Vår tonårige son vägrar ha kontakt med oss!

Vår 18-åring fick diagnosen Aspergers syndrom för drygt ett år sedan och några veckor efteråt flyttade han hemifrån till ett jourhem på grund av alla bråk. Han ville inte bo kvar hemma och ville inte ha någon kontakt med oss. Bup och socialtjänsten ansåg att vi skulle backa och låta honom vara ifred.
 Jag har lite mejlkontakt med honom idag gällande praktiska saker. Jag har bett honom om att låta oss reda ut vår relation med hjälp av anhörigstöd men han vill inte det. Han vägrar ha kontakt helt enkelt. Han är myndig och ingenstans finns någon hjälp att få. Det känns som om han är förlorad för oss. Vi har sorg och hans yngre syskon frågar efter honom ibland. Var kan vi få hjälp?

Jag förstår att er situation är svår. För ett år sedan fick sonen diagnosen Aspergers syndrom och just att få en diagnos kan ha varit en lättnad för både er föräldrar och pojken. En diagnos blir ofta en förklaring till varför så mycket gått fel och varför det varit bråk och gräl. Synd att denna diagnos inte kom tidigare eftersom kunskap om handikappet hade kunnat underlätta situationen för er alla.
 Man kan säga att Aspergers syndrom är en lindrig form av autism. Den drabbade kan fungera mycket väl på en hel del nivåer medan han i andra situationer inte klarar av vad som anses självklart. De flesta har problem med sociala kontakter och har en störning i sin empati. Typiskt är också ångest inför förändringar, ett snävt intressefält och ibland motoriska problem. Det är en personlighet som målar allt i svart eller vitt och ingenting däremellan. Känner man sig orättvist behandlad så är detta inte lätt att släppa och oförrätter kan ges näring under en lång tid.

Personer med Asperger lever i ett kaos och för att försöka skapa någon form av ordning utarbetar de ofta bestämda och rituella vanor som de sedan håller sig till. Under skolåldern när det ställs krav på socialt umgänge brukar diagnosen kunna ställas. Ungdomar med Asperger blir som regel medvetna om sitt handikapp och sin avvikelse. En del drar sig helt undan sociala kontakter medan andra lär sig utantill hur de ska agera i olika situationer.
 Nästan alla med detta syndrom har behov av extra stöd och hjälp och jag förmodar att din son blivit placerad i ett boende där det finns kunskap och där han kan få det stöd han behöver. Han är 18 år och därmed myndig vilket innebär att han fattar egna beslut och kontakter kan inte påtvingas honom. Han vägrar att ha kontakt med er vilket jag förstår är smärtsamt för hela familjen.
 Jag vill ge er rådet att se till så att ni blir pålästa och förstår problematiken hos den som har Aspergers. Du har bett honom om att ni ska reda ut era problem med anhörigstöd och risken finns att i pojkens värld låter detta helt abstrakt och konstigt – och därmed backar han. Du har ambitionen att reda ut problemet men kanske får du lägga dessa tankar åt sidan och istället försöka närma dig honom på andra och mer enkla sätt som känns naturliga för honom.  Ge honom tryggheten och kontrollen i att själv bestämma. Föreslå små ting som du vet att han tycker om och som ni kan träffas kring.
 Självklart behöver du och din familj tala med någon som förstår er situation och som kan ge er stöd och vägledning  Kontakta Riksföreningen för Autism  och jag tror att de kan ge er vidare vägledning (www.autism.se eller telefon: 08-702 05 80). Följande kan också vara av intresse för er: www.aspera.nu som är en nättidning.
 Utrusta er med kunskap och tålamod och se inte er sin som förlorad. Sök istället nya vägar att nå honom och på ett plan som känns bra för er alla.