Claes Elfsberg om sorgen efter sin dotter: “Jag tänkte att så länge hon andas finns det hopp”

En brunbränd Claes Elfsberg hoppar av sin cykel och låser fast den utanför hotellet där vi stämt träff.

– Jag är båtmänniska, solen tar bra ute på sjön, förklarar han innan vi slår oss ner vid en soffgrupp lite avsides från folkmyllret. Det har nu gått 2,5 år sedan Claes förlorade sitt yngsta barn, dottern Hanna. Han är villig att berätta om sin väg genom sorgen, för det var så Hanna själv gjorde.

– Hon var en öppen person. Hon berättade om sin sjukdom på sociala medier och var raka motsatsen till hemlighetsfull. Det var hennes val att vara öppen. Ända in i det sista var hon social och bjöd in alla i sin omgivning för att dela sjukdomen, oron och sorgen med henne. Det var fullt med folk på sjukhuset, alla ville prata och ta farväl – allt från gamla barndomsvänner och kollegor till syskon och släkt. Vi fick nästan ordna ett slags kösystem. Hanna ville inte säga nej till någon, säger Claes.

Alla som har några som helst mänskliga relationer i sitt liv kommer en dag att förlora en anhörig, men Claes menar att våra sätt att ta oss igenom en sorg tar olika vägar. Själv tycker han att han har fått ordning på sin tillvaro igen. Han kan ta intryck av saker i livet utan att sorgen är i vägen.

– Sorgen efter Hanna går aldrig över. Jag har inte vant mig vid känslan eller förlusten, men däremot vid tillståndet.

Kan rädda liv

Hanna drabbades av virusorsakad livmoderhalscancer.

Det finns ett vaccin mot HPV-virus som erbjuds unga flickor och även unga pojkar idag. Helst ska man ta det innan man debuterar sexuellt så att man har ett skydd.

– Det tycker jag verkligen att man ska utnyttja. Jag vill verkligen uppmuntra föräldrar att låta vaccinera sina barn för det räddar liv, betonar Claes.

Drygt ett år innan cancern diagnostiserades hade Hanna gjort en screening där läkaren konstaterat att det fanns cellförändringar, men man sa då att det skulle läka ut av sig självt. Men ett år senare var det redan cancer. Dessutom hade den börjat sprida sig och det gick i väldig fart.

– Egentligen blev Hanna felbehandlad och de närmast anhöriga har fått ersättning. Pengarna är inget plåster på såret eller som på något sätt kan ersätta förlusten av Hannas liv. Däremot var det ett erkännande att hon blivit felbehandlad, menar Claes.

Mardrömmen började i april år 2017. Claes berättar att hans dotter ringde till sin pappa vid tre olika tillfällen.

– Första gången ringde hon och skrek “Jag har fått cancer”. Min första reaktion var så klart att det var jättehemskt, men det fanns ingen tanke på att hon inte skulle kunna besegra sjukdomen. Jag tröstade henne genom att påminna henne om vilken bra sjukvård vi har i Sverige, säger Claes och beskriver hur han och Hannas pojkvän turades om att finnas vid hennes sida under de följande läkarbesöken.

Försökte tänka positivt

På en gång satte man igång med behandling enligt kons-tens alla regler med operation, strålning och cellgifter.

– Hanna stod ut med den tuffa behandlingen och vi försökte alla tänka positivt. När hon var klar i augusti såg alla prover bra ut. Den största sorgen där och då var att hon inte skulle kunna bli mamma rent biologiskt.

I slutet av oktober ringde Hanna åter till sin pappa. Hon skrek att cancern var tillbaka, i halsen och lymfkörtlarna.

– Då blev jag rädd. Riktigt rädd. Men läkarna tröstade oss med att det fortfarande fanns flera alternativ, säger Claes.

Hanna var sångerska och sångpedagog till yrket och nu handlade största oron om att hennes röst skulle påverkas.

– Hanna och jag stod som närmast varandra under hennes sista tio år. Eftersom hon växte upp på annan ort hade vi av naturliga skäl inte lika nära kontakt då hon var yngre. Men när hon flyttade till Stockholm tog vi igen den tiden och umgicks allt mer. Hon brukade ge mig sånglektioner och de där stunderna var viktiga för oss på flera sätt. Det var en ny situation där vi plötsligt fick vända på auktoritetsförhållandet, jag tror att detta var en av anledningarna till att vi faktiskt kom varandra så nära de sista åren. Vi möttes på ett helt annat plan, säger Claes och berättar att speciellt under sjukdomstiden bodde hon en hel del hemma hos honom och hustrun Monica.

