Då jag vill ta upp ett problem med min sambo börjar han som oftast att skrika och anklaga mig, även om jag börjar lugnt och stilla och ger konstruktiv kritik på det jag inte tycker känns bra. Sen pratar han bara i munnen på mig, skriker och ofta går han sin väg. Han låter mig inte prata klart, vilket jag upplever förnedrande.
Jag tar bara upp saker till diskussion då barnen sover eftersom han struntar totalt i att de blir vettskrämda. Ibland när det uppstår en diskussion inför barnen brukar jag försöka bryta genom att säga att nu är det nog, att vi fortsätter diskussionen senare, men det bryr han sig inte om utan bara fortsätter att gapa. Ibland blir jag så arg att jag också skriker att han ska vara tyst.
Jag har försökt säga honom att jag inte accepterar skrikanden inför barnen eller att han är nedlåtande emot dem eller mig och att vi måste försöka bryta detta mönster. Ska vi gå i terapi för att lösa detta? Det känns så irriterande, att jag alltid försöker ge konstruktiv kritik medan han bara vräker ur sig. Men han tycker att jag kan gå den där terapin själv. Just nu känns allt så ohållbart. Hur ska vi nå fram till varandra?
Du säger att din sambo börjar skrika och anklaga dig när du tar upp problem och ger honom konstruktiv kritik. Det kan vara så att din sambo inte alls tycker att din kritik är konstruktiv. Ofta går människor i försvar när de utsätts för kritik – oavsett om kritiken är konstruktiv. Om man i en irriterad situation påpekar för sin partner vad han gör fel och hur han skulle kunna göra istället resulterar detta som regel i en motattack. Helt enkelt för att partnern känner sig påhoppad. Om man istället försöker att förändra sitt sätt att kommunicera genom att strunta i kritiken och i samtalet försöka att utgå från sig själv kan man vinna mycket.
Här är ett exempel som resulterar i att motparten går i försvar: “Du låter alltid Lisa få sin vilja igenom. Tänk om du hade kunnat sätta gränser innan allting spårar ur.” Mottagaren av detta budskap gör tolkningen att han blir attackerad som uppfostrare. Vad han gör är inte bra. Ordet alltid är dessutom generaliserande. Det är ovanligt att någon alltid gör upprepningar på samma sätt. Sändaren av budskapet visar inget förtroende, väntar på att allt ska spåra ur och meddelar samtidigt att hennes sätt är det bästa sättet.
Man kan förmedla ungefär samma budskap men på ett sätt som inte försätter mottagaren i försvarsställning: “Jag blir så irriterad när Lisa beter sig illa och jag vill ha din hjälp att lösa problemet.” I ett sådant budskap fokuserar du på din egen känsla och ber motparten om hjälp, vilket visar att du litar på hans omdöme och inte trycker på hans försvarsknappar. Att använda orden på ett nytt sätt är ofta bra om man vill bryta destruktiva ordväxlingar som leder till gräl.
Att hålla barnen utanför alla gräl av rädsla för att de ska ta skada är inte alltid det bästa. Ett barn lär sig hantera sina känslor genom att se föräldrarnas hantering. Ilska är en känsla bland många andra och att se föräldrar gräla ibland behöver inte vara traumatiskt – om de också får se att föräldrarna enas igen och blir vänner.
Jag förstår att era konflikter ofta handlar om barnens uppfostran. Istället för att ta diskussion i akuta situationer ska ni försöka att tillsammans prata igenom brännbara frågor när ni är på gott humör. Fokusera på att hitta lösningar som känns okej för er båda och då handlar det om att ge och ta och ibland mötas halvvägs. Lycka till!
