Nu är vi en bit in i juli, det är full sommar och vad längtar man då efter om man bor i sydligaste Sverige. Kanarieöarna? Nej, inte i mitt fall. Det är fint där också men mina tankar går åt precis motsatt håll. Jag längtar till fjällen. Det är likadant varje sommar.
Tystnaden, vidderna, fjälltopparna så långt ögat kan se, blommorna, myrarna, färgerna. Vad kan mäta sig med det?
Det enda som får mig att tveka en aning inför varje resa till fjällen är avståndet.
Sverige är ett avlångt land, det har man hört många gånger, men det får en ny innebörd när man sätter sig i bilen och kör från Malmö till Abisko. Visst, man kan åka tåg eller flyga, men då missar man ju alla fina platser längs vägen.
Folk från södra Europa fattar inte hur långt Sverige är. Jag har åkt till “nordligaste Sverige” med en italiensk vän. Det blev Dalarna! Sen tyckte hon det räckte. Och visst, det är ju fantastiskt vackert i Dalarna men långt uppe i norr var vi ju inte.
Underbara Mittåkläppen
En annan resa som jag minns väldigt väl gick till Härjedalen. Ja, vi hade bestämt i förväg att vi inte skulle åka längre. Men att vi skulle göra resan dit på en dag blev en överraskning för min familj. “Det går som tåget”, försökte jag skämta.
När vi kom till Mora och alla var dödströtta försökte jag med: “Nu är det bara 14 mil kvar till Sveg, sen är vi nästan framme!” Det togs emot med suckar och när vi kom till Sveg och det visade sig att det var ytterligare 14 mil till Funäsdalen, där vi hyrt en stuga, blev stämningen i bilen ganska tryckt.
Men redan nästa dag var resan glömd. Härjedalsfjällen är underbara och vi gjorde vandringar där vi tittade på blommor och fåglar. På Mittåkläppen såg vi den lilla sällsynta orkidén dvärgyxne.
Den är bara 5 cm hög och väldigt oansenlig. Man måste ofta ner på knä för att se den men vi hade sån tur att vi hittade den när vi gick upp för den branta fjällsidan. Då hade vi den ju i ögonhöjd!
En vecka stannade vi och det blev en lyckad resa och på hemvägen övernattade vi i Närke.
Är det en björn?
Det är fantastiskt vad man orkar gå långt när man vandrar i fjällen. Kanske inte de första dagarna men sen får man upp flåset. När jag var en ung grabb fick jag tips om att det fanns en fjälluggla på ett fjäll ett par mil norr om Ammarnäs. Eftersom det var min sista dag före hemresan vandrade jag hela den ljusa natten för att se fjällugglan. Utan problem.
Några gånger har jag kört bil ända upp till Abisko. Det kräver minst två, gärna tre, övernattningar längs vägen. En av gångerna var när mina flickor var ganska små. Vi vandrade inga långa sträckor men vi var högt uppe på fjällen.
En av dagarna stannade vi upp i videzonen. Visst var det björnspillning som låg på stigen? Färsk såg den också ut att vara. Jag såg mig omkring och kände mig en aning knäsvag. Men jag samlade ihop mig och sa med ett leende: “Den har säkert redan märkt att vi kom och blivit rädd och sprungit sin väg.” Men gör de det? Vad vet en skåning om björnar? Som ansvarskännande familjefar förväntas man veta allt.
Jag har massor av underbara naturminnen från fjällen. Som lappfelan, en liten orkidé som växer mellan järnvägen och Torneträsk, på en hemlig plats som de flesta känner till.
Eller tundrahumlan, vår största och nordligaste humla som brummar fram över fjällheden. Eller fjällabbarna som kan störtdyka mot en om man kommer för nära deras bo eller ungar.
Eller det lilla staggstarret som växer på en vindpinad fjälltopp nära Kopparåsen där ingen annan växt klarar av att växa. Eller snögräset, fjällpiparen, fjällsmalbiet, den arktiska pärlemorfjärilen – jag kan räkna upp hur många sköna naturminnen som helst.
Och nu har jag bestämt mig, jag vill åka till fjällen. Det är väl värt den långa resan!