– På grund av sin infektionskänslighet under cellgiftsbehandlingen varvade Hanna med att bo hos pojkvännen och hos oss.

Klippte av sitt hår

Under andra behandlingsomgången påverkades Hanna mer märkbart. Hon svullnade upp av allt kortison och tappade håret.

– Cancern fick ett utseende. För henne, som ung kvinna, betydde det långa blonda håret mycket, säger Claes som med tårar i ögonen beskriver stunden hemma i köket när håret måste klippas av.

– Monica är frisör och när hon hjälpte Hanna med att klippa och raka bort det sista håret grät vi alla. Det kala huvudet var ett så synligt tecken på att sjukdomen var svår. Samtidigt är Hanna en person som alltid försökt att hålla sig fräsch och snygg. Direkt började hon knyta olika scarfar och turbaner i olika färger runt huvudet och hon köpte ut minst fyra olika peruker.

På radiumhemmet där Hanna låg inne skapade hon genast nya relationer. Dessutom låg en gammal kompis från studietiden inne på samma avdelning.

– Dessa båda jämnåriga sångerskor ordnade en lucia-konsert i Radium-hemmets entréhall. De sjöng julsånger och kompade varandra på piano. Tjejerna piggade inte bara upp sig själva utan andra som låg inne samtidigt.

Men Claes berättar också om det tragiska att samma dag som Hanna begravdes dog också hennes kompis.

Det fanns dessutom tre andra tjejer som låg inne samtidigt som Hanna. De hade samma typ av cancer och blev ett starkt stöd för varandra.

– Jag kallade dem för “skalliga gänget”. De lever alla tre idag och en av tjejerna är friskförklarad. Jag har fortfarande kontakt med en av dem och jag känner en lättnad över att det finns de som besegrar denna hemska sjukdom. Jag är glad för deras skull. Samtidigt känner jag vilket helvete det var att min dotter skulle dö.

Hann gifta sig

Under sjukdomstiden, tre ­månader innan hon gick bort, gifte sig Hanna med sin pojkvän. Hon var färdig med sin utbildning och redo för framtiden.

– Jag känner att hon blev lurad på hela vuxenlivet, suckar Claes.

Mitt under andra behandlingen såg det ut som att tumören hade minskat avsevärt och allt såg åter ljusare ut. Cancern skulle äntligenkunna bli besegrad. Men så kom det där tredje samtalet. Hannas ord inför det oundvikliga:

– Min dotter ringde och med panik och skräck i rösten skrek hon: “Jag har cancer i hela huvudet. Jag ska dö om en vecka. Nu kan inte ens du hjälpa mig, pappa.”

Det fanns absolut inget mer som läkarna kunde göra. Claes tog timeout från alla jobbuppdrag och flyttade tillsammans med Hannas man in på sjukhuset, för han ville vara dygnet runt med sin dotter hennes sista tid i livet.

Allt gick så fort. Hanna fick endast åtta dygn. De första av dessa dygn var hon tal- och kontaktbar, men därefter blev hon kraftigt påverkad av både morfinet och den ångestdämpande medicin hon fick.

– Hanna hade väldigt ont och led av svår ångest. I en sådan här situation snålar man inte med mediciner, det fanns inget alternativ till att ge henne så mycket som det bara gick.

Hörde glada tillrop

Men ända in i slutet kunde Claes höra skratt inifrån Hannas rum.

– Vid de tillfällen då tjejerna från “skalliga gänget” fanns hos Hanna kunde man, trots den svåra situationen, höra glada tillrop. De där tjejerna kunde prata med varandra om sjukdomen på ett sätt som bara de själva förstod. De var ett stort stöd för Hanna ända in i det sista, berättar Claes.

Som pappa ville han också vara ett stöd för sin dotter.

– Men när man som förälder vet att ens barn ska dö när som helst är det svårt att vara närvarande.

Claes är medveten om att vissa föräldrar, trots sorgen, känt en lättnad då deras barn till slut fått dö. De har inte klarat av att se sina barn lida så. Själv kan han inte identifiera sig med dessa tankar.

– Det var bara fullständigt kaos. En barmhärtighetsdöd är inget jag tror på. In i det sista tänkte jag att så länge hon andas och lever finns det hopp. Det är bara så förskräckligt att en ung kvinna ska dö så här.

Den 27 februari 2018 dog Hanna, endast 30 år gammal.

Tiden efter Hannas bortgång var tuff. Förutom sorgearbetet hade Claes ingen annan sysselsättning. Han låg mest och tittade på en massa oförargliga serier som Vänner eller Seinfeld.

