Min sambo arbetar hellre än är med familjen!

Jag är en kvinna på snart 49 år som sedan sju år tillbaka lever tillsammans med en tio år yngre man. Jag har en högskoleutbildning och bra jobb.  Jag har allt sedan vi träffades stöttat min sambo i allt, bl a att söka till sjuksköterskeutbildningen och då han kom in har jag stöttat och hjälpt honom på vägen. Han är nu färdig med sin utbildning och har sedan en tid tillbaka anställning på sjukhuset. Han har dessutom timanställning på annat håll. 

Han trivs inte på sjukhuset utan vill satsa på det andra jobbet. I detta har jag stöttat honom. Jag tycker dock att han arbetat för mycket så han har gått ner till 80 procent på sjukhuset.

Problemet är, att så fort chefen där han är timanställd ringer och frågar om han vill arbeta, så tackar han aldrig nej. Detta har lett till att han tackat ja till arbete då vi t ex planerat att fira helg tillsammans. Vi arbetar båda oregelbundna tider så jag tycker det är viktigt att hitta kvalitetstid för oss. När jag påtalar detta säger han att han vill satsa på sin karriär och att jag i så fall är en bromskloss. Jag finns ju där när han kommer hem och vi kan väl umgås när han inte arbetar, tycker han.

För några veckor sedan skulle han ha sin son hela helgen. Då tog han först på sig att arbeta fredag och söndag. Så ringde hans chef och frågade om han ville arbeta även på lördagen vilket han tackade ja till. Hans tid med sonen hade därmed reducerades till ett par timmar på lördagskvällen! Det senaste tillfället var nu i helgen som vi planerat att fira tillsammans, vilket vi gladdes åt. Men så hoppade han in och jobbade från lördag till söndag!

Det känns som jag kommit till en återvändsgränd. Är det fel av mig att ha dessa förväntningar på att umgås? Ska jag helt enkelt låta honom köra sitt race och försöka använda min lediga tid till att hitta saker för mig själv? Det är ju faktiskt inte det jag vill. Jag vill dela min lediga tid med honom. Och det är inte så ofta eftersom vi sällan är lediga samtidigt. Vi har även sonen här varannan helg.

Ska jag offra mig? Han säger att jag inte kan hänga upp mig på honom och det är ju sant. Det vill jag inte heller. Men faktum är att han har haft ett oerhört behov av mig under våra år tillsammans. Man måste kunna satsa både på karriär och förhållande. Snälla, ge mig några god råd att ta med mig på vägen.

I din beskrivning säger du att din sambo haft stort behov av dig under era år tillsammans och att du stöttat honom samband med hans utveckling och studier.  En del av din roll har varit att ta hand om din partner vilket kan ha försatt honom i en situation där han känt sig beroende av dig. Så länge era roller har varit intakta, du som stöttepelare och din sambo som mottagare, så länge har det fungerat bra.

Din sambo blev klar med sina studier och det är möjligt att han därmed graderade upp sig själv, fick en ny egen tilltro och började bygga upp en ny identitet. Från att kanske ha varit beroende av ditt stöd – går han vidare och upptäcker att han på egen hand kan göra landvinningar och att han är både efterfrågad och duktig inom sitt yrke. Det är en utveckling för din sambo som påverkar dig och er relation.

Du bör omvärdera din egen roll och du och din partner måste försöka mötas på ett nytt sätt. Om det varit så att din partner tidigare haft en inre osäkerhet kan hans identitet som yrkesperson bli stark och ta överhand. Du säger att han tillbringar mycket tid på sitt arbete och att han har svårt att säga nej om han efterfrågas. Därmed känner du dig åsidosatt och upplever att era gemensamma planer inte har något värde för din sambo.

Din roll som omhändertagande har alltså förändrats och du måste försöka att anpassa dig till en ny roll. Har man en omhändertagande roll – då följer det ofta på köpet att man har mycket stort överseende. Visst är det bra med överseende men inte till vilket pris som helst.

Ni lever i en familj och i er familj ingår förutom dig och sambon också hans son . Strukturer i en familj kommer inte alltid spontant eftersom förutsättningar ändras. Däremot bör ansvaret alltid finnas hos de vuxna. I detta ansvar ingår att samtala, lösa eventuella problem och kompromissa när detta behövs.

Jag tror att du och sambon behöver tala ut med varandra om hur ni vill att ert familjeliv ska se ut. Det kan ju vara så att ni i grunden har olika tankar och teorier kring hur ett fungerande ska vara när det är bra. Om du är alltför tillåtande i din attityd gentemot sambon, fixar vad som behöver göras hemma och tar hand om hans son så kan det tänkas att du ger honom omedvetna signaler om att han behövs mer på sitt arbete än hemma.

Även om ni tänker olika måste ni kunna mötas i någon form av överenskommelse. En lösning som innebär att någon av er ger avkall på allt som känns viktigt är ingen bra lösning och kommer inte att fungera. Du ska inte “offra” dig och låta sambon helt och hållet köra sitt eget race. Lika lite som sambon ska göra en förändring som innebär att han “offrar” sig.

Ni måste fatta beslut på en nivå som är acceptabel för er båda. Att vissa helger ägnas åt familjen är en självklarhet och i synnerhet de helger som din sambos son bor hos er. Naturligtvis kan akuta ting inträffa men grundtanken bör vara att man håller sig till de överenskommelser som man fattat i familjen.