• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Min man är så bunden till sin far

    Jag är en kvinna i 50-årsåldern som för ca tio år sedan träffade världens underbaraste man. Det tyckte jag då. Mina problem började när svärmor dog för några år sedan. Min man hade flera år tidigare fått deras sommarställe och vi beslutade oss för att flytta dit permanent, mycket beroende av att svärfar annars inte skulle åka dit.

    Huset är inte ombyggt invändigt på över 30 år, och eftersom jag är allergisk mot kvalster får jag stora problem med bl a de gamla linnetapeterna. Trots att jag försökt förklara det för min man lyssnar han inte. Vi tog dit möbler och porslin men allt annat, gamla tavlor och dylikt, har det har varit strid om. Min man gör inget utan att fråga sin far och ingenting får ändras i huset.

    Jag orkar snart inte umgås med "gubben" heller. Han bor ofta här och är så snuskig och skitaktig av sig. Han byter aldrig kläder eller tvättar händerna och smutsar ner överallt så jag blir gråtfärdig. Vi ska inte tala om hur toaletten ser ut efter hans besök. Jag har tröttnat på att min man aldrig kan säga ifrån och det är ju jag som får sitta emellan. Det känns som jag inte har ett eget hem längre. Vad ska jag göra? Jag är sjukpensionär och vet inte om jag törs eller vill bo själv.
    Familjerådgivare Kerstin Bohm svarar:
    Du träffade du en underbar man men det goda livet upphörde några år senare i samband med svärmors död. Vad hände då som totalt förändrade framförallt din situation och din mans lojalitet i förhållande till dig? Din man hade tydligen fram till dess också haft ett normalt förhållande till båda sina föräldrar, vars behov och önskningar inte påtagligt kolliderade med era egna livsval. Så blir situationen totalt förändrad, och sett från ditt perspektiv i alla delar till det sämre. Ni båda har fått göra många eftergifter för att tillgodose svärfar och hans behov. Och det du ser är att din man visar en oerhörd flathet i förhållande till sin far och en mycket stor okänslighet för dig och dina berättigade önskningar.

    Din mans beteende måste bottna i en kombination av skuld, rädsla och beroende vars ursprung vi inte känner till. Resultatet blir ett helt oacceptabelt liv för dig att leva och mänskligt att döma bör du har många goda år och möjligheter kvar i livet. Det värsta kanske är att ni inte ens kan prata om detta. Din mans undanglidande är bara ett uttryck för hur svår och ångestladdad frågan är. Han tycks inte ha kraft eller vilja att förändra situationen, så nu ankommer det på dig att göra något bra för dig själv, och indirekt därmed för er båda.

    Jag tror att det bästa för dig är att söka dig en egen lägenhet, där du kan ha det så fräscht och trivsamt som du själv önskar. Om ingen av er vill behöver ni ju inte formellt skiljas utan bara leva åtskilda ett tag medan du framförallt kan överväga vilka livsval du känner nödvändiga att göra. Du kan mycket väl hälsa din man varmt välkommen till din bostad och på dina villkor. Det tycks ju mer vara den ohållbara situationen du vill lämna. Kanske kan en del av det du tidigare fann positivt hos honom åter visa sig. En förändring är nödvändig om du inte skall förbrukas av olust och grämelse. Som ensamboende pensionär har du också möjlighet att söka ekonomisk hjälp.
  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!