Varför satt jag inte hos min älskade när han dog?

Jag har nyligen mist min käre livskamrat efter många års sjukdom. Vi kastades mellan hopp och förtvivlan. Även om vi visste att det inte gick...

Jag har nyligen mist min käre livskamrat efter många års sjukdom. Vi kastades mellan hopp och förtvivlan. Även om vi visste att det inte gick att bota hans sjukdom, så hoppas man ändå på ett under. Det känns så smärtsamt att stå ensam kvar och känna att ens livsuppgift är över. Han tog hand om mig och mina små barn, när jag blev ensam första gången.

Mitt dåliga samvete plågar mig. Har jag gjort tillräckligt? Varför fanns jag inte vid hans sida, när han gick över? Mina krafter räckte inte till just då. Kan inte förnimma honom.

Tursamt nog har jag en underbar familj. Rädslan finns att något ska hända dem. Det är svårt när vardagen hunnit ifatt. Vad gör jag nu? Jag vore väldigt tacksam för svar på mina frågor.

Benny svarar:

Det var inte din livsuppgift att slita dig förtvivlad när din make var sjuk. Din livsuppgift är att leva ditt liv. Hans resa är numera slut, all hans kraft och energi var borta. När han gick bort var han en spillra av sitt forna jag. Din man ville inte att du skulle minnas honom så. Därför gick han över på andra sidan, när du inte var hos honom, han passade på då. Han visste att du inte var förberedd, att du inte hade ork.

Han säger att du gjorde oerhört mycket för honom under hans sjukdomstid, du såg verkligen din livskamrat och hans behov. Han är tacksam för att du gav honom så mycket av din tid. Du kommer att förnimma ­honom, det börjar med en doft. Dina drömmar blir allt tydligare, i dem ska ni mötas igen.

Jag förstår inte varför du oroar dig för din fina familj. Det ska inte att hända dem något tråkigt. Ni är fantastiska, inte minst för att ni alltid hittar ljusglimtar i den grå vardagen. Och fantastisk är den kärlek som dina nära känner för dig.
Du har många, goda år kvar, ta tillvara denna kärlek och njut av tillvaron.

Kram Benny

Scroll to Top