Han har en far som har varit djupt deprimerad sedan 1994. Hans far har varit med om hemskheter i krig som jag inte kan detaljerna kring. Han går till läkare och psykolog samt medicineras men inget hjälper. Han mår psykiskt och fysiskt sämre för varje dag och har gett upp hoppet helt. Detta påverkar hans fru och min pojkvän oerhört mycket. De är ledsna, frustrerade, arga, uppgivna och vardagen präglas ständigt av skuldkänslor.
Jag känner igen detta mönster så väl eftersom jag själv gått igenom något liknande med min egen familj. Men till slut lyckades jag ta mig ur det. Jag vet att man inte kan hjälpa någon som inte vill bli hjälpt, och hans far har antagligen “bestämt” sig för att må dåligt eftersom inget hjälper, men hur tröstar man någon som håller på att gå under på grund av sin familj?
Han är väldigt plikttrogen och älskar sin familj. Så ska det förstås vara men hur får jag honom att förstå, att han måste tänka på sig själv ibland och faktiskt även på oss? Så som det är nu kan han inte ge hundra procent i vårt förhållande.
Lurar jag mig själv att tro att han kan ha ett eget liv? Jag skulle vara oerhört tacksam för lite andra infallsvinklar då jag blir förblindad av alla problem som tar över min vardag!
Om en familjemedlem mår mycket dåligt så har det effekt på hela familjen och därmed måste hela familjen få behandling och stöd. Jag anser att din pojkvän och hans familj snarast bör vända sig till den enhet som behandlar fadern och undersöka vilka möjligheter de har till samtalsstöd. Om det behövs ska de vara påstridiga och kräva familjebehandling.
PTSD (posttraumatic stress disorder) är ett syndrom som definierades på 1980-talet men som har varit välkänt länge. Om man utsätts för extrema psykiska påfrestningar så kan olika psykiska sjukdomstillstånd uppstå. Det är inte ovanligt att sådana händelser sker i samband med krig och din pojkväns pappa kan mycket väl vara drabbad av detta syndrom. Man vet idag att i befolkningsgrupper där syndromet är vanligt har man uppmärksammat en ökad förekomst av problem hos barnen. Det är förenat med stora påfrestningar hos barn att ha en förälder som lider av detta.
Oavsett din pojkväns pappa har PTSD eller ej, så är situationen sådan att vården absolut ska uppmärksamma familjens behov. Är man barn i en familj där en förälder mår mycket dåligt blir det svårt att växa upp på ett normalt sätt och att få normala referensramar. Barn som har en psykisk sjuk förälder känner sig ofta ensamma, känner skuld och utanförskap. Det är vanligt att de får växa upp snabbt och ta mer ansvar än de borde.
Din pojkvän kanske känner att han måste ta hand om både sin mamma och sin pappa – vilket egentligen inte är hans uppgift och han hamnar i ett etiskt dilemma. Din pojkvän har livet framför sig med allt vad det innebär och han behöver hjälp för att skapa en sund avgränsning till sin familj. Han behöver inte ta avstånd till sin familj men han behöver skapa eget utrymme och bygga sitt eget liv. I samband med detta kan han behöva bearbeta vad han gått igenom, få stöd att gå vidare och själv kunna utvecklas till en trygg person som mår bra.
Visar det sig att din pojkvän av olika skäl inte får eller vill ingå i pappans behandlingsteam, så bör han snarast möjligt själv kontakta en psykolog eller terapeut som har erfarenhet av denna typ av problem. Om din pojkvän vill ha hjälp tycker jag att du ska stötta honom. Inser han inte sina problem och avböjer hjälp bör du noga överväga om du orkar stannar kvar i relationen. För vidare information kan du gärna kontakta RSMH (riksförbundet för social och mental hälsa). De kan även ge information om aktuella stöd och självhjälpsgrupper.
