Jag är en mamma som har en dotter på 14 år. Nu orkar jag inte med henne längre. Hon struntar helt i mina regler. Jag ska bara lyssna på henne, tycker hon. Hon är med kompisar som jag inte gillar. Hon är ute sent på nätterna och berättar aldrig för mig var hon har varit. Jag är rädd för att socialen kommer att ta min dotter ifrån mig eftersom hon är ute sent på nätterna. Jag vill att hon ska vara hemma vid 21-tiden när det är skola men det är hon sällan.
Hon skulle ha varit Prao i två veckor men var bara där några dagar eftersom hennes kompis inte mådde bra, Men hur jag mår bryr hon sig inte om. Jag bryr mig “för mycket” tycker hon. Är det inte bättre att bry sig i stället för att inte bry sig alls?
Jag har bara henne och jag ligger vaken på nätterna och tänker på hur det har blivit så här. När hon är ensam med mig så är hon jättesnäll men när hon är med sina kompisar är hon uppkäftig och dum mot mig. Jag känner ingen glädje längre av att vara mamma. Jag känner mig inte värd något i hennes ögon.
Hennes pappa bryr sig inte om henne, så jag måste ta på mig allt och får ingen hjälp. Min dotter går hos en kurator. I början fungerade den kontakten bra men det gör den inte längre. Jag börjar må allt sämre för varje dag som går och känner att jag orkar inte längre. Nu är du mitt sista hopp! Ge mig stöd att orka ett tag till. Det enda jag vill är att få tillbaka min snälla dotter innan det händer henne något.
Hon skulle ha varit Prao i två veckor men var bara där några dagar eftersom hennes kompis inte mådde bra, Men hur jag mår bryr hon sig inte om. Jag bryr mig “för mycket” tycker hon. Är det inte bättre att bry sig i stället för att inte bry sig alls?
Jag har bara henne och jag ligger vaken på nätterna och tänker på hur det har blivit så här. När hon är ensam med mig så är hon jättesnäll men när hon är med sina kompisar är hon uppkäftig och dum mot mig. Jag känner ingen glädje längre av att vara mamma. Jag känner mig inte värd något i hennes ögon.
Hennes pappa bryr sig inte om henne, så jag måste ta på mig allt och får ingen hjälp. Min dotter går hos en kurator. I början fungerade den kontakten bra men det gör den inte längre. Jag börjar må allt sämre för varje dag som går och känner att jag orkar inte längre. Nu är du mitt sista hopp! Ge mig stöd att orka ett tag till. Det enda jag vill är att få tillbaka min snälla dotter innan det händer henne något.
Familjerådgivare Ingrid Winterhof svarar:
Jag förstår att situationen är jobbig mellan dig och dottern och att det tar på dina krafter. Många tonårsbarn blir små anarkister och revoltörer men oavsett hur de agerar ska vi föräldrar inte låta dem utöva oinskränkt makt. Föräldraansvaret får vi inte släppa. Det är oftast bättre att satsa på att vara förälder och tills vidare glömma kompisrollen. Under en viss tonårsperiod kan det vara omöjligt att både vara förälder och kompis.
Du ska inte förvänta dig alltför mycket förståelse från din dotter. Just nu är det hon som behöver en kombination av förståelse, regler och fungerande rutiner. Det ligger i tonåringens natur att försöka tänja regler och därför är det viktigt att reglerna görs upp tillsammans med tonåringen. Att man gemensamt beslutar vilken tid det kan vara vettigt att komma hem om kvällarna, hur läxor ska skötas och så vidare. Även du har behov av att få prata av dig, få råd och stöd och uppbackning och jag hoppas att du kan använda dig av vänner för att få detta stöd.
