• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Wen väntade på sin Johan i 2039 dagar

    När Wen sa adjö till Johan som skulle på äventyr i Afrika visste hon inte hur många veckor han skulle vara borta. Men Johan blev kidnappad i Mali och veckorna blev till år. Då Johan återvände hem mötte han en annan Wen än den som hade vinkat av honom.

    Wen väntade på sin Johan i 2039 dagar

    Familjen Gustafsson-Zhang dyker upp till vårt möte på cykel. I en låd­cykel ligger nytillskottet Gottfrid och ser sig storögt omkring. Att ta sig runt i stan på cykel och utforska olika ­kaféer har under coronapandemin blivit något av en hobby för Johan Gustafsson och hans sambo Wen Zhang.

    De anspråkslösa familje­utflykterna i lokala omgivningar står i bjärt kontrast till de långväga resor som ­under många år var Johans livsnerv. I vuxen ålder har han bland annat studerat i USA, Singapore och Kina,
    rest runt i ­Indien och bilat i Marocko.

    Inte att förglömma den där olycksaliga motorcykelresan i Afrika som resulterade i flera års fångenskap hos terroristnätverket al-Qaida. Mer om det senare. Först vill jag veta hur det gick till när Johan och Pekingfödda Wen möttes i den kinesiska huvudstaden där de var studenter vid samma universitet.

    – Jag var kompis med en tjej som delade lägenhet med Johan. En kväll gick vi alla ut tillsammans. Då pratade jag och Johan lite. Men det var först några månader senare som vi träffades på riktigt, på en dansklubb i Peking, och blev intresserade av varandra, berättar Wen.

    Johan medger att han inte riktigt hade koll på att han hade mött Wen flera månader tidigare. Wen mindes däremot den långe svensken väl.

    – Det var inte så många ­utlänningar i Peking på den tiden så jag kom ihåg alla jag hade träffat. Eftersom Johan är en snygg kille var det extra lätt att komma ihåg honom.

    Ett drygt år efter att de blivit ett par var Johans två studieår i Peking till ända. De ­följande två åren pendlade han mellan sin dåvarande hemstad Göteborg och Belgien där Wen fortsatte sina studier. Efter att Wen tagit sin examen flyttade de ihop i Stockholm. I samband med det kom Wens mamma på besök till Sverige för att hälsa på sin dotter.

    – Dessförinnan hade ingen i Wens familj vetat om att vi var tillsammans. När hennes mamma fick reda på att vi var ett par började hon storgråta, minns Johan.

    – Det var inget personligt mot Johan utan handlade mer om att hon inte ville att jag skulle flytta utomlands. Mamma ­ville inte förlora sitt barn till en utlänning, förtydligar Wen som föddes under Kinas ettbarnspolitik och därför är sina föräldrars enda barn.

    Vår reporter Linda Andersson mötte Wen, Johan och Gottfrid för ett öppenhjärtigt samtal.

    Kunde inte följa med

    Från början var tanken att ­Johan och Wen så småningom skulle flytta tillbaka till Asien, men i takt med att Wen avancerade i karriären började den planen kännas alltmer avlägsen. Den trygga välbekanta vardagslunk som de efter fem år i Stockholm kommit in i passade inte riktigt Johan. Inom sig längtade han efter nya utmaningar.

    När kollegan Tommi frågade om Johan ville göra honom sällskap på en motorcykelresa till Afrika tvekade han först, men i slutändan kunde han inte motstå erbjudandet. Wen delade inte alls hans entusiasm.

    – När Johan berättade om sina planer blev jag ledsen och nedstämd. Jag älskade honom och var över huvud taget väldigt tillfreds med tillvaron. Som invandrare utan perfekta svenskkunskaper hade det varit svårt för mig att ta mig in på arbetsmarknaden. Jag kämpade hårt för att få ett riktigt bra jobb i Sverige. När jag till slut hade lyckats med det ville jag inte kasta bort allting för att följa med till Afrika.

    Hon oroade sig över vilken inverkan Johans frånvaro skulle ha på deras förhållande.

    – Jag gillar inte distansrelationer utan behöver den fysiska närheten i en parrelation. Eftersom Johan inte hade något slutdatum för sin resa visste jag inte när han skulle komma tillbaka. Dessutom var jag orolig för att det skulle hända honom något ­under resan.

    För att spara pengar hyrde Wen och Johan ut sin lägenhet tillfälligt. Wen flyttade in hos den andra gräsänkan, Tommis flickvän, som hon skulle bo tillsammans med under Johans bortavaro. En tidig måndagsmorgon i oktober 2011 var det dags för Wen och Johan att ta avsked av ­varandra.

    – Vi sa hej då innan jag gick till tunnelbanan för att åka till jobbet. Jag var ledsen, det var jag, bekänner Wen.

    För Johan var avskedet inte fullt lika känslosamt. Hans tankar var alltför upptagna av olika praktikaliteter inför den långa motorcykelfärden. Under resans gång hade han och Wen sporadisk kontakt via ­telefon och Skype. Wen kommer med glasklar skärpa ihåg deras sista samtal innan kidnappningen. Vid det laget hade Johan varit borta hem­ifrån i drygt sju veckor.

