Min pappa söp ihjäl sig när jag var 10 år. När jag var 17 blev jag våldtagen av två killar. Därefter försökte jag ta mitt liv två gånger. Min mamma blev svårt sjuk och fick fel diagnos som hon levde med i 25 år. Från att ha varit mycket aktiv förvandlades hennes liv till ingenting. Det fanns en förtvivlan i hennes ögon som jag aldrig glömmer. Hon blev 74 år. De sista sex åren tog jag hand om henne.
Då var jag själv ensamstående med ett barn, som också var mycket sjukt i ett halvt år och nära döden. Jag jobbade oregelbundna arbetstider. Hade aldrig tid till mig själv. Jag kollapsade fullständigt för åtta år sedan. Jag hämtade mig och efter bara två månader jobbade jag igen. Snart kom nästa kollaps med magkatarr, yrsel, värk i hela kroppen, svårt att sova och trött, trött, trött! Nu är jag sjukskriven. Men ingen tycks förstå varför jag ska vara hemma. Jag vill inte vara hemma men jag orkar inget annat.
Jag förlorade mitt jobb. Jag har fyra utbildningar och har haft kanske tjugo olika jobb. Jag har haft många förhållanden. Jag är den som alltid lämnar och går. Innerst inne är jag är bitter, förbannad på allt och alla. Men mest på mig själv. Jag är en nolla!
Fast jag är duktig på att hålla upp skenet. Jag träffat många läkare, gått hos kuratorer och psykologer, men det hjälper inte. Jag berättar lite här och där, skrattar åt det mesta, så folk tror jag skämtar. Jag är 50 år nu och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill inte tänka över det som varit, vill inte sitta och “ömka” mig själv. Jag vill vidare men vet inte hur.
Då var jag själv ensamstående med ett barn, som också var mycket sjukt i ett halvt år och nära döden. Jag jobbade oregelbundna arbetstider. Hade aldrig tid till mig själv. Jag kollapsade fullständigt för åtta år sedan. Jag hämtade mig och efter bara två månader jobbade jag igen. Snart kom nästa kollaps med magkatarr, yrsel, värk i hela kroppen, svårt att sova och trött, trött, trött! Nu är jag sjukskriven. Men ingen tycks förstå varför jag ska vara hemma. Jag vill inte vara hemma men jag orkar inget annat.
Jag förlorade mitt jobb. Jag har fyra utbildningar och har haft kanske tjugo olika jobb. Jag har haft många förhållanden. Jag är den som alltid lämnar och går. Innerst inne är jag är bitter, förbannad på allt och alla. Men mest på mig själv. Jag är en nolla!
Fast jag är duktig på att hålla upp skenet. Jag träffat många läkare, gått hos kuratorer och psykologer, men det hjälper inte. Jag berättar lite här och där, skrattar åt det mesta, så folk tror jag skämtar. Jag är 50 år nu och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill inte tänka över det som varit, vill inte sitta och “ömka” mig själv. Jag vill vidare men vet inte hur.
Familjerådgivare Ingrid Winterhof svarar:
Du har upplevt mycket tråkigheter och trauman och jag är övertygad om att dina inre sår är stora. Att du till sist inte orkade mer utan kollapsade är fullt förståeligt. Ingen människa kan bära hur stora bördor som helst utan att till sist “koka över”. Med dig i bagaget från barndomen har du en pappa med alkoholproblem och som söp ihjäl sig när du var tio år. Att växa upp med en alkoholiserad förälder skapar kaos för ett barn och genererar en uppväxtmiljö som är mycket otrygg. Barn till alkoholister har genom sin uppväxtmiljö sämre förutsättningar och behöver stöd och hjälp för att utvecklas till trygga vuxna personer. Alltså – redan som liten borde du ha fått adekvat hjälp.
När du var 17 år blev du våldtagen av två killar och du genomgick en oerhörd kränkning som är nästintill omöjlig att göra hanterbar på egen hand . Även här hade du behövt rätt stöd. Du försökte ta ditt liv två gånger vilket visar att du helt tappat ditt egenvärde. Därefter blev din mamma sjuk och situationen påverkade dig på olika sätt.
Du lämnar arbeten och du lämnar förhållanden vilket jag tror att du kommer att fortsätta göra tills du slutit fred med dig själv och fått hjälp att höja ditt eget värde. Du har blivit lämnad många gånger i ditt liv och av människor som stått dig nära. Att bli sviken gång efter annan sätter djupa spår.
