I samband med en knäskada blev jag röntgad i knä och underben. Doktorn föreslog att jag skulle genomgå en skiktröntgen av vänster underben. När jag väl kom till röntgenavdelningen blev hela kroppen, från huvud till fötter, röntgad inte bara en gång utan en och en halv gång till. Detta trots att det bara var underbenet som skulle röntgas.
Vid en tidigare röntgen för njursten fick jag skyddskåpa för testiklarna men inte denna gång. Min fråga är om det är bra eller skadligt för kroppen att under 45 minuter utsättas för röntgen? Min doktor svarar inte på telefon angående detta.
Dessutom skulle jag vilja veta lite om Pagets sjukdom?
Doktor Lennart Skoog svarar:
Om jag förstår dig rätt har du först röntgats med vanliga röntgenstrålar och sedan genomgått en så kallad isotopundersökning. Vanlig röntgen (slätröntgen eller skiktröntgen) och isotopundersökning (scintigrafi) är två helt olika metoder.
Isotopundersökningen innebär inte att man använder röntgenstrålar som man gör vid vanlig röntgen och därför behöver man inte heller avskärma några känsliga delar av kroppen. Istället sprutar man, en stund innan undersökningen, in ett särskilt spårämne som fäster sig i skelettdelar där det finns onormal aktivitet. En isotopundersökning används när man vill undersöka om skelettet är drabbat av vissa sjukdomstillstånd som ibland inte går att se med vanlig röntgen, till exempel Pagets sjukdom som du också frågar om.
Pagets sjukdom är en kronisk skelettsjukdom som utvecklas långsamt. Sjukdomen finns över hela världen och drabbar båda könen. Personer under 40 år drabbas sällan. Man känner inte till orsaken men man misstänker någon form av virusinfektion. Sjukdomen innebär att både den normala nedbrytningen och uppbyggnaden av skelettet inte fungerar. Resultatet blir ett skelett som verkar normalt men som har minskad hållbarhet.
Vanligen drabbas bäcken, ryggkotor, skalle, lårben och skenben. Benets nya form kan orsaka smärta och närliggande nerver kan komma i kläm. Eftersom skelettet är skört blir det lätt frakturer. Modern läkemedelsbehandlingen går ut på att förhindra nedbrytningen av skelettet. Om sjukdomen håller sig till enstaka delar av skelettet och det varken finns symptom eller tecken på aktiv sjukdom behövs det ingen behandling. I vissa svåra fall av sjukdomen kan det behövas operation för att förbättra funktionen i någon drabbad del av skelettet.
