• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Barnen satte stopp för våra framtidsplaner

    Jag hade sedan länge bestämt mig för att leva ensam när jag en dag för drygt ett år sedan fann en mycket välformulerad kontaktannons i morgontidningen. Jag svarade på den men hade nästan glömt bort alltsammans när telefonen ringde en kväll tre veckor senare. Det var mannen vars annons jag svarat på och vi pratade väldigt länge med varandra. Efter två veckors täta telefonkontakter beslöt vi att träffas och redan efter det första mötet kändes allt så rätt. Sedan tillbringade vi varje ledig stund ihop.

    Vi var glada att vi hade vuxna barn. Mina var båda över 25 år. Han var änkeman sedan ett år med två barn omkring 20 år. Eftersom jag vet att sorgearbete kan ta tid, frågade jag genast om han var klar med det. Han svarade jakande och jag fick också veta att hans fru hade varit sjuk i många år. Innan hon dog hade hon tagit löfte av barnen att låta pappa få gå vidare och träffa en ny kvinna att bli lycklig med.

    Allt såg bra ut tills för en tid sedan. Då hade vi beslutat att flytta samman och hade lämnat handpenning på ett parhus. Jag hade hela tiden hållit mina barn underrättade om min nya relation och han sa att han pratat med sina barn. Så skrev vi ett gemensamt brev till våra barn och berättade om våra framtidsplaner.

    Strax därpå ringde hans dotter mig och sa att hon och hennes bror inte ansåg att deras pappa skulle gifta om sig. Han hade redan varit gift, menade hon, och han behövde inte mig.

    Det kom som ett svårt slag för oss båda. Jag bröt samman och fick söka hjälp hos en psykolog. Min fästman mådde också mycket dåligt och fick söka hjälp. Ingen av oss kunde tro att vårt brev skulle ge oss denna dödsstöt. Där står vi nu. Det känns som att vårt gemensamma liv verkligen hänger i luften, för jag vill ju inte att han ska förlora relationen till sin dotter.
    Familjerådgivare Kerstin Bohm svarar:
    Du beskriver en fin och nära relation som visserligen varit tämligen kortvarig men likväl haft sådana kvaliteter att ni varit beredda att flytta ihop. Så meddelar ni era barn om planerna och reaktionen beskriver du som ett "slag" och en "dödsstöt". Förhoppningsvis behöver framförallt dotterns reaktion inte vara så förödande för er relation, som den först ser ut att vara, men naturligtvis fick illusionen av att allt skulle bemötas positivt en ordentlig knäck.

    Jag förmodar att dina barn för flera år sedan har lämnat det gemensamma föräldrahemmet och lever i egna relationer. De ser säkert med glädje att deras mor finner en ny partner och bildar en hållfast relation. Om din partners barn vet vi att de är lite yngre och nyligen förlorat sin mor. Vi vet ingenting om hur deras sorgearbete har förlöpt och hur mycket far och barn tillsammans har kunnat diskutera moderns bortgång. Pappan kan ju lite försiktigt ha talat om för dem att han har en kvinna som han träffar och har trevligt tillsammans med, men steget därifrån till att flytta ihop kan ju för barnen ha kommit mycket oväntat och abrupt. I samband med er planerade flytt skulle ju deras barndomshem upplösas och det behöver de kanske litet tid på sig för att "smälta". Pappa och barn behöver troligen i lugn och ro få tala om den gemensamma sorgen och om olika vägar att gå vidare i livet. Deras mamma är inte utbytbar men naturligtvis har pappan rätt till ett eget liv och det behöver han ta sig tid att prata med barnen om. Självklart bör de sedan inte kunna förhindra de val fadern gör. Å andra sidan är det viktigt att fadern har beredskap för att ta emot barnens känslomässiga reaktioner - han är ju deras enda kvarvarande förälder.

    Det är inte helt lätt att förstå hur dotterns omedelbara reaktion kunde bli ett så hårt slag för er båda och få så djupgående effekter att ni både behövde söka professionell hjälp. Jag hoppas att den ömsesidiga kärleken i fortsättningen visar sig ha den styrkan och hållfastheten att ni utgör varandras bästa hjälp och stöd i de nu gemensamma svårigheterna. Även om dottern, direkt eller indirekt, ger fadern en känsla av skuld och obehag, så kan ni båda vuxna säkert hantera den situationen tillsammans. Uppgiften är inte omöjlig man tar kanske litet tid.
  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!