• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Grannarna Karin och Jan blev kära efter 50 år: "Man måste ta vara på kärleken när den kommer"

    I flera decennier har Karin och Jan bott i samma område och umgåtts på grannars vis. Och så trodde de nog att det skulle förbli – ända tills Karins liv drastiskt förändrades när maken Hasse blev sjuk och så småningom gick bort.

    Grannarna Karin och Jan blev kära efter 50 år: "Man måste ta vara på kärleken när den kommer"

    Makarna Karin och Jan Dermark sitter i köket i villan i Landvetter öster om Göteborg och berättar sin kärlekshistoria. De har känt varandra i mer än ett halvt sekel, men mer än vänskap har det aldrig varit tal om. Inte förrän det för några år sedan började slå gnistor mellan dem och båda undrade vad det egentligen var som hände.

    – Det är ingen skillnad att vara kär när man är 74 år mot när man var 20. Det är samma lyckorus och man är lika barnslig nu som då, säger Karin Thörn Dermark och får medhåll av Jan.

    – Ja, så känner jag också. Skillnaden är väl den att man är mer rädd om relationen och varandra. Man vet vad som är viktigt och det är att ta vara på kärleken.

    Det är en riktig solskenshistoria som berättas vid köksbordet och skratten är många när de minns tillbaka på tiden som grannar och goda vänner. Tvärs över gatan ligger platsen där allting började. Året var 1967. Karin hade gjort karriär som sångerska i popbandet MAK-les Soeurs och pengarna hon tjänade investerade hon
    i huset på andra sidan gatan. Hon visade förvärvet för pojkvännen Hasse och när det unga paret kom gående uppför den branta sluttningen stod det en främmande man på tomten.

    – Det var ju min tomt. Jag hade ju just köpt stället, så jag sa till Hasse att han fick sköta pratet. Hasse var en riktig mjukis, men han morskade upp sig och frågade: "Hur var det här, då?

    Mannen var Jan Dermark. Hans föräldrar ägde huset bredvid och Jan var på Karins tomt för att fotografera utsikten.

    "Jo tack, det är bara fint. Hur är det själv, då?" berättar Jan att han svarade.

    De skrattar åt minnet. De trivdes tillsammans och mötet lade grunden till en slitstark vänskap som varade ända tills Hasse gick bort 2013.

    Musiken har varit Karins liv och nu lär hon Jan att spela. Ibland uppträder de tillsammans, men då sjunger Jan.

    Ständig slitsam oro

    Under årens lopp träffades Karin och Jan lite då och då. Karin gifte sig med Hasse och Jan, som är ekonom, arbetade mycket och reste oftast utomlands när han var ledig. Karin och Hasse byggde ut den lilla sommarstugan och flyttade in permanent strax efter att äldsta dottern föddes.

    Jan hälsade regelbundet på släktingar i området och när han kom hem umgicks de på grannars vis och småpratade vid brevlådorna. Men det var aldrig tal om annat än vänskap mellan Karin och Jan. Karin och Hasse fick ytterligare en dotter och de trivdes med sitt gemensamma liv och hade ett lyckligt äktenskap.

    Karin fortsatte arbeta med musik, främst som gitarrpedagog och körledare. Hasse blev musiklärare och det var när han en dag inte hittade till jobbet som Karin började ana att allt inte stod rätt till.

    – Först satte vi upp det på "disträkontot", men så 2003 dog Hasses mamma och Hasse reagerade knappt. Han liksom bara ryckte på axlarna åt det och jag tyckte att det var jättekonstigt eftersom de alltid varit som ler och långhalm.

    Det följdes av fler händelser som fick Karin att lägga pannan i djupa veck. 2005 insåg hon att det inte gick längre och Hasse påbörjade en utredning. Ett år senare diagnostiserades han med alzheimer.

    – Det var bra att få veta vilken djävul man har att kämpa mot, säger Karin.

    Karin vårdade Hasse själv samtidigt som hon arbetade kvar på sitt gamla jobb.

    – Jag förstår inte hur jag orkade. Dessutom började Hasse rymma och det oroade mig hela tiden. Det var slitsamt, men jag tänkte aldrig på att be om hjälp. Vi hade haft ett så bra och roligt liv tillsammans, spelat och sjungit ihop. Det satt i och då var det självklart för mig att ta hand om honom. Man gör vad man kan och man orkar mer än man tror.

    Karin var med i MAK-les Soeurs, Sveriges första popband med bara kvinnor. De gav ut tio singlar och ett album på 1960-talet och hade så stora framgångar att Karin kunde köpa huset i Landvetter.

    Nog kär i alla fall

    Sjukdomstiden var tuff för båda två. För Karin var det smärtsamt att se Hasse bli en spillra av sitt forna jag och långsamt tyna bort.

    – Hasse dog för mig många gånger under åren som han var sjuk.

    Jan köpte så småningom ett eget hus i området och flyttade in permanent 2006. Han blev ett viktigt stöd för Karin och Hasse. Jan minns hur Hasse gick vilse bland husen och hur Jan då brukade ta in honom och ge honom kaffe och smörgåsar.

