Vad ska jag göra med min pappa? Han är inte glad över att jag har en pojkvän och att vi ska förlova oss. Han försöker förbjuda oss trots att vi är vuxna och kan bestämma själva.
I pappas ögon är jag inte lika mycket värd som min storasyster. Han är ofta arg på mig utan orsak. Han kan inte acceptera att jag har ett funktionshinder, att jag behöver hjälp av kommunen i mitt hem.
Inget jag gör är bra nog för honom. Jag har försökt med alla knep att få honom på andra tankar men inget hjälper. Mamma har pratat med honom om detta. Ibland blir bättre ett tag men efter ett tag är det samma visa igen. Jag har kämpat med detta i många år men nu orkar jag snart inte längre!
I pappas ögon är jag inte lika mycket värd som min storasyster. Han är ofta arg på mig utan orsak. Han kan inte acceptera att jag har ett funktionshinder, att jag behöver hjälp av kommunen i mitt hem.
Inget jag gör är bra nog för honom. Jag har försökt med alla knep att få honom på andra tankar men inget hjälper. Mamma har pratat med honom om detta. Ibland blir bättre ett tag men efter ett tag är det samma visa igen. Jag har kämpat med detta i många år men nu orkar jag snart inte längre!
Familjerådgivare Ingrid Winterhof svarar:
Du är 34 år och din pappa försöker fortfarande ha kontroll över ditt liv vilket jag förstår är påfrestande.
I grunden kan det vara så att din pappa vill dig väl och att han med tanke på ditt funktionshinder har blivit extra beskyddande. En del föräldrar kan ha svårt att inse att barnen växer upp och blir vuxna och självständiga individer. Särkilt föräldrar till barn med handikapp kan få bekymmer med att släppa taget. De har varit så vana vid att ta hand om barnet, att de av bara farten fortsätter som tidigare även då det handlar om en person som blivit vuxen.
Oavsett vilken anledning han har så måste du bejaka dig själv och göra de val du som vuxen kvinna vill göra. Besluten i ditt liv måste baseras på dina val och inte på din pappas. Problemet är att du inte kan förmå din pappa att förändras om han inte vill eller inte inser att det finns något att förändra.
Jag förstår att du och din mamma har ett bra förhållande och att du kan prata igenom dina olika beslut med henne för att få stöd. Satsa alltså på hennes stöd men fatta dina egna beslut och genomför dem även om din pappa säger nej. Självklart är du i din fulla rätt att förlova dig och jag kan bara förstå din pappas oro om mannen du ska förlova dig med är kriminell, missbrukare eller har annan tung problematik. Du får helt enkelt vänja dig vid tanken på att genomföra dina beslut utan att de blir sanktionerade av din pappa.
Det är tråkigt att din pappa inte kan acceptera ditt funktionshinder men huvudsaken är att du själv accepterar och inrättar ditt liv så att det känns bra för dig. Jag vet inte vilken typ av funktionshinder du har men möjligheten finns att du är medlem i en förening och att du genom föreningen kan få samtalsstöd. I så fall tror jag att det vore en bra ide om du och dina föräldrar tillsammans kan gå på samtal för att försöka komma tillrätta med problemen.
Du har kämpat länge för att din pappa ska förstå och acceptera dig men eftersom det inte gett resultat bränner du bara en massa energi i onödan och misslyckandena får dig att må dåligt. Även vuxna barn mår som regel bäst om de känner sina föräldrars stöd och acceptans. Ibland är inte föräldrarna kapabla att ge denna förståelse och då gäller det att försöka finna styrkan att gå vidare på egen hand.
Ta vara på de människor som finns i din närhet och som du känner att du kan prata med som t ex din mamma, syskon och vänner. Kanske märker din pappa så småningom att hans beteende inte tjänar någonting till och denna insikt kan få honom att gradvis förändra sitt beteende.
I grunden kan det vara så att din pappa vill dig väl och att han med tanke på ditt funktionshinder har blivit extra beskyddande. En del föräldrar kan ha svårt att inse att barnen växer upp och blir vuxna och självständiga individer. Särkilt föräldrar till barn med handikapp kan få bekymmer med att släppa taget. De har varit så vana vid att ta hand om barnet, att de av bara farten fortsätter som tidigare även då det handlar om en person som blivit vuxen.
Oavsett vilken anledning han har så måste du bejaka dig själv och göra de val du som vuxen kvinna vill göra. Besluten i ditt liv måste baseras på dina val och inte på din pappas. Problemet är att du inte kan förmå din pappa att förändras om han inte vill eller inte inser att det finns något att förändra.
Jag förstår att du och din mamma har ett bra förhållande och att du kan prata igenom dina olika beslut med henne för att få stöd. Satsa alltså på hennes stöd men fatta dina egna beslut och genomför dem även om din pappa säger nej. Självklart är du i din fulla rätt att förlova dig och jag kan bara förstå din pappas oro om mannen du ska förlova dig med är kriminell, missbrukare eller har annan tung problematik. Du får helt enkelt vänja dig vid tanken på att genomföra dina beslut utan att de blir sanktionerade av din pappa.
Det är tråkigt att din pappa inte kan acceptera ditt funktionshinder men huvudsaken är att du själv accepterar och inrättar ditt liv så att det känns bra för dig. Jag vet inte vilken typ av funktionshinder du har men möjligheten finns att du är medlem i en förening och att du genom föreningen kan få samtalsstöd. I så fall tror jag att det vore en bra ide om du och dina föräldrar tillsammans kan gå på samtal för att försöka komma tillrätta med problemen.
Du har kämpat länge för att din pappa ska förstå och acceptera dig men eftersom det inte gett resultat bränner du bara en massa energi i onödan och misslyckandena får dig att må dåligt. Även vuxna barn mår som regel bäst om de känner sina föräldrars stöd och acceptans. Ibland är inte föräldrarna kapabla att ge denna förståelse och då gäller det att försöka finna styrkan att gå vidare på egen hand.
Ta vara på de människor som finns i din närhet och som du känner att du kan prata med som t ex din mamma, syskon och vänner. Kanske märker din pappa så småningom att hans beteende inte tjänar någonting till och denna insikt kan få honom att gradvis förändra sitt beteende.