För att hantera det som sker utvecklar man ett försvar. En del av ditt försvar kan vara att du lämnar arbete och förhållanden på eget initiativ – istället för att vänta och vara rädd för att bli lämnad. Efter devisen “bättre att förekomma än att förekommas”. Att hålla masken och uppvisa en glad fasad utåt är ett annat sätt att försöka hantera ditt liv men i längden blir det ihåligt och gör mer skada än nytta. Din självkänsla är låg – du tycker att du inte duger någonting till, att du ingenting kan och att du är en nolla. Jag är övertygad om att du har massor av goda egenskaper och kvalitéer men lever man med låg självkänsla har man inte förmåga att ta till sig det positiva kring sin egen person.
Du har svårt för att söka hjälp och när du väl gör det – då skojar du bort dina problem och visar en yttre attityd som inte stämmer med dina inre känslor. Det kan vara så att du är rädd för vad som ska hända om du lämnar ut dig och överger det försvar som du byggt upp genom åren. Även om det är smärtsamt behöver du lära dig ett nytt sätt att hantera dina känslor på och detta kan bara ske om du är öppen gentemot din behandlare. Man kan tycka att en duktig psykolog ska kunna genomskåda en glad mask och se vad som döljer sig på djupet men många är, liksom du, bra på att dölja sina känslor och därigenom blir ett behandlingsarbete omöjligt.
Jag vill råda dig att ta ny psykologkontakt och från början berätta för din behandlare att du rationaliserar bort vad du känner, att du skojar och att det är en attityd som gör att du blir felbehandlad. Terapi tar tid i anspråk. Var beredd på en lång process och förvänta dig inga snabba resultat. Fokusera på ett öppet samarbete mellan dig och din behandlare och jag tror att du så småningom kan ta till dig de verktyg du behöver för att skapa ett gott liv i nuet.
När du var 17 år blev du våldtagen av två killar och du genomgick en oerhörd kränkning som är nästintill omöjlig att göra hanterbar på egen hand . Även här hade du behövt rätt stöd. Du försökte ta ditt liv två gånger vilket visar att du helt tappat ditt egenvärde. Därefter blev din mamma sjuk och situationen påverkade dig på olika sätt.
Du lämnar arbeten och du lämnar förhållanden vilket jag tror att du kommer att fortsätta göra tills du slutit fred med dig själv och fått hjälp att höja ditt eget värde. Du har blivit lämnad många gånger i ditt liv och av människor som stått dig nära. Att bli sviken gång efter annan sätter djupa spår.
För att hantera det som sker utvecklar man ett försvar. En del av ditt försvar kan vara att du lämnar arbete och förhållanden på eget initiativ – istället för att vänta och vara rädd för att bli lämnad. Efter devisen “bättre att förekomma än att förekommas”. Att hålla masken och uppvisa en glad fasad utåt är ett annat sätt att försöka hantera ditt liv men i längden blir det ihåligt och gör mer skada än nytta. Din självkänsla är låg – du tycker att du inte duger någonting till, att du ingenting kan och att du är en nolla. Jag är övertygad om att du har massor av goda egenskaper och kvalitéer men lever man med låg självkänsla har man inte förmåga att ta till sig det positiva kring sin egen person.
Du har svårt för att söka hjälp och när du väl gör det – då skojar du bort dina problem och visar en yttre attityd som inte stämmer med dina inre känslor. Det kan vara så att du är rädd för vad som ska hända om du lämnar ut dig och överger det försvar som du byggt upp genom åren. Även om det är smärtsamt behöver du lära dig ett nytt sätt att hantera dina känslor på och detta kan bara ske om du är öppen gentemot din behandlare. Man kan tycka att en duktig psykolog ska kunna genomskåda en glad mask och se vad som döljer sig på djupet men många är, liksom du, bra på att dölja sina känslor och därigenom blir ett behandlingsarbete omöjligt.
Jag vill råda dig att ta ny psykologkontakt och från början berätta för din behandlare att du rationaliserar bort vad du känner, att du skojar och att det är en attityd som gör att du blir felbehandlad. Terapi tar tid i anspråk. Var beredd på en lång process och förvänta dig inga snabba resultat. Fokusera på ett öppet samarbete mellan dig och din behandlare och jag tror att du så småningom kan ta till dig de verktyg du behöver för att skapa ett gott liv i nuet.