• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Kerstin lämnade livet som lyxhustru i Hollywood

    I 1960-talets Hollywood levde Kerstin Hirmas ett liv som var tillgängligt för få svenskar på den tiden. Men när hennes äktenskap började knaka i fogarna tvekade hon aldrig att lämna bekvämligheten för en oviss omstart i hemlandet.

    Kerstin lämnade livet som lyxhustru i Hollywood

    Första gången Kerstin Hirmas kom till USA var i början av 1960-talet. Hon reste dit som utbytesstudent och förälskade sig snabbt i den amerikanska livsstilen.

    – Det var en väldigt informell livsstil i USA jämfört med hemma i Sverige. Här kunde en kvinna inte ha långbyxor på sig om hon arbetade på bank. Men i USA upplevde jag det som att allt var mycket friare. Jag blev nog bländad av livsstilen.

    Kerstin återvände till Sverige efter året som utbytesstudent men luften här hemma blev tunn att andas, tyckte hon.

    – Sverige kändes grått och trist så 1966 bestämde jag mig för att åka tillbaka till USA. Jag fick jobb som sekreterare och tyckte att det var underbart att få komma hemifrån. Jag hade en ganska auktoritär uppväxt där man skulle lyda och hålla tyst. Om jag klagade på en lärare så höll min mamma på läraren. Det friare livet i USA passade mig väldigt bra.

    Kerstin njöt av tillvaron. Efter ett par år i USA träffade hon sin blivande man.

    – Vi träffades på ett party. Han var från Chile och drev butiker i leksaksbranschen. Jag blev jättekär. Vi gifte oss 1969.

    Kerstin fick två barn och levde ett lyxliv som hemmafru i North Hollywood.

    – Med dagens mått mätt var det kanske inte så lyxigt men på den tiden var det faktiskt det. Vi hade två bilar, diskmaskin, tvättmaskin, ismaskin och swimmingpool. Jag hade ett stort umgänge med andra hemmafruar och vi drack ofta vin till lunchen. En gång i veckan åkte vi till stranden.

    Med svenska mått mätt bodde Kerstin och hennes familj stort och med bekvämligheter som inte var vanliga i Sverige på den tiden.
    Foto: Privat

    Äktenskapet knakade

    Livet var bekymmersfritt och Kerstin behövde inte oroa sig för morgondagen. Men så började äktenskapet knaka i fogarna.

    – Min man var otrogen, det var den springande punkten. Men han blev också kontrollerande och även om han inte var våldsam så kände jag att det skulle kunna hända.

    År 1974 planerade Kerstin att resa hem till Sverige för att visa upp sin nyfödda dotter. Eftersom det inte var bra mellan henne och mannen så hade hon tankar på att stanna kvar i Sverige. Kerstin var rädd för att hon inte skulle klara sig i det amerikanska samhället som ensamstående och kontaktade därför en kvinnlig advokat innan hon åkte.

    – "Ta barnen, ta pengarna och ge dig av", sa hon. Hon förklarade att det fanns risk att min man kunde ta barnen till Chile och att jag i så fall aldrig skulle se dem igen.

    Med mannens medgivande reste Kerstin hem till Sverige. En dag ringde han och berättade att han hade köpt en jordegendom i Chile.

    – Vad har han gjort, tänkte jag? Planerade han att vi skulle flytta dit? Jag visste inte vad han hade på gång och jag vågade inte lita på honom. Jag kunde inte vara gift med honom längre. Det fick mig att begära skilsmässa och fatta beslutet att stanna kvar i Sverige.

    Mannen blev inte glad.

    – Han skrev och försökte övertala mig att komma tillbaka och han kom också till Sverige för att träffa mig och barnen. Jag var livrädd för att han skulle kidnappa dem. Så jag lydde advokatens råd. Jag tog barnen och stack men utan pengar, berättar Kerstin.

    – Skilsmässan togs upp i svensk domstol och barnens pappa gick med på att ge mig ensam vårdnad. Han hade kunnat begära delad vårdnad men det gjorde han inte. Han blev också ålagd att betala underhåll men det gjorde han aldrig. Men han hörde av sig flera gånger och försökte övertala mig att komma tillbaka.

    I Hollywood var Kerstin hemmafru och tillbringade alltid en dag i veckan på stranden.
    Foto: Privat

    Satte sig på skolbänken

    Kerstin stod på sig och efter sex månader var skilsmässan klar. Hon fick ensam vårdnad om barnen och flyttade in i en liten studentlägenhet i ett mörkt och gråkallt Göteborg.

