Inget av barnen har misskött sig på något sätt och förnuftsmässigt vet jag vad som är rätt och fel. Jag är medveten om att det handlar om kontroll och medberoende från min sida. Jag har gått på möten enligt tolvstegsmodellen för anhöriga men det har bara ökat min egen rädsla för att jag ska få det som min mamma har haft det. Hur kan jag hjälpa mig själv?
Dina barn har inga problem vad gäller alkohol och precis som du själv inser, så handlar din oro om din egen ångest och rädsla inför vad som kan hända.
Du är uppvuxen med en alkoholiserad pappa och du har en bror som är missbrukare vilket innebär att din uppväxt med all säkerhet varit tuff och svår. Alkoholistens hjärna fungerar inte på ett vanligt och normalt sätt och som regel skapar de kaos och förvirring i sina familjer. Detta kaos bär barnen med sig in i vuxenlivet eftersom de blivit starkt påverkade av sin uppväxtmiljö.
Jag tror att alla missbrukarfamiljer är dysfunktionella och att barnen i dessa familjer mår mycket dåligt. Ett typiskt exempel i missbrukarfamiljen är gränslösheten. Kränkningar på olika sätt förekommer regelbundet och löften till barnen hålls inte. Sanningar förändras hela tiden. Barn till alkoholister lär sig att bli överlevare men till ett högt pris. De bär med sig förvirring, kaos och osäkerhet in i vuxenlivet. Kaoset inombords hålls på plats genom kontroll och med en radar som känner av olika situationer. Det lilla barnets behov har försummats och inuti varje vuxen finns detta lilla barn.
Ett alkoholistbarn har ofta en stark rädsla för att bli övergiven. Under uppväxten blir de övergivna på olika sätt genom frånvarande föräldrar, lögner och familjehemligheter och den trygghet som alla barn har rätt till är fråntaget dem.
Du har svårt att släppa dina barn och i synnerhet den yngsta pojken vilket kan bero på din inre rädsla för att bli övergiven. När våra barn blir vuxna och formar sina egna liv blir vi föräldrar exkluderade i stor utsträckning. Ditt kontrollbehov var en överlevnadsfaktor under din uppväxt men kan idag resultera i konflikter där såväl barnen som du själv mår dåligt.
Utan sunda referensramar från barndomen är det svårt att som vuxen förändra mönster på egen hand. Precis som du säger, så inser du vad som är rätt och fel men förnuftet är en sak och den inre känslan en annan. Att vara vuxet barn till en alkoholist innebär att man förlorat en del av sin egen identitet på vägen.
Du har försökt med tolvstegsmodellen för anhöriga men tycker att detta ökat din ångest istället för att hjälpa. Det finns ingen metod som passar alla. Att ingå i en grupp där barndomens fasor ältas ideligen kan i värsta fall bli till en livsstil och prioriteringen måste istället ligga på egen utveckling och ett ökat inre välbefinnande. Det kan vara så att du helt enkelt inte passar i en grupp utan behöver individuell terapi för att komma vidare i din utveckling.
Du har god insikt i dina problem vilket är första steget och jag vill råda dig att söka en individuell terapikontakt för att få stöd i din utveckling.
