Jag är gift sedan ett par år tillbaka med en man som jag älskar innerligt och djupt. När vi blev tillsammans gick allt väldigt fort men allt var så okomplicerat, så det bara flöt på. Han har aldrig varit gift förut och har inga barn. Själv har jag tre barn som nu är i tonåren.
Min man och jag har ofta olika åsikter om det mesta vilket börjat leda till att vi inte ens pratar om sådana frågor vi inte har samma åsikt. Vi blir bara osams. Allt efter tiden som gått har vi mer och mer börjat inse att vi inte vill samma sak med våra liv. Lögner har förekommit och brutna löften som gjort väldigt ont i mig. När jag vill prata för att försöka förstå, så blir det ändå till slut att ingen lyssnar på den andre. Han lämnar mig och åker hem till en syster eller föräldrarna några dagar tills “jag lugnat ner mig”. De till och med hämtar honom bara han ringer.
När han väl kommer hem igen så låtsas vi för enkelhetens skull som om inget har hänt. Det fungerar ett tag tills jag inte orkar mer. Jag försöker då prata igen och samma sak upprepar sig. Högljudda skrik och desperation från min sida för han vänder mig ryggen igen och går. Varför vill han inte stanna och prata med mig?
Tilläggas bör att huset är hans från början och vi har flyttat in här och det trivs jag inte med eftersom hans föräldrar kommer och går som de vill. Jag känner mej bevakad. Vi har funderat på familjerådgivning men jag vet inte om jag klarar det utan att bryta ihop. Han tar inte första steget utan överlåter det till mig men jag orkar ju inte ens ringa och boka tid. Vad är det som händer oss?
Min man och jag har ofta olika åsikter om det mesta vilket börjat leda till att vi inte ens pratar om sådana frågor vi inte har samma åsikt. Vi blir bara osams. Allt efter tiden som gått har vi mer och mer börjat inse att vi inte vill samma sak med våra liv. Lögner har förekommit och brutna löften som gjort väldigt ont i mig. När jag vill prata för att försöka förstå, så blir det ändå till slut att ingen lyssnar på den andre. Han lämnar mig och åker hem till en syster eller föräldrarna några dagar tills “jag lugnat ner mig”. De till och med hämtar honom bara han ringer.
När han väl kommer hem igen så låtsas vi för enkelhetens skull som om inget har hänt. Det fungerar ett tag tills jag inte orkar mer. Jag försöker då prata igen och samma sak upprepar sig. Högljudda skrik och desperation från min sida för han vänder mig ryggen igen och går. Varför vill han inte stanna och prata med mig?
Tilläggas bör att huset är hans från början och vi har flyttat in här och det trivs jag inte med eftersom hans föräldrar kommer och går som de vill. Jag känner mej bevakad. Vi har funderat på familjerådgivning men jag vet inte om jag klarar det utan att bryta ihop. Han tar inte första steget utan överlåter det till mig men jag orkar ju inte ens ringa och boka tid. Vad är det som händer oss?
Familjerådgivare Ingrid Winterhof svarar:
Du beskriver att allt var okomplicerat och gick fort när du och din man träffades och blev tillsammans. Just så är det som regel i början av ett förhållande. Två människor som blir förälskade tolkar varandra positivt och speglar sig själva i motparten och ser i sin förälskelse precis vad man vill se. När den första förälskelsen lagt sig och vardagslivet tar vid så kan man upptäcka olikheter i både värderingar och personlighetsdrag som man inte riktigt räknat med.
Eftersom du sedan tidigare har tre barn så innebär detta att du och din make inte var purunga när ni träffades. Ni har båda levt ett vuxenliv och hunnit skaffa er egna vanor och rutiner. Maken som inte varit gift och inte har några barn har ingen “träning” i att lösa konflikter och det är möjligt att han aldrig varit bra på att hantera gräl och konflikt.
Du upplever att din make inte lyssnar när du tar upp ett problem till diskussion och att han går i försvar. Efter en stund lyssnar ingen av er och diskussionen har spårat ur till ett gräl. I familjer med kommunikationsproblem är det mönster som du beskriver vanligt. Ett enkelt problem eller en åsikt sväller ut till ett gräl som är fullt av försvar om vem som har rätt eller fel eller vad som är den riktiga sanningen. I en sådan argumentation försöker båda parterna vinna och har för länge sedan slutat att lyssna på varandra.
Det finns ganska enkla knep att ta till för att förhindra att sådana urspårningar sker. Det handlar om att lära sig att lyssna. Ett knep är att börja sin mening med ett “jag-budskap” istället för att börja med ordet “du”. Och därefter avsluta med en fråga för att öppna en positiv diskussion. Istället för att fundera ut en motattack är det viktigt att man lyssnar på svaret.
Ett exempel: “Jag blir ledsen när du vänder mig ryggen och jag förstår inte varför. Vill du vara snäll och förklara?” Då beskriver du din egen känsla. Du anklagar inte och därmed inbjuder du inte din samtalspartner till att gå i försvarsställning.
