Caroline skaffade barn med sin kollega

Det rosa barnrummet i Caroline Bagges lägenhet i centrala Stockholm är fullt av roliga leksaker och är indelat med hjälp av en vikvägg. Här bor det två små barn. Om en stund ska deras pappa Jonas hämta dem på förskolan och lämna av dem hos Carro, som Caroline kallas.

Det har gått en vecka sedan hon såg sina döttrar och Carro berättar att hon känner sig lika förväntansfull som vanligt inför att få ta emot Alexandra och Josefina. Carro och Jonas är föräldrar till sina gemensamma barn men något par har de aldrig varit. Carro fick aldrig den kärnfamilj hon drömde om men säger att annorlunda kan också vara bra.

– Det finns många olika sätt att bli förälder på, säger Carro.

Kanske är det den tuffa skilsmässan hon själv fick uppleva som barn som gjorde att hon redan i 10-årsåldern började drömma om att en dag få bilda en egen kärnfamilj. Hon skrev om sina kommande barn och blivande man i sin dagbok och ville bli stor fort.

– Min längtan efter barn har alltid funnits där. Jag har svårt att hålla mig ifrån dem, har alltid velat lyfta upp och gosa med dem. Jag har också känt att barn alltid tyckt om mig, säger Carro.

En urkraft inombords
Hon berättar att hon var rätt sen med killar. Sin allra första pojkvän hade hon när hon var 20 år. Med honom blev hon dessutom gravid. Och visst hade hon längtat efter barn och visste att hon ville ha barn men inte då och inte med den killen.

– Ingen av oss var mogen nog att bli förälder där och då. Jag fattade inte att jag var gravid förrän vecka åtta då jag började kräkas. Just då kändes abort som det enda rätta men efter ingreppet fylldes jag av en enorm ångest och tomhet. Men jag visste åtminstone att jag kunde bli gravid, säger Carro.

När förhållandet tog slut satsade Carro på karriären och tänkte att hon kunde vänta några år till med barn. När hon var 28 träffade hon en ny kille och gjorde tidigt klart för honom att hon ville ha barn. Det ville han med, men först och främst ville han gå klart sin utbildning på fem–sex år.

– Jag väntade in honom under alla dessa år men när han väl var klar med utbildningen ville han vänta ännu längre med barn. Då lämnade jag honom, säger Carro.

Carro var då 34 år och hennes längtan efter barn blev allt starkare. Hon beskriver en urkraft inom sig, en fysisk tomhet, som om hon var världens mest ensamma utan ett barn vid sin sida.

– Jag sa att om jag bara får barn så kommer jag att bli världens lyckligaste. Folk sa emot mig men med facit i hand så ser jag ju hur rätt jag hade i min känsla.

För varje vän som blev gravid och fick barn upplevde Carro det som att hon fick en kniv i hjärtat. Hon kunde inte glädja sig med någon. Snarare gick hon omvägar på stan då hon såg en gravid kvinna.
Inte gjorde jobbsituationen saken lättare. Hon arbetade då på tidningen Kamratposten och intill sig, på var sin sida, hade hon redaktionerna på tidningarna Mama och Vi föräldrar.

Vid den här tiden började Carro nätdejta. Hon ville hitta mannen som skulle bli pappa till hennes barn. Samtidigt var hon kräsen, det kunde ju inte vara vem som helst, utan en själsfrände.

– Jag var inte så smart i mitt upplägg. Jag hade nämligen inget tålamod och i min panna lyste det nog: “Jag vill ha barn med dig, annars kan du dra.” Jag hade blivit alldeles för desperat.

Fertilitetsutreddes
Efter ett par års nätdejtande gav hon upp. Istället började hon utforska möjligheten att få barn på egen hand och började planera för insemination.

– Från början kände jag att det var en egoistisk handling, att skaffa barn på egen hand bara för att jag själv ska må bra. Och tänk om jag skulle dö, då hade barnet ingen annan! Men den största sorgen handlade om att ge upp drömmen om en kärnfamilj.

I januari 2010 hade Carro fått tid för insemination i Danmark. Men så, på en dejt i december, blev hon kär. Carro gjorde redan från början klart att hon redan planerat för barn på egen hand.

– Han sa då till mig att han också ville ha barn och vi började försöka ganska direkt. Ett halvår senare gifte vi oss och jag tänkte att nu skulle jag ändå få den kärnfamilj jag alltid drömt om. Men tiden gick och jag blev inte gravid.

– Jag känner min kropp väl och upplevde att det var något som var fel. Utan min mans vetskap gjorde jag en fertilitetsutredning. Den visade att jag hade dåliga ägg och skulle jag vilja ha barn behövde jag hjälp av IVF, berättar Carro.

Hon blev glad för hon kände att det ändå mitt i allt fanns ett sätt hon kunde bli gravid på. Men lika glad blev inte mannen. Tvärtom blev han rätt arg för att hans fru hade gått bakom ryggen på honom. Mindre än två år efter bröllopet gick paret skilda vägar. Carro började om. Efter skilsmässan flyttade hon och började ett nytt jobb, som produktionschef. Och vid skrivbordet mittemot Carro satt kollegan Jonas.
Jonas är homosexuell och lever i en stabil relation med sin Oliver, som har en son sedan tidigare.

– Jag visste att Jonas var en bra kille med sunda värderingar och härlig humor. Flera gånger såg han mig bryta ihop på jobbet och han kände min enorma längtan efter barn, berättar Carro.