    – Det var en stor omställning. Jag hade inga pengar och fick vända mig till socialen. Det var tufft. Jag fick börja från noll.

    Så småningom satte hon sig på skolbänken, tog studielån och utbildade sig till socionom.

    – Jag kände att jag hade fått så mycket hjälp av myndigheterna när jag behövde och jag ville ge något tillbaka. Socialtjänsten ställde verkligen upp för mig. Jag tänkte att jag skulle passa som socionom
    eftersom jag visste vad man behöver och hur man vill bli bemött som klient. Efter det var jag verksam inom socialtjänsten till pensionen.

    Skilsmässan innebar att barnen förlorade kontakten med sin pappa. För det har hon känt skuld.

    – De träffade inte sin pappa förrän de var 17 respektive 19 år gamla. De frågade inte så mycket om honom när de var små och jag har aldrig pratat illa om honom inför dem. Jag hjälpte dem att skriva brev till honom regelbundet. Han hörde inte av sig särskilt ofta. Han brukade skicka presenter när barnen fyllde år.

    – En gång föreslog han att vi skulle träffas i Köpenhamn men jag vågade inte. Jag var rädd att han skulle ta dem. Mina barn har haft många andra i sina liv som älskar dem. Men visst har jag känt skuld för att de inte fick träffa sin pappa.

    Kerstin uppmanar alla som gillar att skriva att göra en bok om sitt liv – för barnen och barnbarnens skull.

    Viktigt att berätta

    Att Kerstin har skrivit ner sina minnen i boken Från Hollywood till Hönö kan hon tacka sina barn för. Det var i samband med att hon gick en skrivarkurs som barnen tyckte att hon skulle skriva om åren i USA.

    – De tyckte att det var bra för då skulle de och deras barn få hela bilden och förstå vad som hände och varför jag lämnade USA. Okej, tänkte jag. Då kan de lika gärna få hela mitt liv.

    Och så blev det. Att uttrycka sig i skrift har alltid varit viktigt för Kerstin. Hon tycker att det är viktigt att föra sin livsberättelse vidare till efterlevande. Det insåg hon när hon fick veta sanningen om sin egen pappa.

    – Min pappa var adopterad. Han fick veta det när han var 38 år och testamentet lästes upp. Han ville aldrig veta något om sin biologiska mamma. Pappa dog på 80-talet och jag kände att jag ville ha hela bilden. Så jag letade rätt på en släkting vars mormor hade fött min pappa vilket ledde till att jag blev inbjuden till
    en släktträff. Det inspirerade mig till att börja skriva eftersom jag insåg hur viktigt det är att berätta sin historia för de som kommer efter.

    Hon tycker att fler borde sätta sina liv på pränt.

    – Alla har något att berätta. De flesta kämpar och försöker göra något bra av sina liv. Tänk om min mamma hade skrivit en bok. Jag tror att det är roligt och jätteviktigt för efterlevande.

    Reaktionerna på boken har varit positiva från omgivningen.

    – "Grymt, morsan", sa min son.

    Idag bor Kerstin på Hönö. Hunden Rufus, som är en holländsk vallhund av rasen schapendoes, är hennes ständige följeslagare.

    Förälskad på nytt

    När barnbarnen fyller 12 ska de få var sitt exemplar av boken och därmed få hela bilden av Kerstin och hennes liv. Det liv som gått från snäll flicka i en konservativ uppväxtmiljö, till lyxliv i North Hollywood och senare till socionom och politiskt aktiv med hjärtat till vänster.

    I Chile såg hon stora orättvisor som påverkade henne på djupet. Det födde ett politiskt engagemang som fortfarande håller i sig. Idag bor hon på Hönö i Göteborgs norra skärgård.

    Efter skilsmässan träffade Kerstin en ny man och barn nummer tre föddes. Efter några år separerade hon och levde singelliv fram till för sex år sedan då kärleken slog till på nytt och hon blev sambo med Hans-Göran.

    – Vi träffades på ett 70-årskalas. Det är fantastiskt att bli kär i den åldern och jag tvekade inte att bli sambo. Man känner när man har hittat rätt. Jag är tacksam för varje dag.

    Hon har aldrig velat flytta tillbaka till USA. Det är sedan länge ett avslutat kapitel.

    – Första hösten i Sverige, när det regnade och blåste, tänkte jag visserligen: "Hjälp, ska jag bo här?" Men det var enda gången. Allt beror på vad man gör med sitt liv. Jag provar gärna nya saker och
    är inte särskilt rädd av mig. Jag är en positiv person. Jag tror alltid att allting ordnar sig. Och det har det ju gjort också.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!