• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Min sons hustru har krossat mitt liv!

    För drygt tio år sedan förändrades mitt liv. Min son flyttade med hustru och barn ut på landet och jag och min man följde efter för att hjälpa till med tillsyn av barnen. Min sonhustru hade varit gift tidigare och berättade att hon grälade mycket med sin förra svärmor. Mig behöver du inte träta med, sa jag.

    Det var många gånger min sonhustrus föräldrar tackade och var glada över att deras dotter blivit så harmonisk sedan hon och min son gifte sig. Vi var så snälla mot henne, sa de. De har fyra barn och alla är skilda. De största problemen har de dock haft med min sonhustru och hennes hemska humör. Särskilt modern råkade illa ut och fick söka psykhjälp flera gånger. Hon kan bli helvild, sa de, och då är det bäst att inte svara emot.

    Vi har alltid försökt hjälpa vår son och hans fru så mycket vi kunnat på olika sätt. Inte minst med pengar, långt över hundratusen kronor. Visst kände jag av hennes svåra humör. Fast hela tiden tyckte jag synd om henne eftersom hon hade det svårt med sig själv. Men hon började ständigt klaga på mig så jag till slut började känna vilken dålig vän, maka och mor jag var. Det var mycket som inte stämde i vår relation och jag orkade inte bära allt själv utan skrev ett brev till hennes syster. Jag bad systern om att hålla tyst om mitt brev. Eftersom deras mor hade nog med problem så ville jag inte skriva till henne.

    Men det kom fram att jag skrivit brevet och snart var karusellen i full gång. Sonhustrun kom instörtande och sa hur hemsk jag var. Jag försökte försvara mig och vet inte hur många gånger jag sedan dess bett om ursäkt och tvingats ta tillbaka allt. Oj, vad jag har gråtit för att det har blivit så här. Tack och lov har jag stöd av min man och min bror, som flyttat hit, och även en väninna som alltid ställer upp när jag är ledsen.

    Sonhustrun hatar mig och kallar mig för sinnessjuk. Barnen får inte komma in längre på besök. Min son vågar sig knappt in han heller. Jag som hade tänkt åldras med barnbarnen. Vad ska jag göra? Hon har helt krossat mitt liv. Jag orkar snart inte längre!
    Familjerådgivare Kerstin Bohm svarar:
    Det gör mig ont att läsa ditt brev, som jag förstår är skrivet i stor förtvivlan över att något som var välmenat och gott tänkt gick så fel. Du ger mig en bild av en farmor, som under många år tagit väl hand om barnbarnen - t om flyttat för att vara nära till hands med hjälp och stöd. Därutöver har du och din man gett sonens familj ekonomiskt stöd med ett ansenligt belopp. Ni har haft en önskan om att få tillbringa ålderdomen med barn och barnbarn på annat sätt än som nu är fallet. Vad kan ha gått så snett och vad finns idag att göra åt situationen?

    Av ditt brev framgår att din svärdotter är ett av fyra syskon, samtliga skilda minst en gång, och av barnen i den familjen har svärdottern haft det häftigaste humöret och varit den som bråkat mest med sin egen mor. Detta har tagit hårt på moderns psyke. Men du skriver också att hennes föräldrar tackat dig och din man för vad ni gjort för den unga familjen. De har tidigare också informerat er om att svärdottern har ett synnerligen svårt humör. När du för ett antal år sedan upplevde svärdotterns sätt att vara som svårt och obegripligt behövde du hjälp med att förstå situationen. Du visste att mamman redan hade mycket bekymmer att bära och vände dig därför till svärdotterns syster. Här var det tydligen något som gick riktigt snett. Resultat blev inte som du önskat dig - ökad förståelse för en svårbegriplig situation - utan en karusell av anklagelser och hotelser började ta form. Med olika styrka tycks denna besvärliga situation nu ha pågått i många år. Avsikten med ditt brev har uppenbarligen helt missuppfattats. Svärdottern kan inte alls se den goda viljan utan känner sig bara kränkt och rasande över ditt tilltag. Vi kan idag konstatera att trots att du ville väl så blev det "fel". Jag tror inte att du kan hoppas på att din svärdotter någonsin kommer att "förlåta" detta. Det viktigaste tror jag inte heller är att hon förlåter dig utan att du kan förlåta dig själv, dvs försonas med dig själv om att detta har hänt och nu måste livet gå vidare. Att vara människa innebär ju att ibland göra och säga fel saker utan att avsikten var "ond". Jag känner ingen som inte är "dum" eller gör "fel" ibland men ändå är goda och trevliga medmänniskor. Om du väger allt gott du gjort för barn och barnbarn mot denna händelse, så är jag övertygad om att plussidan överväger med bred marginal. Låt inte svärdotterns uppfattning om dig bli en måttstock på ditt värde ? du är så mycket mer än det. Fastnar du i egna inre anklagelser - för en så liten förseelse - så kommer många av livets goda möjligheter att försvinna för dig.

    Försök att inte straffa och plåga dig med självförebråelser ? inget kan göras ogjort. Däremot finns det mycket för dig att göra genom att se möjligheterna mer än svårigheterna och bejaka dem omkring dig som faktiskt finns och bryr sig. Känns det svårt att ta tag i förändringen på egen hand så tror jag att du skulle ha god hjälp av några samtal med en kurator på vårdcentralen. Någon som lyssnar på dig och får dig att uppleva dig trodd och förstådd. Du måste unna dig att pröva det som finns för att gå vidare.
  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!