    – Jag minns att jag satt och pratade med Johan på bussen och att han berättade om sin plan att åka till Timbuktu.

    Under de ensamma åren i Stockholm utvecklades Wen till en självständig och stark kvinna.

    Började dansa salsa

    Vad ingen av dem visste var att resenärer av säkerhetsskäl avråddes från att besöka den mytomspunna ökenstaden Timbuktu i Mali som vid denna tid var en stor turistmagnet. När Wen ett par dagar senare var på middag hos vänner ringde Johans pappa Göran och berättade att Johan hade blivit bortförd från sitt hotell av kidnappare.

    – Jag gick in på olika nyhetssidor på nätet för att få mer information. Överallt stod det om Johan. Det var så ofattbart att det hade kunnat hända. Inledningsvis trodde jag att fallet skulle lösas inom några månader, men när det i mars 2012 inträffade en statskupp i Mali förstod jag att det skulle ta lång tid innan Johan blev fri. Då fanns det plötsligt inte längre någon att förhandla med eftersom alla kommunikationsvägar var avskurna.

    När Johans resekompis Tommi kom hem från Afrika flyttade Wen tillbaka till sin och Johans lägenhet.

    – Jag var tvungen att fortsätta med mitt liv. Vem skulle försörja mig om jag slutade jobba? Jag kände också att det var bra för min mentala hälsa att jag höll mig sysselsatt. I början påverkades jobbet mycket av min privata situation. Jag hade svårt att fokusera på arbetsuppgifterna. Det gjorde inte saken bättre att jag på arbetstid var tvungen att ordna en massa praktiska saker som att exempelvis ringa till olika myndigheter.

    Åren gick utan att Johan blev frigiven. Wen satt kvar på jobbet till klockan sju på kvällarna för att slippa konfronteras med funderingarna på om hon skulle få återse honom och i så fall när. De många arbetstimmarna fick henne emellanåt att känna sig utbränd. År 2014 lockade en vän med sig henne på en salsakurs.

    – Jag kände direkt att det var rätt sak för mig att lägga min energi på. Utöver att det gav mig någonting nytt att fokusera på hjälpte det mig också att bli mer social. Dansen räddade mig de återstående tre åren som Johan var borta.

    Wen gick in helhjärtat för salsan och började med tiden att tävlingsdansa. För att ha närmare till träningarna inne i stan köpte hon sig en ny lägenhet som låg mer centralt.

    Johan, till vänster, med sina medfångar Stephen McGown och Sjaak Rijke.
    Foto: TT

    Kände sig ensam

    Samtidigt klättrade hon i karriären och bytte flera gånger arbetsplats. Större delen av tiden lyckades hon hålla näsan ovanför vattenytan, men det fanns stunder då känslorna som hon hela tiden kämpade så hårt för att hålla ifrån sig kom ikapp henne.

    – Jag hatade alla hjärtans dag, jul, midsommar och andra högtider. Då var mina träningsskolor stängda och alla kollegor och kamrater gick hem till sina familjer. Själv satt jag ensam hemma. Vid de tillfällena var det kännbart att jag inte hade någon familj här. Jag blev lite deprimerad och funderade på om det inte vore bättre att jag flyttade tillbaka till Kina så att jag kunde vara med mina föräldrar. Jag ville inte behöva sitta ensam i evighet.

    Wen hade bra kontakt med Johans föräldrar och fem systrar, men eftersom ingen av dem bodde i Stockholm träffade hon dem sällan.

    – Johans familj var jättesnäll mot mig. De bjöd hela tiden in mig till sina julfiranden och andra familjesammankomster, men jag mådde inte bra av att träffa dem utan Johan. Det blev bara en påminnelse om hans frånvaro, förklarar hon.

    Även för Johan som under åren i fångenskap levde ett primitivt och mödosamt liv i Saharaöknen utan något hopp om frigivning var hög­tiderna de värsta dagarna på året.

    – Jag funderade mycket över hur jularna hemma såg ut. Det var ju sex jular som jag missade.

    Wen och Johans övriga familj skrev flera brev till Johan, men det var bara två av dem som nådde fram till honom. Det första av dem fick han aldrig läsa.

    – Kidnapparna lät mig och mina två medfångar hålla upp våra brev framför kameran, sedan tog de dem ifrån oss. Det var grymt gjort. Det andra brevet fick jag behålla. Det var så tillrättalagt skrivet att jag förstod att Wen hade rådgjort med polisen om innehållet för att inte förvärra min situation, men det spelade ingen roll. Bara att titta på det handskrivna brevet som kom hemifrån var stort för mig. På samma gång gjorde det saknaden så fruktansvärt mycket värre.

    Strax efter frisläppandet och hemkomsten. Wen och Johan med delar av hans familj.
    Foto:TT

    Overkligt och främmande

    De flesta svenskar har nog i nyhetssändningar sett åtminstone några av de 14 så kallade proof of life-videorna där Johan under ­vapenhot meddelade att han mådde bra och vädjade till de svenska myndigheterna om hjälp. Wen tog givetvis också del av videomaterialet som med långa mellanrum ­kablades ut.

