Nu har jag ringt till socialen för att få hjälp att flytta, för jag orkar inte med allt bråk. Därför har det just nu blivit en förändring. Han vill göra allt bra igen och säger att han älskar mig, men så gör han varje gång vi bråkat och faller snart in i samma mönster igen.
Jag känner att jag håller på att gå under. Jag mår dåligt och det drabbar också barnen. De ska inte växa upp i ett förhållande med bråk hela tiden. Han har aldrig slagit mej eller barnen. Vad ska jag göra?
Du och din man är gemensamt föräldrar till sex barn, som troligen befinner sig från småbarnsåldern upp till tidiga tonår. Det betyder att du under en mycket lång period av er samlevnad antingen har varit gravid eller spädbarnsmamma. Detta har naturligtvis – hur mycket vi än tycker om våra barn – många gånger inneburit såväl psykiska som fysiska påfrestningar. Det är inte helt lätt att odla och utveckla tvåsamheten, när så många olika krav ställs på en och där en del av behoven kräver mera omedelbar behovstillfredsställelse. Nu har du kommit till en punkt, där du inte längre orkar leva som ni gör nu, utan du vill förändring.
Du befinner dig just nu i ett “virrvarr”, som brukar uppstå när flera behov och önskningar kolliderar med varandra, och ingen framkomlig väg tycks tillgänglig. När du säger ifrån ordentligt, så ändrar din man sig – oftast under en kortare period – för att sedan vara tillbaks i “samma mönster”. Och så uppstår bråk på nytt igen – och det är de bråken du vill ha ett slut på för egen och framförallt barnens skull. Vad jag har svårt att utläsa ur ditt brev är vad bråken handlar om mer än “små bagateller” och hur det mönstret ser ut som du vill förändra. Bråk uppstår nästan alltid, när våra behov och önskningar är på kollisionskurs. När den andres agerande – eller brist på agerande – står i vägen för det jag själv vill uppnå. Bråken pågår så länge det finns hopp om påverkan och förändring. Vi slutar ofta att bråka när vi inte längre känner hopp, när engagemanget tagit slut. Du skriver att din man säger att han älskar dig och dina egna ambitiösa försök att nå honom är säkert uttryck för ditt djupa engagemang i honom. En separation i dagsläget skulle troligen bli en åtgärd, som är önskad av ingen, men ses som en sista möjlig utväg ur bråken.
Kan det möjligen vara så att din mans sätt att dra sig undan, när du vill prata allvar med honom, handlar om att han mest känner sig vara “fel”, vara kritiserad, upplever sig inte duga. Ibland kan vi människor – utan att riktigt förstå vad som händer – reagera som tillrättavisade skolbarn och bara rusa iväg. Kritiken känns inte hanterbar och den väcker ingen vilja till förståelse utan den väcker bara flyktmekanismen till liv. Och den förändring, som tillfälligt kan komma ur en sådan situation, bottnar inte i en djupare förståelse för “varför” utan handlar om att temporärt förhindra en än större katastrof – i många fall en separation.
Jag tror att ni skulle ha stor glädje och nytta av att tillsammans prata med en tredje person, gärna en familjerådgivare. Ni behöver någon, som kan hjälpa er att sätta ord på behov och önskningar under trygga former, där ingen rusar ifrån för att det upplevs känslomässigt påfrestande. Ni får stöd och hjälp att formulera er och få bättre insikt om hur du, din sambo och samspelet mellan er fungerar. Vissa mönster kan ni kanske helt förändra, andra kan ni bara modifiera. Och ni kan få hjälp med att rikta realistiska förväntningar på varandra. Vad ni därefter bestämmer er för blir i bästa fall ett aktivt, gemensamt val från båda. Det valet kommer ju i hög grad att också påverka era barn för lång tid framöver igen – och det är de bråken du vill ha ett slut på för egen och framförallt barnens skull. Vad jag har svårt att utläsa ur ditt brev är vad bråken handlar om mer än “små bagateller” och hur det mönstret ser ut som du vill förändra. Bråk uppstår nästan alltid, när våra behov och önskningar är på kollisionskurs. När den andres agerande – eller brist på agerande – står i vägen för det jag själv vill uppnå. Bråken pågår så länge det finns hopp om påverkan och förändring. Vi slutar ofta att bråka när vi inte längre känner hopp, när engagemanget tagit slut. Du skriver att din man säger att han älskar dig och dina egna ambitiösa försök att nå honom är säkert uttryck för ditt djupa engagemang i honom. En separation i dagsläget skulle troligen bli en åtgärd, som är önskad av ingen, men ses som en sista möjlig utväg ur bråken.
Kan det möjligen vara så att din mans sätt att dra sig undan, när du vill prata allvar med honom, handlar om att han mest känner sig vara “fel”, vara kritiserad, upplever sig inte duga. Ibland kan vi människor – utan att riktigt förstå vad som händer – reagera som tillrättavisade skolbarn och bara rusa iväg. Kritiken känns inte hanterbar och den väcker ingen vilja till förståelse utan den väcker bara flyktmekanismen till liv. Och den förändring, som tillfälligt kan komma ur en sådan situation, bottnar inte i en djupare förståelse för “varför” utan handlar om att temporärt förhindra en än större katastrof – i många fall en separation.
Jag tror att ni skulle ha stor glädje och nytta av att tillsammans prata med en tredje person, gärna en familjerådgivare. Ni behöver någon, som kan hjälpa er att sätta ord på behov och önskningar under trygga former, där ingen rusar ifrån för att det upplevs känslomässigt påfrestande. Ni får stöd och hjälp att formulera er och få bättre insikt om hur du, din sambo och samspelet mellan er fungerar. Vissa mönster kan ni kanske helt förändra, andra kan ni bara modifiera. Och ni kan få hjälp med att rikta realistiska förväntningar på varandra. Vad ni därefter bestämmer er för blir i bästa fall ett aktivt, gemensamt val från båda. Det valet kommer ju i hög grad att också påverka era barn för lång tid framöver.