Vid något samtal nämnde Jonas för Carro att han också skulle vilja bli pappa och ha flera barn utöver sin bonusson. Det gick ytterligare några dagar innan en glödlampa tändes inom Carro.

Spelade kärlekspar
Hon ruvade ett tag på frågan hon ville ställa till Jonas men så kunde hon inte hålla sig längre. Hon bjöd ut Jonas på en koreansk restaurang och så ställde hon plötsligt frågan: “Jonas, vill du ha barn med mig?”

– Jonas sa ja direkt men han gjorde klart för mig att jag först skulle behöva bli godkänd av Oliver. Det gick bara några dagar innan jag och Oliver fick träffas. Och jag blev godkänd som mamma till hans makes barn. Därefter började vi dejta för att lära känna varandra men också varandras familj och släkt. När vi nu skulle få barn ihop, tyckte vi att det kändes fint att få veta varandras bakgrund.

För att få genomföra IVF behövde man vara ett par som bor på samma adress. För att klara detta fick Jonas och Carro därför spela ett kärlekspar. Carro skrattar när hon tänker tillbaka på hur Jonas satt och pussade och höll om henne under intervjun.

Paret bekostade tre försök på en privatklinik. De första två försöken misslyckades men vid tredje försöket sattes två ägg in och båda fäste. Ett tag trodde Carro att de skulle få tvillingar eftersom man vid första ultraljudet hörde två hjärtan som tickade. Vid andra ultraljudet hade dock det ena hjärtat tystnat. En orolig graviditet följde för Carro. Tänk om även det andra hjärtat skulle sluta ticka?

– Men det gjorde det inte.

I maj 2013 kom Alexandra till oss och för första gången i mitt liv kände jag ett lugn. Den tomhet som jag alltid känt inom mig försvann. Det var en otroligt härlig känsla.

Valde äggdonation
Innan Jonas och Carro påbörjade sina IVF-försök skrev de ett slags avtal med varandra.

– Vi kände att vi ville ha ett kontrakt på hur vi ville ha det med vårt barns uppfostran, hur barnet skulle bo, ekonomi, dop… Allt man kan tänka sig. Överst på pappret skrev vi: “Barnets bästa ska alltid gå i första hand.” Tänk så många tänkbara konflikter vi sluppit tack vare detta kontrakt, utbrister Carro.

Hon reser och sätter sig flera gånger under samtalets gång och förklarar att hennes adhd gör det svårt för henne att sitta still.

– Jag fick min diagnos bara för några år sedan och jag tror att det är mycket tack vare kraften i min adhd som jag har haft kraft att genomföra den här långa resan i kampen om att få bli mamma.

Första året bodde Alexandra på heltid hos Carro men när hon var ungefär ett år kände sig Carro helt slut, en kombination av alla år av kämpande och alla vakennätter sedan hennes dotter kom till världen. Då började Alexandra bo växelvis hos Jonas och Oliver.

Snart föddes tanken på ett andra barn. Men vid det laget var Carros ägg i så dåligt skick att det med största sannolikhet inte skulle kunna bli fler biologiska barn. Hon och Jonas gjorde två misslyckade IVF-försök innan de gick vidare med den sista utvägen, äggdonation, vilket skulle ske utomlands eftersom det inte var tillåtet i Sverige då. En tuff procedur följde, där Carro försattes i klimakteriet och sprutades full av olika hormoner. Två försök misslyckades.

– Men vid tredje äggdonationen lyckades vi. Under graviditeten hade jag många blödningar och åkte fram och tillbaka till akuten. Fem veckor för tidigt förlöstes jag med kejsarsnitt.

Även efter förlossningen var situationen kritisk då Carro höll på att förblöda och idag är hon tacksam att hon bor i ett land som Sverige.

– Personalen var fantastisk. Jag opererades akut och när jag senare vaknade upp på sjukhuset kom Jonas in med Josefina i sina armar. Lyckan var total.

Sorgen över att Carro inte fick kärnfamiljen hon alltid drömt om kommer alltid finnas kvar men lyckan över att idag få vara mamma till två fina barn är desto större.

– Jag tvivlar på att jag hade klarat att vara ensamstående och är oerhört glad över att det var Jonas som blev barnens pappa. Jag känner mig trygg när de är hos Jonas familj varannan vecka och vet att de har det bra.

Gemensamt mål
Vid den här tidpunkten kommer Jonas instormande med tjejerna. Han har hämtat dem på förskolan. Josefina har somnat på pappas axel och Alexandra tar upp en present till Carro. Sedan blir det kramkalas och Jonas uppdaterar Carro om vad personalen på förskolan sagt. På frågan vad Carro och han betyder för varandra, svarar Jonas:

– Vi har gått från att vara kollegor till att bli nära vänner. Eller snarare familj. Carro känns som en syster till mig. Vi lever var sitt liv med barnen som gemensamt mål. Ibland ses vi alla fyra och emellanåt tar jag och Carro en lunch ihop på stan. Det går inte en dag utan att jag tackar universum för att det blev så här bra, säger Jonas medan han försiktigt väcker Josefina.

Idag kan Carro ångra att hon delgav så mycket till vänner och i sociala medier om kampen hon förde.

– Jag lyssnade alltför mycket på vad andra sa. Ofta kände jag så mycket skam. Det var först när jag hittade likasinnade som jag förstod att det är helt okej att gå olika vägar för att bli förälder. Jag hoppas att vi med vår berättelse kan inspirera andra. Sättet våra döttrar blev till på är inget vi skäms för och vi pratar öppet med dom om vår gemensamma resa.