Samtidigt som jag började medicineringen upphörde också min sexualitet och jag förlorade all känslighet och förmåga till orgasm. Det lilla som fanns kvar var inte värt namnet. Något bra sexualliv har jag alltså inte kunnat ha på decennier. Numera tar jag en medicin som heter Cisordinol men det är lika illa med den. För man anser att jag behöver psykofarmaka. Att jag inte klarar mig utan. Har du någon kommentar till det här?
Vår sexualitet är något av det mest känsliga och sårbara vi har. Det kan räcka med bara litet överansträngning och trötthet, bara litet extra bekymmer och oro eller en ganska banal och lindrig åkomma för att vi ska sexuellt reagera annorlunda, mindre eller inte alls. Mediciner och behandlingar av många olika slag kan ha samma effekt.
Vid allvarliga och långvariga sjukdomar upplever de flesta av oss både ointresse, olust och bristande sexuell reaktionsförmåga. Det gäller vid svåra kroppsliga sjukdomar men i ännu högre grad vid de psykiska. Till detta kommer påverkan av behandlingarna och medicinerna.
Bland mediciner är det framför allt psykofarmaka som kan påverka sexualiteten. För vissa preparat är det mycket vanligt. Andra preparat kan ibland ge problem men det handlar då ofta om den allmänt sederande eller dämpande effekt som dessa läkemedel har. Såväl Trilafon som Cisordinol hör till denna senare kategori.
Din svåra och långvariga sjukdom och de dämpande mediciner som du måste ha för att inte försämras igen är tillsammans säkerligen den största anledningen till att du inte längre fungerar som förr. Att du nu kanske har en viss hormonbrist, att det gått snart ett par decennier sedan du reagerade normalt och att du hunnit bli ganska många år äldre kan vara bidragande orsaker.
Det finns så mycket annat som det också skulle vara viktigt att veta något om. Hur har ditt tidigare sexualliv varit? Har du samma partner? Hur har era relationer för övrigt varit genom åren? Hur ser det ut idag? Tycker ni båda om att vara kroppsligt nära, att hålla om varandra? Kan ni prata med varandra, lyssna och förstå?
Jag tror inte att det skulle vara omöjligt för dig att hitta tillbaka. Sexualiteten har vi alltid med oss. Den kan se olika ut i olika skeden av livet och kanske ska du inte vänta dig att den idag är exakt som den en gång var. Men den kan vara lika fin och lika positiv.
Nästa gång du träffar din psykiater tycker jag att du ska ta upp dina funderingar. Det handlar inte om någon ny medicin. Du ska i stället be om hjälp för att få kontakt med någon som arbetar med sexuella problem. Det kan handla om ett antal samtal och en förutsättning brukar alltid vara att ni båda, du och din partner, går på dessa samtal tillsammans.
