• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Trots mina misstankar vill jag inte skiljas!

    Jag är en snart 67-årig kvinna. Jag och min några år äldre make har varit tillsammans i mer än 45 år och bott i samma villa sedan början av 1960-talet. För tre år sedan flyttade en ensamstående kvinna in i ett hus lite längre ner på gatan. Hon är i 40-årsåldern och springer efter min man så ofta hon kan. Hon smickrar honom och gör sig till på alla sätt - gärna så att jag också hör det. När min man är i trädgården gör hon sig gärna ärenden att gå förbi vår tomt och prata med honom. Mig pratar hon knappast alls med.

    Nu har det hänt som jag fruktat. Min man är ofta ute med bilen och jag har flera gånger sett att hon ungefär samtidigt också åkt iväg. En dag hittade jag en pläd i bagageutrymmet och frågade varför den låg där. Han svarade inte men blev irriterad över min fråga.

    Jag är inte frisk och min man har fått tillfredställa sig själv. Det har han ha slutat med nu och det måste bero på att han är tillsammans med denna kvinna. Jag har aldrig blivit så förnedrad i hela mitt liv. Vad ska jag göra? Skiljas vill jag aldrig!
    Familjerådgivare Kerstin Bohm svarar:
    Du skriver om en lång relation, där du varit tillsammans/gift med en man i hela ditt vuxna liv. Däremot skriver du nästan inget om hur relationen har sett ut under de gångna åren. Hur ser er familj ut idag? Har ni barn och barnbarn och hur är i så fall kontakten med dessa? Det känns också viktigt att veta hur äktenskapet såg ut fram till den dagen då grannfrun flyttade in. Vad brukade ni göra tillsammans och vad hade var och en för egna aktiviteter? Du berättar att du inte är frisk så din man fick "tillfredsställa sig själv", vilket han nu slutat med. Jag antar att detta inte är något som varat under hela äktenskapet utan tillkommit på senare år. Hur har dialogen sett ut och hur har ni tidigare handskats med problem och svårigheter? Det är således många frågetecken som är obesvarade angående ert liv och er relation.

    Att förhållandet idag är utsatt för stora påfrestningar - för er båda - är lätt att förstå. Ditt brev ger mig en känsla av att all ork och kraft går åt till att hantera den situation som nu "uppstått". Det är som om du blivit nästan helt absorberad av det som händer, eller det du tror händer. Mycket energi går åt till att registrera och bevaka din mans förehavande - inte minst de i relation till grannfrun. Risken är, om detta får fortsätta, att du tappar bort dig själv och dina egna behov och möjligheter. Jag förstår att det är tungt att känna sig så "förnedrad" som du gör just nu. Det är en ytterst plågsam känsla som vi inte kan bära hur länge som helst utan att förtäras inifrån. Den måste du få hjälp med att bearbeta, så att du inte utvecklar psykiska eller fysiska symtom som svar på en olöst konflikt. Tror du själv att er brist på ett gott sexualliv - som ju egentligen kan bestå av mycket mer än samlag - kan vara en bidragande orsak till att du är så orolig? Då är det naturligtvis så mycket lättare att föreställa sig att ens partner söker tillfredsställelse på annat håll och ibland kanske fantasin skenar iväg längre och snabbare än verkligheten ger underlag för.

    Grannfrun är så vitt jag förstår 20-25 år yngre än din man. Självklart är det ingen omöjlig åldersskillnad i en relation men den kanske inte heller är helt trolig. Eventuellt är hon en glad, öppen och språksam person, som din man tycker det är trevligt att prata med. Kanske använder han sig av den trivsamma kontakten just för att väcka din svartsjuka.

    Du undrar vad du ska göra för att förändra en ohållbar situation. Samtidigt avslutar du med att "skiljas vill jag aldrig". Det sista uttrycker ju ett starkt beroende av din man, som kanske gör att han också tänjer på ramarna för att han tror att du aldrig lämnar honom - vad han än gör. Samtidigt kanske din befogade eller obefogade misstänksamhet plågar honom så att inte han heller accepterar att ha det så här. Det bästa vore naturligtvis om ni båda kunde prata tillsammans med en tredje person för att förstå och bli förstådda och reda ut hur ni vill ha det i fortsättningen. Finns det någon kärlek/värme kvar att bygga en hygglig fortsatt relation på? Kan ni inte prata tillsammans om det gemensamma bekymret, så föreslår jag dig att samtala med t.ex. kuratorn på närmsta vårdcentral. Hon/han kan säkert hjälpa dig att hitta en rimlig väg att gå vidare på. En förändring behövs.
  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!