Hade du däremot sagt: “Du lyssnar aldrig. Du går bara din väg. Det är hopplöst att försöka prata med dig.” Vips har du en samtalspartner som går i försvar, antingen verbalt eller genom att lämna rummet. Direkta anklagelser genererar ett försvarsbeteende.
Det är också viktigt att ge konkreta budskap när man samtalar med varandra. Antydningar och ofullständiga budskap brukar inte falla väl ut. “Du vet mycket väl varför jag är ledsen!” ger budskapet till partnern att dels så bör han veta varför jag är ledsen, och dels är det hans fel att jag är ledsen och det är minsann också hans ansvar.
Säger man istället: “Jag är ledsen därför att…” så är det ett konkret budskap som inte kan misstolkas och man tar själv ansvar för sin känsla.
I ett förhållande bildas snabbt mönster kring hur man samtalar och hur man grälar. Era gräl är negativa och genererar säkert lika stor frustration för er båda. När grälet väl är ett faktum löser ni den obehagliga situationen på olika sätt. Din make väljer att fly fältet och åka bort och du står ensam kvar med frustrationen. Jag tror inte att ni automatiskt löst era problem även om maken stannat kvar hemma.
Du älskar din make och naturligtvis vill ni båda komma tillrätta med ert problem som jag ser som ett kommunikationsproblem. I alla relationer grälas det men det finns bra och dåliga gräl precis som det finns bra och dåliga konfliktlösningar. Jag tror att ni behöver stöd och hjälp när det gäller er kommunikation och i hur ni framöver ska hantera era konflikter.
Ni har funderat på familjerådgivning vilket är en utmärkt tanke. Familjerådgivarna är som regel kunniga och duktiga och vana vid den sortens problematik som ni har.
Eftersom du sedan tidigare har tre barn så innebär detta att du och din make inte var purunga när ni träffades. Ni har båda levt ett vuxenliv och hunnit skaffa er egna vanor och rutiner. Maken som inte varit gift och inte har några barn har ingen “träning” i att lösa konflikter och det är möjligt att han aldrig varit bra på att hantera gräl och konflikt.
Du upplever att din make inte lyssnar när du tar upp ett problem till diskussion och att han går i försvar. Efter en stund lyssnar ingen av er och diskussionen har spårat ur till ett gräl. I familjer med kommunikationsproblem är det mönster som du beskriver vanligt. Ett enkelt problem eller en åsikt sväller ut till ett gräl som är fullt av försvar om vem som har rätt eller fel eller vad som är den riktiga sanningen. I en sådan argumentation försöker båda parterna vinna och har för länge sedan slutat att lyssna på varandra.
Det finns ganska enkla knep att ta till för att förhindra att sådana urspårningar sker. Det handlar om att lära sig att lyssna. Ett knep är att börja sin mening med ett “jag-budskap” istället för att börja med ordet “du”. Och därefter avsluta med en fråga för att öppna en positiv diskussion. Istället för att fundera ut en motattack är det viktigt att man lyssnar på svaret.
Ett exempel: “Jag blir ledsen när du vänder mig ryggen och jag förstår inte varför. Vill du vara snäll och förklara?” Då beskriver du din egen känsla. Du anklagar inte och därmed inbjuder du inte din samtalspartner till att gå i försvarsställning.
Hade du däremot sagt: “Du lyssnar aldrig. Du går bara din väg. Det är hopplöst att försöka prata med dig.” Vips har du en samtalspartner som går i försvar, antingen verbalt eller genom att lämna rummet. Direkta anklagelser genererar ett försvarsbeteende.
Det är också viktigt att ge konkreta budskap när man samtalar med varandra. Antydningar och ofullständiga budskap brukar inte falla väl ut. “Du vet mycket väl varför jag är ledsen!” ger budskapet till partnern att dels så bör han veta varför jag är ledsen, och dels är det hans fel att jag är ledsen och det är minsann också hans ansvar.
Säger man istället: “Jag är ledsen därför att…” så är det ett konkret budskap som inte kan misstolkas och man tar själv ansvar för sin känsla.
I ett förhållande bildas snabbt mönster kring hur man samtalar och hur man grälar. Era gräl är negativa och genererar säkert lika stor frustration för er båda. När grälet väl är ett faktum löser ni den obehagliga situationen på olika sätt. Din make väljer att fly fältet och åka bort och du står ensam kvar med frustrationen. Jag tror inte att ni automatiskt löst era problem även om maken stannat kvar hemma.
Du älskar din make och naturligtvis vill ni båda komma tillrätta med ert problem som jag ser som ett kommunikationsproblem. I alla relationer grälas det men det finns bra och dåliga gräl precis som det finns bra och dåliga konfliktlösningar. Jag tror att ni behöver stöd och hjälp när det gäller er kommunikation och i hur ni framöver ska hantera era konflikter.
Ni har funderat på familjerådgivning vilket är en utmärkt tanke. Familjerådgivarna är som regel kunniga och duktiga och vana vid den sortens problematik som ni har.
