Sista dråpslaget kom när okänsliga britter på 1850-talet använde ruinernas tegel för att bygga järnvägsspåret mellan Lahore och Multan.
Kullen som de plundrade ansågs ingenting värd. En gammal stenhög, helt enkelt. Perfekt material för att stadga upp tio mil järnvägsräls.
Men idag framstår tilltaget snarast som barbariskt.
I själva verket var “stenhögen” de sista resterna av världens första riktiga högkultur och en av historiens mest legendariska platser.
För ända in i vår tid har minsta skolbarn lärt sig stava till “Harappa” och “Mohenjo-daro”.
Bakom namnen döljer sig de två städer som utgjorde en sorts vagga för hela vår civilisation.
Fram till dess var vi, grovt sett, i tur och ordning grottmänniskor, samlare och jägare som mestadels levde ur hand i mun.
Förändringen kom när man insåg att det fanns välstånd att hämta i de årliga översvämningarna av floden Indus.
Idag rinner den genom Pakistan. Länge låg den i en sorts ingenmansland som mestadels genomströvades av herdar med flockar av får, getter och samma slags puckelryggiga kor som idag kan ses på indiska gator.
Vem som då gjorde det första experimentet med att plantera några sädeskorn i den fuktiga jorden som lämnades kvar när floden sjönk undan vet vi förstås inte.
Men vederbörande måste ha förbluffats över resultatet.
Slammet var vår civilisations själva fosterjord, kan man lätt säga. Snart sköt dadelpalmer, sesamfrön och ärtväxter ur marken och – vilket var avgörande – odlarna fann det plötsligt klokare att slå sig ner i trakten än att vandra vidare.
Varför vara nomad när man kan vara bofast? (Ordet “bonde” betyder ju just det.) Och varför bara vara bonde, när det också finns behov av handelsmän och hantverkare?
Staden växte
Resten är inte svår att föreställa sig: Först ett lerhus. Sedan några till. Därefter staket för att hägna in den boskap som man redan hade eller nu kunde byta sig till med hjälp av sina hemodlade växter.
Varefter bebyggelsen stadigt växte och staden Harappa sakta tog form för 4 500 år sedan med stenlagda gator, förrådshus, helgedomar och tegelbruk.
Ute på floden for flatbottnade segelbåtar. På land rullade kärror eller kördes plogar som drogs av oxar. Redskap gjordes av brons. Kläder vävdes av bomull och växtfärgades. Många hus var försedda med toaletter, bassänger och kloaker.
Det sistnämnda är värt att titta närmare på. Eftersom Indus förstås fortsatte att svämma över med relativ regelbundenhet var det viktigt att både kunna samla upp och leda bort vattnet.
Lösningen blev en sorts 1,5 meter breda vattenledningar, murade av tegel som bränts i mycket höga temperaturer och tätats i fogarna med tjära.
De fungerade dels för att spola bort avföring från toaletterna och avskräde från gatorna, dels för att fylla cisterner med dricksvatten och bassänger för bad.
Vilda enhörningar
60 mil närmare kusten låg systerstaden Mohenjo-daro, som gudskelov slapp rallarnas framfart. Där har arkeologer hittat bevis för att befolkningen måste ha uppgått till närmare 25 000 invånare.
Ett Visby av idag, alltså.
Men för sin tid ett New York: hektiskt, myllrande och tättbefolkat.
Ingenstans på jorden kunde man vid denna tid skryta med en liknande samhällsbildning och det är många forskare som idag tror att Induskulturen, som den kom att kallas, till och med var före sumererna när det gällde konsten att skriva.
Överskott på varor kräver administration. I både Harappa och Mohenjo-daro utvecklades därför en klass av tjänstemän, skrivare, räknenissar och byråkrater.
Detta kan man gissa sig till av gamla sigill i sten, som innehåller upp till 24 tecken, och tavlor av lera fulla med en sorts hieroglyfer som liknar treuddar och växter.
Ingen har dock märkligt nog hittills lyckats knäcka koden. Snarare har mysteriet bara ökat, när man funnit samma slags hakkors som senare dök upp i både Indien och Nazityskland.
Ett soltecken, lyder den vanliga gissningen. Men intressanta är också tre andra symboler, som också kan ge märkliga associationer.
En är en figur, troligen en gud eller demon, med horn och klövar – precis som i våra traditionella bilder av djävulen.
En annan visar en figur i fosterställning vars ena revben är markerat – vilket i sin tur för tankarna till Bibelns skapelseberättelse om hur Eva skapas ur Adams bröstkorg.
Men besynnerligast av allt är ändå en återkommande bild av en enhörning.
I vår tid har denna behornade häst alltid betraktats som ett rent sagoväsen. Man brukar gissa att det karaktäristiska vridna hornet, som måste ha eggat människors fantasi, i själva verket härstammar från narvalen.
Men varför dyker enhörningen då upp i Mohenjo-daro?
Den grekiske historikern och läkaren Ktesias nämnde på 400-talet f Kr att han trodde att enhörningen levde i Indien och liknade en vildåsna, men var lika stor som en häst, med vit kropp, mörkrött huvud, blåa ögon och ett enda horn.
Militär attack
För Ktesias var enhörningen ett verkligt djur av kött och blod. Tänk om det var samma sak för invånarna i Indusdalen; att det på deras tid verkligen strövade runt vilda enhörningar i Indus dalgångar?
Notera också att de judiska författarna till Talmud spekulerar i om enhörningen kan ha blivit ett offer för syndafloden. Enligt vissa bibeltrogna kan denna dateras till ungefär 2 300 f Kr, vilket alltså är senare än Induskulturens födelse.
Så vad fick då denna makalösa högkultur att gå under?
Ja, där tätnar mysteriet ännu mer.
Att civilisationer uppstår och faller är förstås ingenting märkligt. Men i fallet Harappa och Mohenjo-daro är forskarna allt annat än ense. Det mesta är gissningar, mer eller mindre kvalificerade.
En teori är att det rör sig om en klimatkatastrof. Vädret blev bevisligen betydligt kallare och torrare kring år 1800 f Kr, vilket kan ha förstört skördarna.
En annan är att invånarna föll offer för en militär attack. Historiker brukar tala om “den ariska invasionen”, där ett främmande folk med hästdragna stridsvagnar erövrade, plundrade och förstörde dessa blomstrande rika städer.
På senare tid har dock allt fler börjat intressera sig för en tredje förklaring, där några delfiner (!) ingår i bevismaterialet.
Två floder
Omkring 1800 f Kr ändrade Indus plötsligt sitt lopp, menar de. Detta berodde förmodligen på en omfattande jordbävning.
Fram till dess tycks Indus och den ostligare Ganges ha mötts och gemensamt fördelat de enorma vattenmassorna från Himalaya. Idag är floderna skilda åt, vilket fått till följd att Indusdalen mist mycket av sin bördighet.
Att floderna en gång suttit ihop bevisas av att zoologer funnit nästan identiskt dna hos delfinerna i både Indus och Ganges.
Tufft att vara en gammal högkultur, alltså.
Vilket visade sig så sent som 2005 när den framstående pakistanske arkeologen Ahmed Hasan Dani i sista stund lyckades få sitt kulturministerium att stoppa planen på att bygga en nöjespark på ruinerna av Harappa.
Ett Liseberg på världens äldsta civilisation?
Ur led är i sanning forntiden.