Är jag feg om jag vill separera?

Hur ska jag göra för att få lugn och ro i familjen? Jag har fem barn. De är 15, 10, 7, 3 och 2 år gamla. De tre äldsta barnen är från ett tidigare förhållande och de två yngsta har jag med min nuvarande man. Problemet är i första hand 15-åringen som inte fungerar ihop med min man. De är väldigt envisa båda två och ingen backar. Jag har tagit parti för min dotter nästan varje gång det är bråk.

Min man tycker att hon är slö och hjälper till alltför lite hemma. Men jag är av en annan uppfattning. Visst är hon lite lat men ber jag om hjälp så får jag det. Detta ser inte min man då han jobbar hela dagarna och varje kväll. Då är jag hemma med allt som ska göras med läxor, mat, tvätt, städning med mera.

Nu har det gått så långt att min dotter har flyttat hem till sin pappa ett tag. Detta efter ett bråk hon och jag hade. Men allt bottnar i att hon inte trivs med min man och sina syskon. Ständigt dessa bråk!

Vi har ett par gånger diskuterat att separera men har ångrat oss och försökt på nytt. Nu känner jag att jag inte orkar mer. Jag märker att barnen mår allt sämre av alla konflikter. Jag vill ju ha mina barn samlade hemma för de betyder allt för mig. Det gör också min man men när han inte är villig att kompromissa minsta lilla, så vill jag inte leva i ett sådant förhållande.

Är jag feg som drar mig ur detta? Har försökt få min man att följa med till en familjerådgivare men han vägrar. Han säger att de får det att låta som om allt är hans fel. Snälla, ge mig ett råd!

 

Att leva friktionsfritt med tonåringar är nästintill en omöjlighet. Känslorna svallar – tonåringen testar gränser, har behov av att frigöra sig och står med ena benet i vuxenvärlden. Ett nytänkande behövs i familjen för att det ska fungera. Din make och din dotter har konflikter som handlar om att han anser, att flickan är lat och borde hjälpa till mer hemma. Du säger att flickan hjälper till när du ber henne.

På något sätt ser det ut som om konflikten i första hand är mellan dig och maken – eftersom ni inte kan enas om en enad föräldrafront. Jag föreslår att du och maken sätter er ner och i lugn och ro talar igenom vilka förväntningar och krav ni ska ha på flickan. Skriv ner alltsammans. Därefter är det dags att tala med dottern och be om hennes synpunkter och fråga henne vad hon kan tänka sig att hjälpa till med. Vet din dotter vilka uppgifter hon ska uträtta och har valt dem – då minimerar ni de dagliga konflikterna.

Att försöka lösa konflikter när de uppstår brukar inte bli bra och det blir gärna en maktkamp mellan tonåringen och föräldern, vilket som i ert fall också leder till motsättningar mellan de vuxna. En liten grej blir plötsligt en stor krutdurk och många vuxna har svårt att förlora i prestige inför sitt tonårsbarn.

Att ni två vuxna kommer överens är första steget. I annat fall söker dottern stöd och medhåll av dig eftersom du tar parti för flickan när det blir bråk. Detta leder till konflikt mellan dig och maken och blir till en nedåtgående spiral där alla är förlorare.

En idé kan också vara att ha ett “familjeråd” tillsammans med de tre äldre barnen med jämna mellanrum. I en stor familj som er är det viktigt att alla drar sitt strå till stacken efter bästa förmåga. I familjeråden kan ni prata om vem som ska göra vad – så att alla har sina arbetsuppgifter i hemmet.
 Det handlar om att försöka ligga steget före med en god planering för att minimera de konflikter som kan uppstå. Att det sedan blir protester, irritationer och gräl ibland är oundvikligt. Det hör till. Det viktiga är att man närmar sig varandra igen efter grälet, försöker prata om det som hänt och om hur man kan undvika liknande händelser framöver. Lyssna på tonårsbarnen – de kan ha mycket vettigt att säga. Låt dem vara med och fatta beslut kring vad som kan förväntas av dem.

Det är tråkigt att din man inte kan tänka sig familjerådgivning som ett alternativ. I ert fall tror jag att det hade varit givande. Din make har redan bilden klar för sig, att han skulle utses som syndabock men där tror jag att han har fel. Familjerådgivningen ser inte ut några syndabockar utan tvärtom fokuserar de på positiva förändringar och ger tips och råd som kan vara värdefulla.

Jag förstår att du vill ha dina barn samlade och att det känns fel för dig att din dotter flyttat hem till sin pappa. Eftersom stämningen hemma var svår kanske det ändå fanns en vinst i att hon temporärt flyttat. På så sätt kan ni alla hämta krafter och du och maken får en möjlighet att tala igenom problemen och förhoppningsvis kunna enas.

Känner du att du vill avsluta ditt förhållande på grund av din mans oförmåga att kompromissa så handlar det inte om feghet från din sida. För att en relation ska fungera måste det finnas lyhördhet och en positiv inställning till samarbete.