Jag är en kvinna på 67 år, som vill något mer än att bara vara barnvakt till mina barnbarn. Visst, det är roligt, men jag är frisk och pigg och vill uppleva mer. Jag hade ett gott äktenskap i många år, men för två år sedan miste jag min man. Han gick bort oväntat, efter en kort tids sjukdom. Jag saknar honom mycket. Ibland känns det som han är med mig. Vi sa alltid till varandra, att den som blev kvar skulle söka en ny kärlek. Livet är för kort för ensamhet.
Jag träffade en man för ett halvår sedan och vi har flyttat ihop. Kanske gick det lite för fort. Jag håller varmt av honom, men har inte samma känslor som jag hade för min man. Önskar jag mig för mycket? Blir det bättre med tiden?
Jag har så många frågor. Vet min make om all den kärlek jag sänder till honom? Har han det bra där han är? Ska jag lämna den nya mannen jag träffat, eller ska jag stanna kvar? Just nu är jag väldigt villrådig, jag är inte en människa som trivs med att vara ensam.
Din man känner din kärlek och han finns runtomkring dig. Det är hans närvaro du känner. Men han är rädd för att skrämma dig, det är därför han inte är tydligare med sina tecken. Säg till honom, i dina tankar, att du är redo att se honom. Då kommer han så fort han är beredd. Han har det bra på andra sidan. Din make talar med dig
i dina tankar. Han betonar att det är viktigt att du går vidare med ditt liv, ser gärna att du träffar en ny. Han är väldigt mån om att du ska ha det gott.
Men du kommer att lämna den man du nu lever med. Ni har det bra på ett sätt, men det är inte riktig kärlek. Du kommer att känna dig ensam efter separationen, men ensamhet är inte farligt. Använd tiden rätt. Ta tillfället i akt att fundera över vad det egentligen är du behöver i en framtida relation. Det är det bara du själv som kan svara på. Du är värd det bästa!
Kram Benny
