Hur man ska hantera en vuxen dotters oförmåga att klippa navelsträngen till sin far efter hans skilsmässa? Hur hanterar man en vuxens beteende som liknar ett barns? Här handlar det om en kvinna med egen familj och hennes, i mitt tycke, omogna beteende.
Nog måste man kunna ställa högre krav på hennes förståelse jämfört med t ex ett hemmaboende tonårsbarn? Jag tror att reaktionen beror på dålig självkänsla samt ett oerhört behov av bekräftelse. Relationen till fadern sätts i gungning när han gått in i ett nytt förhållande.
Det finns inte mycket att läsa om i detta ämne, så det skulle vara intressant och få din åsikt.
Nog måste man kunna ställa högre krav på hennes förståelse jämfört med t ex ett hemmaboende tonårsbarn? Jag tror att reaktionen beror på dålig självkänsla samt ett oerhört behov av bekräftelse. Relationen till fadern sätts i gungning när han gått in i ett nytt förhållande.
Det finns inte mycket att läsa om i detta ämne, så det skulle vara intressant och få din åsikt.
Familjerådgivare Ingrid Winterhof svarar:
Vuxna barn är alltid barn till sina föräldrar och kan ibland reagera på ett sätt som inte kan tyckas åldersadekvat. Reaktioner och beteende baseras inte enbart på faktiska händelser i nuet utan baseras även på den historik som finns i familjen, tidigare händelser och känslor i samband med dessa.
Jag kan se en hel del olika scenarier i det du beskriver. Om skilsmässan mellan flickans föräldrar var slitsam, och t.ex. berodde på att ni träffades, så är det möjligt att känslorna inför hela situationen blivit mycket starka för dottern. Flickans starka reaktion kan också bero på vad hon bär med sig i bagaget i relationen till sin pappa. Det är inte alltid små och stora barn känner sig bekräftade av föräldrarna och när en av föräldrarnas liv förändras kan dessa känslor ställas på sin spets. Du beskriver inte vilken typ av barnsligt beteende som din pojkväns dotter uppvisar men jag är säker på att hennes agerande har en förklaring.
Mitt råd är att din partner agerar och att du ligger lite lågt. På din beskrivning verkar det vara ett problem mellan far och dotter som i första hand bör redas ut. Man kan naturligtvis ställa krav på förståelse. Men att ställa krav innebär inte att man automatiskt får den förståelse man söker utan istället kan problematiken fördjupas.
Jag tror också att tiden kan verka på ett positivt sätt. Om flickan känner att hon har en plats hos er, att hon får tillgång till sin pappa och den bekräftelse som är naturlig och normal, så brukar de upprivna känslorna lugna sig så småningom.
Du misstänker att det är dotterns dåliga självkänsla och behov av bekräftelse som får henne att agera på ett visst sätt. Jag funderar vidare. Vad kan denna dåliga självkänsla och detta bekräftelsebehov i så fall har sitt ursprung i. Det kan tänkas att pappan har svaret på denna fråga och därmed har han också en möjlighet att veta hur han ska närma sig sin dotter och vad de kan behöva samtala om.
Det kan även vara så att era olika personligheter gör sig gällande, att ni alla har olika åsikter om vad som är normalt. Flickan och hennes pappa har kanske i åratal haft en relation som känts rätt för dem men som inte känns acceptabel för dig.
När man förändrar en familjekonstellation kan det ta tid innan alla personer som omfattas i familjens nätverk blir välfungerande. En skilsmässa, med en ny partner för någon av föräldrarna, innebär för många en kris och en kris bearbetar man genom en process som tar tid. Detta kan även gälla vuxna barn.
Ge din partner stöd i att prata med sin dotter och bemöta henne på det sätt som hon bäst behöver och som känns acceptabelt också för dig. Nyckelfiguren i hela situationen är din partner. Det känns bra om du och han kan ha en gemensam plan och framförhållning i hur han och ni ska agera.
Jag kan se en hel del olika scenarier i det du beskriver. Om skilsmässan mellan flickans föräldrar var slitsam, och t.ex. berodde på att ni träffades, så är det möjligt att känslorna inför hela situationen blivit mycket starka för dottern. Flickans starka reaktion kan också bero på vad hon bär med sig i bagaget i relationen till sin pappa. Det är inte alltid små och stora barn känner sig bekräftade av föräldrarna och när en av föräldrarnas liv förändras kan dessa känslor ställas på sin spets. Du beskriver inte vilken typ av barnsligt beteende som din pojkväns dotter uppvisar men jag är säker på att hennes agerande har en förklaring.
Mitt råd är att din partner agerar och att du ligger lite lågt. På din beskrivning verkar det vara ett problem mellan far och dotter som i första hand bör redas ut. Man kan naturligtvis ställa krav på förståelse. Men att ställa krav innebär inte att man automatiskt får den förståelse man söker utan istället kan problematiken fördjupas.
Jag tror också att tiden kan verka på ett positivt sätt. Om flickan känner att hon har en plats hos er, att hon får tillgång till sin pappa och den bekräftelse som är naturlig och normal, så brukar de upprivna känslorna lugna sig så småningom.
Du misstänker att det är dotterns dåliga självkänsla och behov av bekräftelse som får henne att agera på ett visst sätt. Jag funderar vidare. Vad kan denna dåliga självkänsla och detta bekräftelsebehov i så fall har sitt ursprung i. Det kan tänkas att pappan har svaret på denna fråga och därmed har han också en möjlighet att veta hur han ska närma sig sin dotter och vad de kan behöva samtala om.
Det kan även vara så att era olika personligheter gör sig gällande, att ni alla har olika åsikter om vad som är normalt. Flickan och hennes pappa har kanske i åratal haft en relation som känts rätt för dem men som inte känns acceptabel för dig.
När man förändrar en familjekonstellation kan det ta tid innan alla personer som omfattas i familjens nätverk blir välfungerande. En skilsmässa, med en ny partner för någon av föräldrarna, innebär för många en kris och en kris bearbetar man genom en process som tar tid. Detta kan även gälla vuxna barn.
Ge din partner stöd i att prata med sin dotter och bemöta henne på det sätt som hon bäst behöver och som känns acceptabelt också för dig. Nyckelfiguren i hela situationen är din partner. Det känns bra om du och han kan ha en gemensam plan och framförhållning i hur han och ni ska agera.