    – Det var jättehemskt att se filmerna. Johan såg så trött och annorlunda ut, det var knappt jag kände igen honom.

    Tristessen under fångenskapen gav Johan gott om tid att fundera över sin och Wens relation. Han kom fram till att det var henne och ingen annan som han ville dela sin framtid med – om han mot alla odds en dag blev fri, och om Wen då fortfarande fanns kvar i hans liv. I en av filmerna vände han sig direkt till Wen och sa att han älskade och saknade henne.

    – Det krossade mitt hjärta, konstaterar Wen. Samtidigt som jag ogärna ville se filmerna var jag glad över att då och då få ett livstecken. Jag trodde aldrig att kidnapparna skulle döda honom. Därtill hade jag fullt förtroende för att Johan är en överlevare. Jag vet att han är smart och att tuffa ­situationer inte är något problem för honom.

    Men att överleva fångenskapen var inte detsamma som att bli frisläppt. Under flera år misströstade Wen. Men så började hon höra positiva tongångar från polisen. Den 25 juni 2017 kom telefonsamtalet som hon hade väntat på i fem år och sju månader.

    – Jag var hos en vän och missade Johans samtal. När Johans pappa ringde mig jättesent samma kväll förstod jag direkt att Johan skulle komma hem. Då blev jag jättejätteglad! Jag kunde inte sova ­något på hela den natten.

    Dagen efter kramade hon och Johan om varandra på ­Arlanda.

    – Även om jag hade längtat efter det så länge kändes det overkligt och lite främmande. Johan hade långt skägg och konstiga kläder. För min del hade livet förändrats jättemycket under tiden som han hade varit borta. Jag visste inte säkert om vi skulle kunna hitta tillbaka till varandra, men eftersom jag kom ihåg hur mycket jag hade älskat ­honom innan han åkte ville jag ge det ett försök.

     

    Gottfrid är Johans största och finaste äventyr.

    Stark och mogen kvinna

    De flyttade ihop i Wens lägenhet, prövade sig fram, fann att känslorna fanns kvar och valde varandra på nytt. Wen menar att den Johan som kom tillbaka till henne personlighetsmässigt var densamma som hon hade skilts från nästan sex år tidigare. Hon får medhåll av Johan. Han fick däremot stifta bekantskap med en helt annan Wen än den tjej han sett försvinna i backspegeln på sin väg mot Afrika.

    – Hon hade blivit mycket mer självständig. Börjat dansa salsa, tagit körkort, skaffat bil och köpt en egen lägenhet.

    – Ja, jag hade blivit en starkare och mognare kvinna, instämmer Wen. Jag var tvungen att bli mer självständig under åren Johan var borta.

    Under tiden som gått sedan de återförenades har de inte lagt särskilt mycket tid på att prata om det som Johan gick igenom under fångenskapen.

    – Vissa historier från Mali som han berättat har jag haft svårt att relatera till. Jag tror att boken Johan har skrivit kommer att ge en helhetsbild och hjälpa mig att förstå vad han har upplevt, menar Wen.

    Innan Johan for iväg till Afrika var barn inget som kändes aktuellt för någon av dem. Wen var för ung för att fundera över föräldraskap, ­Johan var helt enkelt inte ­intresserad.

    – Jag var så inne på att upptäcka världen. Livet som förälder tilltalade mig inte alls. Lika lite som jag hade kunnat föreställa mig att jag skulle sitta fången i öknen kunde jag föreställa mig att jag skulle bli pappa. Nu sitter jag här förbluffad över vilka vändningar livet kan ta, säger han och tittar leende på Gottfrid som har somnat i babysittern.

    Så blev Johan fånge hos al-Qaida

    I oktober 2011 lämnade Johan Gustafsson Stockholm för en motorcykelresa till Afrika tillsammans med sin kollega Tommi. I Mauretanien valde vännerna att dela på sig och resa vidare i olika sällskap ­eftersom Johan ville färdas i ett lugnare tempo än Tommi.

    Den 24 november tog Johan in på ett hotell i Timbuktu i Mali. Under en eftermiddagssiesta på hotellrummet dagen därpå hörde han skrik utifrån gården. När han öppnade dörren för att se efter vad som stod på överrumplades han av beväpnade män och blev tillsammans med sydafrikanen Stephen McGown och holländaren Sjaak Rijke bortförd till Saharaöknen.

    I samband med kidnappningen sköts en tysk man ihjäl efter att ha gjort motstånd.

    Kidnapparna tillhörde terroristnätverket al-Qaida. Sjaak Rijke fritogs av franska specialstyrkor i april 2015. I juli 2017, en månad efter Johans frigivning, släpptes även Stephen McGown. Enligt New York ­Times ska 3,5 miljoner euro ha betalats ut för att få McGown fri. Detta har dock förnekats av den sydafrikanska regeringen. Huruvida det har betalats ut någon lösensumma för Johan Gustafsson är okänt. Han satt fången i 2039 dagar.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!