Du säger att dotterns pappa inte bryr sig men har du uttömt alla möjligheter när det gäller hans roll? Det kan ju tänkas att han inte bryr sig på ett sådant sätt som du skulle önska men att han i alla fall kan vara en tillgång för flickan. Du säger också att din dotter har kuratorskontakt vilket är bra. Denna kontakt bör kunna utvecklas så att den omfattar samtal med både dig och dottern tillsammans. Jag tror inte att man löser problematiska familjeproblem genom att endast ha en part i samtal. Familjen bör “behandlas” gemensamt för att nå fram till ömsesidig insikt och goda lösningar. Du och din dotter behöver hjälp för att bryta gamla negativa mönster och bygga upp en konstruktiv och bärande kontakt. Mitt förslag är att du tar kontakt med dotters kurator och ber att gemensamma samtal arrangeras.
Jag tycker inte att du ska bära på en rädsla gentemot socialtjänsten. Misstänker du att din dotter gör handlingar som kan leda till anmälan hos socialtjänsten så har du naturligtvis all anledning att hysa oro för dottern. Jag har samarbetat en hel del med socialtjänsten och har många goda erfarenheter, Till de flesta socialkontor kan man vända sig om man har just de problem som du beskriver och man har rätt att få samtalshjälp och stöd. Socialtjänsten ska fungera som stöd i det här sammanhanget och inte som “bestraffare”.
Du kan inte räkna med att få tillbaka din “snälla” dotter. Det kommer aldrig att bli som förut eftersom flickan växer och utvecklar en egen identitet. Däremot kan ni hitta ett nytt förhållningssätt gentemot varandra där en av grundstenarna är ömsesidig respekt. Jag kan rekommendera boken: “Fyy 17 – En bok om tonåringar”, skriven av Lena Holfve. Boken är skriven för att stärka tonårsföräldrarna, för att ge dem råg i ryggen och mod att sätta gränser. Jag önskar dig lycka till!
Du ska inte förvänta dig alltför mycket förståelse från din dotter. Just nu är det hon som behöver en kombination av förståelse, regler och fungerande rutiner. Det ligger i tonåringens natur att försöka tänja regler och därför är det viktigt att reglerna görs upp tillsammans med tonåringen. Att man gemensamt beslutar vilken tid det kan vara vettigt att komma hem om kvällarna, hur läxor ska skötas och så vidare. Även du har behov av att få prata av dig, få råd och stöd och uppbackning och jag hoppas att du kan använda dig av vänner för att få detta stöd.
Du säger att dotterns pappa inte bryr sig men har du uttömt alla möjligheter när det gäller hans roll? Det kan ju tänkas att han inte bryr sig på ett sådant sätt som du skulle önska men att han i alla fall kan vara en tillgång för flickan. Du säger också att din dotter har kuratorskontakt vilket är bra. Denna kontakt bör kunna utvecklas så att den omfattar samtal med både dig och dottern tillsammans. Jag tror inte att man löser problematiska familjeproblem genom att endast ha en part i samtal. Familjen bör “behandlas” gemensamt för att nå fram till ömsesidig insikt och goda lösningar. Du och din dotter behöver hjälp för att bryta gamla negativa mönster och bygga upp en konstruktiv och bärande kontakt. Mitt förslag är att du tar kontakt med dotters kurator och ber att gemensamma samtal arrangeras.
Jag tycker inte att du ska bära på en rädsla gentemot socialtjänsten. Misstänker du att din dotter gör handlingar som kan leda till anmälan hos socialtjänsten så har du naturligtvis all anledning att hysa oro för dottern. Jag har samarbetat en hel del med socialtjänsten och har många goda erfarenheter, Till de flesta socialkontor kan man vända sig om man har just de problem som du beskriver och man har rätt att få samtalshjälp och stöd. Socialtjänsten ska fungera som stöd i det här sammanhanget och inte som “bestraffare”.
Du kan inte räkna med att få tillbaka din “snälla” dotter. Det kommer aldrig att bli som förut eftersom flickan växer och utvecklar en egen identitet. Däremot kan ni hitta ett nytt förhållningssätt gentemot varandra där en av grundstenarna är ömsesidig respekt. Jag kan rekommendera boken: “Fyy 17 – En bok om tonåringar”, skriven av Lena Holfve. Boken är skriven för att stärka tonårsföräldrarna, för att ge dem råg i ryggen och mod att sätta gränser. Jag önskar dig lycka till!
