Eivor cyklade 1 000 mil på ett år!

Målsättningen för 2020 var hög men hur det ska bli i år är Eivor Lindqvist inte riktigt säker på.

– Jag tror inte att jag sätter ribban lika högt, säger hon med ett skratt. Och jag har elcykel och får på så vis lite hjälp i uppförsbackarna.

Eivor började cykla på allvar runt år 2000. Då jobbade hon inom vården och övriga familjemedlemmar tränade mycket. Men själv tyckte hon inte att hon gjorde någonting och bestämde sig för att, i likhet med maken Arne, börja cykla.

Hon tränade flitigt och resultatet av det blev att hon har tre Vätternrundor och nio Tjejvättern i benen. Men för tio år sedan slutade hon köra långlopp, även om hon fortfarande var aktiv och behöll ordförandeskapet i Cykelfrämjandet i Vetlanda. Detta har hon dock släppt.

– Nu cyklar jag på egen hand, säger hon. Ofta kör jag ensam men får då och då sällskap av min man.

Hon är en aktiv pensionär, som aldrig riktigt “gått hem”. Hon har jobbat kvar som timvikarie inom vården och är volontär på Erikshjälpen. Men när pandemin tog fart i början av förra året blev det tvärstopp. Hon ville då hitta något annat att lägga sin tid på, och bestämde sig för att börja cykla på allvar.

Hon satte målet högt – tre mil om dagen skulle hon köra, oavsett väder. I början av mars satte hon igång och målet 1 000 mil på cykeln fanns med redan då. Cyklingen blev “dagens jobb”, då det inte fanns så mycket annat att göra. Barn och barnbarn kunde hon inte träffa och att ge sig ut på en runda blev någon form av terapi.

– Samtidigt har jag fått följa årstidernas skiftningar, säger hon. Det var roligt att se blommorna i diket på våren och hur löven skiftade färg på hösten. Och i december njöt jag av alla upplysta fönster.

Tack vare sina cykelrundor hittade hon också 30 liter kantareller! Hon spanade in i skogen och upptäckte åtskilliga svampställen, där hon stannade och plockade. Och när Arne var med hade de med sig fika och gjorde ett stopp för att njuta av naturen.

Den gångna sommaren var de också på flera cykelsemestrar och då körde hon längre sträckor. Då kunde hon hoppa över någon dag, om vädret var alltför bedrövligt.

– Men det är inte mycket som har hindrat mig, konstaterar hon. Det var några dagar i december, då det var halt och jag inte kunde ge mig ut. Då trodde jag knappt att jag skulle nå mitt mål …

Isen smälte och hon kunde ge sig ut igen. Och strax innan årsskiftet var hon i mål, många upplevelser rikare.