Skolavslutningen låg bara ett par veckor bort. Avgångseleverna på Columbine High School i Littleton vid foten av Klippiga bergen i delstaten Colorado, USA, såg fram emot ett långt sommarlov innan universitetsstudierna skulle ta vid i september – trots att det var bitterljuvt att skiljas från klasskamraterna.
Avslutningsbalen hade precis gått av stapeln med traditionsenliga limousiner, cocktailklänningar och smokingar, och nu stod vuxenlivet för dörren. Den här vårdagen kunde ingen förutspå den tragedi som väntade och som gjorde att skolkamraterna aldrig mer skulle få se varandra i livet.
Vännerna Dylan Klebold och Eric Harris var vid första anblicken som tonåringar är mest. De spelade datorspel, lyssnade på musik och jobbade extra efter skolan. Det fanns förvisso några varningstecken på att allt inte stod helt rätt till. Pojkarna hade tillsammans gjort inbrott i en skåpbil för att stjäla datortillbehör och de hade dessutom varit inblandade i bråk med andra elever på skolan vid några tillfällen.
Men det fanns också tecken på normalitet. Dylan Klebold skulle till hösten börja läsa vid universitetet och det fanns en plan för framtiden. Eric Harris hade åtminstone som yngre uppfattats som en rätt ordinär pojke. Han verkade ha haft lätt att få kompisar, även om han hade flyttat ofta på grund av sin pappas arbete och därför bytt skola flera gånger.
Men att de två klasskamraterna under flera månader hade planerat att döda alla elever och all personal på sin egen skola hade undgått både deras föräldrar och kompisar, ja, hela vuxenvärlden. I hemlighet hade de två vännerna skissat på ett sofistikerat scenario för hur de med hjälp av både bombladdningar och skjutvapen skulle kunna döda och skada så många som möjligt. Skolskjutningen var alltså inte någon impulshandling utan det stod snart klart att Klebold och Harris hade planerat och pratat om den under flera månader. Det visade sig att Eric Harris genom sin vän Robyn Anderson köpt tre av de vapen som kom att användas under massakern. Dylan Klebold och Eric Harris arbetade extra på en pizzeria och genom en arbetskamrat fick de kontakt med en person vid namn Mark Manes som Dylan köpte handeldvapnet TEC-9 av.
Sköt besinningslöst
I boken A mother’s reckoning – Living in the aftermath of tragedy berättar Dylan Klebolds mamma Sue Klebold om hur hon upplevde sin son före massakern. Hon kommer ihåg hur han lämnade hemmet mycket tidigare än vanligt. Sue Klebold såg att Dylan bar på en svart väska av större modell men hann inte fråga honom om den. Sue Klebold bad sin man att prata med honom på kvällen – men då skulle det redan vara för sent.
På Columbine High School började den 20 april 1999 som så många andra dagar. En och en eller flera stycken tillsammans kom ungdomarna till skolan. Vid tolvtiden samlades ett hundratal elever i matsalen för att äta lunch. Vad de inte visste var att Dylan Klebold och Eric Harris hade gömt två svarta väskor som innehöll bombladdningar där inne. Som genom ett under detonerade inte bombladdningarna och efter en stund startade pojkarna den fasansfulla och tragiska lemlästningen längs skolans korridorer.
Dylan Klebold och Eric Harris var beväpnade med både hagelgevär och halvautomatiska gevär, och de sköt mot alla de mötte i sin väg. Under tiden sökte livrädda skolungdomar och deras lärare skydd inne i klassrummen i ett försök att undkomma skyttarna.
Polisen tillkallades och snart var skolan omringad. Den våldsamma duon gick in i skolbiblioteket, där elever gömt sig under bord och bakom hyllor. Systematiskt sköt Dylan Klebold och Eric Harris besinningslöst mot sina kamrater. Det blodiga dådet fick sitt slut när de båda pojkarna tog sina liv i biblioteket genom att skjuta sig själva till döds.
Polisen hittade aldrig något självmordsbrev, men man fann filmer som Dylan Klebold och Eric Harris spelat in veckorna före massakern. I filmerna beskriver pojkarna sina fruktansvärda planer och hur de lyckats hålla vapnen gömda utan att bli upptäckta av sina föräldrar. Endast 30 minuter innan det att Dylan Klebold och Eric Harris begav sig till skolan för att utföra sitt dåd så spelade de in ett sista avsnitt för att ta farväl och för att be om ursäkt för det brott de snart skulle begå.
När dagen var slut hade tolv elever och en lärare förlorat sina liv på Columbine High School och ytterligare 21 hade skottskadats.
Många frågor
Snart kablades nyheterna ut över världen om skolmassakern i Littleton och lokala och internationella tv-team och journalister rapporterade om skadade och döda vid skolan. Bildsekvenser på tv visade blödande och chockade elever som hjälptes ut från skolan av sina klasskamrater. Det är bilder som fortfarande är omöjliga att glömma.
Efter tragedin ställde sig många frågan hur detta kunde hända, och i efterdyningarna av skolskjutningen försökte man finna svar på vad som gjorde att två 17-åriga pojkar valde att skjuta ihjäl och skada sina egna skolkamrater. Dokumentärfilmaren och journalisten Michael Moore försökte förstå vilka orsaker som kunde ligga bakom massakern i den uppmärksammade dokumentären Bowling for Columbine. Moore analyserade amerikanska vapenlagar och landets vapenindustri och försökte finna kopplingar till det som skedde på skolan. Ökad säkerhet och säkerhetsvakter i skolor och förslag på stramare vapenlagar diskuterades över hela USA.
Meningslöst våld
Livet förändrades för alltid för invånarna i Littleton, oavsett om man förlorade en anhörig den här
dagen eller inte. Fortfarande vittnar elever, som idag är vuxna, om hur deras fysiska skador och psykiska ohälsa fortfarande skapar problem och hinder i deras liv.
Den amerikanska polismyndigheten, utredare och psykologer letade länge för att hitta vinklar och motiv till skolmassakern. Det gick rykten om att pojkarna var utstötta och mobbade, men det visade sig i utredningen att de hade både vänner och fritidsaktiviteter. Videovåld, datorspel, klädstilar och musiksmak ansågs kunna vara en del av förklaringen, men några klara och entydiga slutsatser kom man inte fram till.
I år har det gått 21 år sedan skolskjutningen på Columbine High School. Den har tragiskt nog följts av flera andra skolskjutningar i USA. Bakom skolan finns idag en minnesplats som anlades för att hedra dem som dog och skadades den 20 april 1999. Men något riktigt svar på frågan varför de två pojkarna ville döda sina skolkamrater kommer vi aldrig att få.
Svaret tog både Eric Harris och Dylan Klebold med sig i graven.
