Ibland behöver jag vara ensam!

Jag är en förtidspensionerad man på drygt 40 år med psykiska probem. Jag bor i ett gruppboende där de flesta är äldre. Våningen under bor en kvinna i 60-årsåldern. I höstas kom vi till att börja prata med varandra och en dag bjöd hon in mig på kaffe. Vi började träffas ganska ofta. Ingen av oss har familj så det var trevligt för oss båda två. Först kramades vi några gånger. Sedan blev det att vi sov ihop. Jag var väldigt smickrad eftersom jag inte varit så mycket tillsammans med flickor tidigare.

Vi har träffats varje dag, mest i hennes lägenhet. Men på senaste tiden har jag tröttnat på detta. Jag saknar mitt gamla liv då jag kunde äta när jag ville, själv välja TV-program osv. Jag är i min lägenhet högst ett par timmar per dag. Det känns fel och ibland vill jag ha ett slut på detta. Då får jag dåligt samvete eftersom jag samtidigt tycker väldigt mycket om henne och vill vara tillsammans med henne. Fast inte så ofta. Jag har försökt förklara detta för henne men då säger hon “Är det tacken för allt jag gjort för dig?” och “Jag vill ju bara att vi ska ha det bra ihop!”

Om jag föreslår att vi kunde vara tillsammans på helgerna men var för sig under resten av veckan får jag samma svar. Vi grälar ofta om detta och jag vet inte vad vi ska göra åt det. Vi har egentligen inga gemensamma intressen förutom denna nu nästan kvävande omsorg av varandra.

Det du beskriver är en stor och omtumlande förändring i bådas era liv på förhållandevis kort tid – mindre än ett år. Ingen av er har levt i familj sedan ni var unga och ni har med tiden anpassat er till ett eget boende med vad det innebär av både obegränsad frihet och ibland känsla av ensamhet. Ni har båda lägenhet i någon form av gruppboende med möjlighet till såväl viss service som att sköta sitt eget hushåll. Så en dag träffas ni, börjar umgås och finner att ömsesidigt tycke uppstår. Det är mer än förståeligt att ni båda hade ett stort behov av någon att tycka om och inte minst någon att bli sedd och bekräftad av. Med den bakgrund ni haft fanns det naturligtvis en längtan efter den stora kärleken och den goda famnen att få vila i. Men närhet är inte alltid bara ljuv och behaglig, den kan också i för rikt mått vara skrämmande och kännas uppslukande. Jag tror att det är det som har hänt i er relation. Och du är den som nu mest har behov av att skapa ett lagom avstånd mellan er båda.

I alla nära relationer förekommer under hela livet, mer eller mindre märkbart, en kamp mellan närhet och distans. Ibland har vi för mycket av det ena eller andra och arbetar då för att få till stånd någon form av balans, d v s att få lagom mycket av båda delar. Långvariga, goda äktenskap har oftast hittat den balansen, även om det kärvar ibland. I nya relationer är det däremot en process som måste få ta tid att hitta sin form. Du skriver att ni nu ofta bråkar och bråket är ett sätt att skapa den distans vi behöver när andra vägar inte når fram. I er relation tycker uppenbart inte din partner att hon får för mycket närhet utan hon känner sig i stället sårad över att du vill ha större eget livsrum.

Jag tror att det är oerhört viktigt att vi visar varandra respekt för behovet av “egen” tid. Då kan vi ge varandra både värme och omsorg när vi möts. Blir omsorgen alltför krävande kan i stället en av parterna ge sig iväg i ren desperation, trots att båda håller av varandra och vill ha en relation. Jag hoppas att du på ett bra sätt kan få din partner att förstå att du tycker om henne och vill vara med henne – dock inte alltid. Ni behöver anpassning till det i en takt som passar er båda. Den smärta din partner känner handlar troligen om rädslan att bli övergiven. Och den smärtan är stor inte minst när man fått uppleva en tillhörighet som man inte sedan länge har erfarenhet av. Kan du stå ut med att hon blir ledsen, då du markerar avstånd, så tror jag att du samtidigt kan nå fram med att du tycker om henne och inte vill bryta relationen. Finns det någon i din närhet som eventuellt kan hjälpa dig att sätta ord på dessa känslor, så tror jag att det vore bra för er båda. Viktigt är att du inte känner skuld för dina känslor. De är dina och är både berättigade och tillåtna. Jag hoppas och tror att ni kan finna den balanspunkten där ni har glädje och utbyte av varandra och samtidigt slipper känslan av tvång och olust.