – vilket din partner inte hade. Du fortsatte att utveckla din personlighet medan partnern lutade sig tillbaka och lät dig hållas. På så sätt etablerade ni era roller och sådana roller blir nästan alltid befästa och svåra att förändra. Vad som i nyförälskat tillstånd blir acceptabelt – blir efter ett antal år bara irritation.
Roller och rutiner som inte känns bra ska man jobba på att förändra på ett tidigt stadium. Att ideligen tala om för motparten vad denne gör fel skapar ingen konstruktiv förändring. Det finns andra sätt som är betydligt bättre.
När jag har par med era problem i samtal brukar jag ge “hemläxor” och ibland kan det handla om att den aktive ska luta sig tillbaka och den passiva får ansvar att planera kommande helg med aktiviteter och liknande. Det är inte bara den passive som ska lära sig bli aktiv utan den aktive måste också lära sig att ta ett steg tillbaka och lämna över ansvaret även om resultatet inte blir på samma sätt som om hon själv skulle gjort.
Man kan inte ändra en människas personlighet och man ska inte ens försöka. Däremot kan man, om det finns en önskan hos båda parter, skapa goda förändringar som baseras på respekt och kärlek.
När problem i en relation blir etablerade är det svårt för de två i relationen att själva skapa förändring. Man blir lätt på sin vakt, avig och går i försvar. Ofta behövs det en utomstående som styr upp och därför tycker jag att familjeterapi är en god idé för dig och din man.
