• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Mina barn har aldrig tid för mig

    Vad har jag gjort för fel när jag uppfostrat mina två barn? Vi fick en pojke och en flicka med två års mellanrum och de har alltid haft det väldigt bra tillsammans. De är nu bägge gifta och har fortfarande ett gott förhållande. Problemet är att jag tycker att de är så nonchalanta i kontakten med oss, deras föräldrar. Min man bryr sig inte så mycket om det men jag tar illa vid mig. De ringer faktiskt bara när de vill att vi gamla pensionärer ska passa barnbarn, husdjur eller göra något annat för dem.

    Min svärdotter är otroligt snäll och för en tid sedan hade jag lovat baka något till henne och därför ringde jag upp henne för att prata om det. Det var min son som svarade och han närmast skällde ut mig och sa att hans fru inte hade tid med mig. Det hade hon visst, för nästa dag ringde hon upp mig. Jag sa till henne att jag inte ville veta av att min son var så ohövlig mot mig och då sa hon att det hade hon redan sagt till honom.

    Med min dotter är det inte bättre. Hon bor väldigt nära men när hon någon gång kommer förbi så är det högst för fem minuter.

    Jag tycker att vi alltid varit snälla och rättvisa mot våra barn. Men vad har man för glädje av det när det blir så här? Ibland blir jag så ledsen att jag bara vill lägga mig ner och gråta. De unga ska rätt till sina egna liv, det förstår jag nog, men de kunde väl också visa lite vänlighet och omtanke om sina föräldrar. Vad tycker du?

    Vår son och dotter och deras respektive har alla bra jobb och naturligtvis mycket att göra. För att undvika att störa så tycker jag att det är bättre om de ringer. Men som det är nu blir det ju inte ofta. Är alla unga lika upptagna? När mina föräldrar levde talade jag med dem varje dag.
    Familjerådgivare Kerstin Bohm svarar:
    Jag tror att ditt brev väcker ovanligt många och ovanligt motstridiga känslor och synpunkter. En del läsare tycker säkert som du att barnen borde vara mera tillmötesgående och uppmärksamma. Andra tycker troligen att du har mycket att glädjas åt - välartade barn med bra arbeten, goda förtjänster och fina familjer med inbördes goda relationer. Är det inte det vi oftast strävar efter och önskar våra barn, att de ska få ett bra liv som vuxna?

    Jag har naturligtvis djup respekt för din känsla av att vara deprimerad och din önskan om att bara lägga dig ner och gråta. Frågan är hur du ska få hjälp med att reducera - helst helt komma över den känslan - så att du kan se mera positivt på relationen till barnen och tillvaron i stort. Alla som har barn vet att det kommer en dag, när vi inte längre behövs på samma sätt som tidigare. Väl där kan det ibland kännas som en lättnad. Men ibland kan det kännas som ett tomrum när vi faktiskt själva har "behov av att behövas". Att behövas ger oss meningsfullhet och när vi ser att den inte går att finna på det vanliga sättet får vi leta efter andra vägar att nå fram till det. Av ditt brev framkommer att din man inte bryr sig så mycket som du och det har säkert att göra med att du har stått för merparten av omsorgerna och därför upplever ett större tomrum. För övrigt skriver du inget om hur du har det i äktenskapet. Parrelationen är ju oftast något som får stå åt sidan när vi är mitt uppe i vår uppfostrarroll. Är det kanske något ni tillsammans litet mera medvetet kan utveckla. Eventuellt resa, göra saker ihop, gå på pensionärsaktiviteter - gemensamt eller på olika håll. Att var engagerad i det som roar, stimulerar och utvecklar brukar vara till god hjälp för att i alla fall för ett tag glömma livets övriga förtretligheter och rikta fokus åt annat håll.

    Självklart har inte du gjort några större allvarliga fel i din vård och fostran av barnen. Vi gör alla någon gång fel hur väl och rätt vi än vill. Jag försvarar heller inte att din son är oförskämd mot dig i telefon - han är gammal nog att veta bättre. Däremot vet vi inget om hur hans vardag såg ut vid det tillfället. Han kanske var arg, orolig, stressad eller bekymrad för något som absolut inte handlande om dig, men där du råkade hamna i skottgluggen. Jag tror att de flesta vuxna barn, med hyfsade relationer till den äldre generationen, "vet" när föräldrarna har det bra och klarar sig på egen hand. De är själva mitt uppe i ett hektiskt arbets- och familjeliv och det som inte mest pockar på uppmärksamhet får vänta. Det handlar oftast inte om att inte bry sig utan om att prioritera det mest akuta.

    Att barnen ger dig större uppmärksamhet kan du säkert fortsätta att önska men har nog små möjligheter att påverka. Det är inte så att många telefonsamtal är liktydigt med att tycka mera om. Försök att ha det trevligt tillsammans med din man och andra vänner, njut av livet och den bästa gåva du idag kan ge dina barn är att de har en frisk och glad mor, som aktivt deltar i livet. Och ring gärna själv ibland och visa att du bryr dig om barn och barnbarn. Det är inget fel i att själv ta initiativ till kontakt.
  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!