    Efter att ha kämpat mot sjukdomen i många år föll Hasse ihop hemma på gräsmattan. Karin sprang över till Jan, som hjälpte till att få in Hasse i huset.

    – Efter det där fallet var det som att han gav upp. Hasse dog tre veckor senare. Det var en befrielse när han dog, säger Karin och blir tyst en stund och skruvar lite på sig.

    – Låter det konstigt, tycker du? Men jag tänkte på Hasse. Han hade kämpat så mycket och haft det tufft. Det var en befrielse för honom.

    Begravningen blev ljus. Jan närvarade vid ceremonin och när de skildes åt på kyrkbacken kramade Karin om Jan och sa: "Nu får du ta hand om mig."

    – Det fanns ingen baktanke, utan det var lite på skoj och för att säga något. Då fanns det inga känslor mellan oss.

    – Jag skojade tillbaka och sa att jag visst skulle ta hand om henne, säger Jan.

    De fortsatte att träffas på grannars vis, men samtalen kom att bli längre och lite djupare för varje gång.

    Under en gemensam utflykt till Hornborgasjön vintern 2014 insåg Karin att hon hade känslor för Jan.

    – Jag minns att jag tänkte att jag nog var kär i alla fall.

    För Jan trillade kärlekspoletten ner efter ett samtal en kväll på tu man hand.

    – Efter det kom känslorna och jag undrade vad som hände i huvudet. Karin var ju en granne – hur kunde jag känna så och bry mig så mycket om henne? I min ålder tänker man inte att man ska bli kär. Ärligt talat så trodde jag att den branschen var nedlagd.

    Jan och Karin målar ofta tillsammans och njuter av varandras sällskap.

    Snabbt van att vara gift

    De förlovade sig i Norge den 17 maj 2014 och gifte sig ett par år senare. Karin tänkte mycket på vad hennes vuxna döttrar skulle tycka om att deras mamma blivit kär. De tänkte också på hur omgivningen i övrigt skulle reagera. Men de möttes nästan bara av positiva reaktioner och glada miner. Döttrarna tyckte att det var skönt att veta att Karin hade någon vid sin sida och de hade känt Jan sedan de var små, så han var redan en i familjen.

    – Vi är inga juniorer. Vi har ju inte så mycket tid kvar. Man måste ta vara på kärleken när den kommer, säger de nästan med en mun.

    Just att tiden är begränsad är något som är utmärkande för relationer på äldre dar. En svensk studie som kom för några år sedan visar att kärlek på ålderns höst är bra för hälsan och kärleksrelationer sent i livet har många fördelar. Bland annat är man som senior bättre på att ta hand om relationen och varandra när man vet att tiden är begränsad. Karin och Jan håller med.

    – I vår ålder har man så mycket livserfarenhet och man vet vad som är viktigt. Man är bättre på att kompromissa och vet vilka strider man ska ta, säger Karin.

    – Man är ju räddare om relationen. Det var inte lika noga tidigare. Jag har några samboförhållanden bakom mig, men nu är det något helt annat. Nu visar man mer omsorg om varandra, säger Jan.

    Jan, som länge varit ungkarl, kom snabbt in i livet som gift.

    – Det känns väldigt bra att ha någon att ta ansvar för och bry sig om. Förr jobbade jag mycket och när jag var ledig reste jag bort. Jag behövde aldrig oroa mig för någon annan. Nu är det helt annorlunda. Det är nytt för mig att ha någon att bry mig om.

    Målar och spelar ihop

    Nu njuter de av tillvaron och tar vara på livet och på varandra. När de gifte sig flyttade de in i Jans hus men behöll Karins som konstnärsateljé och gästhus. I köket där vi sitter hänger akvareller av Karin och fotografier som Jan har tagit.

    På ett åldrat fotografi står Jans föräldrar tillsammans med medlemmarna i ett konstnärskollektiv som de ingick i. Konsten genomsyrar deras liv och de målar och spelar musik tillsammans. På andra våningen står notställ och gitarrer framme. Karin lär Jan att spela och de sjunger tillsammans.

    Huset är av det bohemiska slaget, med en härlig lummig trädgård som fått växa lite på sina egna villkor. Inne i huset finns mängder med tavlor, stafflin, färger och penslar. Hit drar de sig tillbaka och målar och njuter av varandras sällskap.

    Två skulpturer i keramik – som föreställer Karin och Hasse med var sitt instrument i famnen – står i en bokhylla. Hasse är närvarande och Karin och Jan pratar ofta om honom och minns tillsammans. De är övertygade om att han hade varit glad för deras skull.

    – Hasse tyckte mycket om Jan. Därför är jag säker på att han är med oss och att han gläds med oss.

    Vi står kvar en liten stund på farstukvisten och pratar medan katten Findis (jo, hon heter så) stryker runt benen. Karin och Jan är glada att de tog steget och gav kärleken en chans. Deras budskap tål att upprepas.

    – Livet varar inte för evigt. Man måste ta vara på kärleken när den kommer.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!