Min man är uppvuxen i hemlandet och bodde tre år i ett annat europeiskt land innan han flyttade hit för att bo hos mig. Han har haft diverse tillfälliga arbeten men i stort sett varit arbetslös sedan ankomsten till Sverige.
Jag har hela tiden försörjt familjen. Jag var mammaledig i ett år. Sedan började flickan på dagis. Pappan har varit hemma och sökt arbete. Han har lämnat och hämtat barnet på dagis. När jag kommit hem är det stökigt och ostädat och jag har fått ta hand om barnet och allt hushållsarbete. Jag har försökt förklara för min man att han måste hjälpa till i hemmet men han vägrar. Han tycker att han gör redan mycket genom att passa flickan tills jag kommer hem.
Detta har lett till stora gräl och att han ignorerat mig i tre månader och valt att sova i annat rum. Jag har fått nog och sagt att “antingen ska vi leva som makar i samma rum och prata med varandra eller så får du flytta”. Jag trodde att han skulle göra ett försök men nu har han bestämt sig att flytta. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill att äktenskapet ska funka men problemet är att han tycker att jag är svår att leva med, att vi inte passar ihop. Han bara ställer en massa krav på mig utan att ge tillbaks någonting. Det enda jag begär av honom är att behandla mig väl och ta ansvar för familjen. Är det mycket begärt?
Tillhör er ursprungskultur de mer patriarkaliska kan detta underläge ta sig ett starkare uttryck. Både du och jag anser att det är en självklarhet att den som är hemma största delen av tiden tar mest ansvar för hemmets skötsel. Jag undrar om du och din make från början enades om vad han och du skulle uträtta i hemmet eller om du tog för givet att han skulle fixa hemsysslorna när du arbetade? Ibland kan man gå förbi varandra och glömma tala om sådant som känns självklart. Det kan hända att din make redan från början ansåg det vara en självklarhet att du skulle ha hand om hushållet oavsett du arbetade eller ej.
Som situationen nu utvecklats med dubbelarbete blir du naturligtvis både trött och irriterad. Konflikter uppstår. Första steget är att ni gemensamt resonerar kring vad som ska uträttas i ert hem och vem som ska göra vad. Att du inte ensam ska dra hela lasset måste du göra klart för honom. Börja gärna samtalet med att fråga honom vad han kan tänka sig att bidra med så att han på så vis känner att han får inflytande och inte blir tilldelad order.
Jag hoppas att ni ska kunna enas kring arbetsbördan i hemmet. Fungerar det inte finns alltid möjlighet att samtala med det stöd som familjeterapi erbjuder. Beslutar ni er för att separera kan familjerådgivningen också vara till stöd.
När man hamnar i en destruktiv cirkelgång kan det vara bra att ibland göra någonting positivt tillsammans, ha en trevlig stund på tu man hand. Att gå ut tillsammans utan barn och se varandra som den person man en gång blev förälskad i kan vara nyttigt.
Även om man har barn och tänkt sig ett familjeliv kan ibland omständigheterna bli så tunga att separation är enda utvägen. Är maken inte mottaglig för resonemang och har bestämt sig för att flytta – då måste du acceptera detta och jag tror att du har alla förutsättningar att klara dig på egen hand. Är han däremot mottaglig och ni kan närma er varandra i samtal, så är det viktigt att ni båda försöker vara aktiva lyssnare och fattar ett konkret beslut kring vem som gör vad i hemmet.