– Jag kunde inte se något som handlade om elakhet, sjukdomar eller död. Detta var ett sätt för mig att hålla de svåraste tankarna borta en aning. Jag har lärt mig att i en sorg möter man alla slags känslor. I en depression är man endast ledsen, men i en sorg kan man till och med skratta. Jag kunde faktiskt skratta mitt i min ledsenhet, konstaterar han.

Behövde hjälp

Ganska snart efter Hannas död förstod Claes att han skulle behöva professionell hjälp. Han vände sig till en sorgeterapeut, inte för att få terapi utan för att få stödsamtal.

– Det var mitt under dessa samtal som journalisten i mig vaknade. Allt eftersom började jag ställa frågor till terapeuten och det var under dessa samtal som idén till tv-programmet Sorgen och jag växte fram, säger Claes. Han menar att ju mer vi pratar och lära oss om sorg desto större möjlighet har vi att bearbeta känslorna.

– Det finns inget annat en sörjande person hellre vill än att prata, prata och åter prata. Jag tror det är viktigt att få bygga sin egen berättelse kring det som hänt och det man går igenom för att på så vis få ordning på sina tankar kring den avlidna. Jag hoppas att den här serien kan hjälpa andra sörjande och ge dem stöd i att få syn på och förstå sin egen sorg, säger han.

Genomgående för många som förlorat en närstående är enligt Claes att man inte vågar närma sig den sörjande.

– Många tycker helt enkelt att det är för jobbigt att möta en människa som har sorg. Men det enda som behövs är ett “Jag förstår att du har sorg, att du är ledsen”. Man behöver inte agera. Men för oss måste jag säga att det var jätteskönt att, i åtminstone vår akuta sorg, hade människor omkring oss som även agerade. Vi hade nära vänner som kom över med alla ingredienser och lagade maten. Efteråt dukade de av och ställde in allt i diskmaskinen. Sådant uppskattades varmt i den situation vi befann oss.

Känner sorg varje dag

Många terapeuter brukar prata om ett sorgeår, det tror varken Claes eller hans terapeut på.

– Kanske tar det fem år innan du hittar glädjen igen. Jag har sorg varje dag. Men som båtmänniska kan jag enklast beskriva det som att ena dagen står jag längst upp på en vågkam i solen och allt känns rätt ok. Men i nästa sekund kan jag befinna mig i den djupaste vågdalen och där känns allt bara hopplöst. För mig har inte sorgeprocessen haft några tydliga faser, det går snarare upp och ner hela tiden, säger han.

Aktiviteter är bra under sorg och efter ett tag började Claes jobba igen, bland annat vikarierade han på SVT:s nyhetsredaktion några veckor i somras. Dessutom gjorde han ett program med Drottning Silvia inför hennes 75-årsdag.

Vad har din fru betytt för dig under denna tid?
– Allt. Monica är ju inte Hannas biologiska mamma, men hon har varit en extravuxen sedan Hanna var 7 år. Monica sörjer förlusten minst lika mycket som jag och det har känts skönt att vi har kunnat prata och vara i sorgen tillsammans. Jag känner verkligen för alla som måste gå igenom en sorg ensam.

Hur har du upplevt att vara i sorg som offentlig person?
– Min yrkesroll går ut på att vara lugn, stabil och förtroendeingivande. Att göra ett program där man går ut och berättar om sin största sorg och gråter i tv var inte en självklarhet för mig. Jag funderade en hel del kring detta och bollade mina tankar med Monica. Men hon gav mig ett starkt stöd och menade att stor sorg drabbar ju alla någon gång, att det fanns ett värde i att jag som man offentligt visade att sorg drabbar alla och att det är ok att visa sin sårbarhet.

Vad ger dig livsglädje idag?
– Mänskliga kontakter. Vi försöker att ha barn och barnbarn i närheten av oss så mycket det går. En vecka varje sommar brukar jag och min fru ordna med en “piratvecka” i vårt sommarhus i skärgården. Då har vi allt ifrån piratmiddag då barnen får äta utan varken bestick, tallrikar eller servetter till “kungamiddag” då barnen ska vara vattenkammade och prydligt klädda. Vid piratmiddagen torkar de sig på sina kläder och hoppar i havet för att bli rena. Vid kungamiddagen minglar vi med saftglas i handen och då råder alla kända vett- och etikettregler. Sådana där saker mår jag så bra av. Sorgen är lika stor. Men när man finner glädjen i att få umgås med alla nära och kära, blir livet mer uthärdligt och en aning lättare att leva.

Vad saknar du mest med Hanna?
– Allt. Men emellanåt blir det extra påtagligt, till exempel när jag hör vissa låtar på radion. Sånger som Hanna och jag sjöng ihop. Då blir det extra tungt. Jag saknar henne så.