Frida Boisen berättar om mammans självmord

Få journalister har så frikostigt delat med sig av sina liv som Frida Boisen. I sina krönikor har hon öppenhjärtigt berättat om alltifrån sin fattiga uppväxt med en ensamstående, lågavlönad mamma till hur hon som 27-åring avblåste sitt bröllop två dagar innan vigseln för att hon blivit kär i en annan man.

Förra hösten lättade Frida ytterligare på förlåten då hon i en uppmärksammad krönika avslöjade att hon som barn blev misshandlad av sin pappa. Men det fanns en ännu större familjehemlighet som Frida inte ens förmådde dela med sina vänner, än mindre yppa i media …

Då hon för fyra år sedan medverkade i intervjupodcasten Framgångspodden ombads Frida berätta om sina föräldrars dödsfall. Ingående beskrev hon sin pappas kamp mot malignt melanom. Mammans bortgång återgavs betydligt mer kortfattat. Frida förklarade att hennes 62-åriga mamma dött hastigt, i sömnen. Det var ingen regelrätt lögn men inte heller hela sanningen.

– Det var så svårt för mig att inte säga som det var när mammas död kom på tal. Eftersom jag själv är journalist är min första instinkt alltid att säga sanningen när jag får en intervjufråga men i det här fallet insåg jag snabbt att jag inte kunde göra det. Jag hade ju inte ens berättat för mina barn att min mamma tog livet av sig. Otaliga gånger har min dotter frågat: “Vad dog mormor av? Var det cancer?” Varje gång var mitt svar att något gick sönder i hennes huvud.

Beslutet att dölja sanningen fattades i den första akuta chocken över mammans död. Fridas pappa uppmanade henne att aldrig någonsin skriva något om dödsorsaken och inte heller avslöja den för dottern Tilda.

Om hon gjorde det skulle Tilda kunna få för sig att välja samma utväg som sin mormor då hon blev äldre och brottades med tonårsbekymmer, menade han. Frida lovade dyrt och heligt att följa sin pappas vilja.

– Det var inget bra löfte, konstaterar hon 13 år senare. Jag har mått väldigt dåligt av att bära på den här hemligheten. Ett självmord är en jättetung börda. Som närstående till ett självmordsoffer behöver man få prata om det som hänt.

Med ambitionen att bryta stigmat kring självmord har Frida nu skrivit ner sin historia. Boken Berätta aldrig det här tar avstamp i hennes barndom. Föräldrarna skiljer sig redan då hon är nio månader. De närmaste åren lever Frida och mamma Rosita ensamma.

– Mamma var världens bästa mamma när jag var liten. Hon lyssnade på mina åsikter, uppmuntrade mig att ställa frågor och fick min röst att kännas viktig. Det var nog det som lade grunden till att jag blev journalist.

När Frida är 5 år bestämmer sig föräldrarna för att göra ett nytt försök tillsammans. Men kärnfamiljstillvaron i det nyinköpta huset i Gråbo utanför Göteborg blir aldrig riktigt vad Rosita och Frida hoppats på. Pappa Peters chefsjobb på Volvo lämnar inte mycket tid över till familjeliv. Den lilla fritid han har tillbringar han hellre på golfbanan än tillsammans med sin fru och dotter.

Mamma Rosita går ner på deltid för att sköta markservicen på hemmaplan. Undergivet bönfaller hon sin man att sluta när han mitt framför hennes ögon agar Frida för någon obetydlig förseelse.

Frida kan inte minnas att mamman själv blir misshandlad fysiskt men däremot får hon tåla såväl verbala elakheter som otrohetsaffärer.

Ändå är det inte Rosita utan Peter som lämnar förhållandet. Då Frida är 12 år tillkännager Peter att han vill separera.

– Jag och mamma fick flytta till en liten lägenhet i Frölunda eftersom vi inte hade råd att bo kvar i huset. Mamma var förkrossad över att ha blivit lämnad av pappa. Så småningom övergick hon till att bli bitter. Då blev allt ännu värre. Jag ville bara få henne att glömma min pappa men istället blev hon helt besatt av honom.

Frida känner sig inte välkommen hos pappan och hans nya fru. Desto starkare är bandet till mamma Rosita.

– Mamma och jag bildade ett team i vår trea i Frölunda. Vi hade det mysigt tillsammans och var snälla mot varandra, minns Frida.

Något som inte stämde
Innan Rosita tidigt på vardagarna åker iväg till jobbet som fotvårdsspecialist lämnar hon alltid en kärleksfull lapp på köksbordet till Frida. När det är dags att flytta hemifrån känner Frida dåligt samvete över att lämna Rosita ensam.

För att minska tomrummet ger hon sin mamma en kattunge, Tusse, som ska komma att bli Rositas följeslagare många år framåt. Mor och dotter fortsätter att stå varandra nära, fram tills att Frida träffar sin man Lars.

– Det var början till katastrofen i vår relation. Mamma var väldigt negativt inställd till att jag och Lars skulle gifta oss. Jag tror att hon såg Lars som ett hot. Hon var nog rädd för att han skulle få all min tid och kärlek.

När dottern Tilda anländer blir relationen än mer ansträngd.

– Mamma kom och hälsade på oss fem dagar efter att Tilda hade fötts. När jag överräckte bebisen till mamma stod hon handfallen och likgiltig med Tilda i famnen. Jag kände att det var något som inte stämde.

Då Tilda är ett drygt år utses Frida till chefredaktör för magasinet Plaza Kvinna. Inte heller det faller i god jord hos Rosita.

– Hon sa flera gånger att hon tyckte synd om Tilda som hade en mamma som mig. Enligt henne prioriterade jag jobbet framför mitt barn. Hon tog varje tillfälle i akt att påpeka vilken värdelös förälder jag var. Det blev en ond spiral där jag drog mig för att ringa mamma. Jag visste ju att samtalet skulle sluta med att jag grät.

Frida är så bedrövad över sin mammas personlighetsförändring att hon inte reflekterar över vad som kan ligga bakom den.

– Om någon hade sagt att min mamma led av psykisk ohälsa hade jag bara tittat frågande på personen. Jag borde ha förstått att det var anledningen till att min gamla goa mamma som varit världens snällaste hade förvandlats till en jätteelak person. Men den klockan ringde aldrig hos mig, förklarar hon.

En ödesdiger dag
Året innan Rosita dör säljer hon abrupt kolonistugan som under många år varit hennes oas i tillvaron. En tid senare ber hon Frida att avliva ögonstenen Tusse med den vaga motiveringen att han börjat klösa på möblerna.

När hon och Frida har en av sina sedvanliga dispyter över telefon vräker Rosita ur sig: “Det kanske är lika bra att jag tar livet av mig.”

– Jag blev rädd och erbjöd mig att åka ner till mamma i Göteborg och ta med henne till en psykolog men det ville hon inte höra talas om. “Då får du aldrig mera säga så”, förmanade jag henne.

I efterhand önskar Frida att hon hade bemött sin mammas ord med större vidsynthet.

– Den enda gången hon vågade vara så pass ärlig mot mig att hon avslöjade sina tankar på självmord tystade jag ner henne. Det är så jäkla mycket jag ångrar att jag inte gjorde på ett annat sätt, bekänner hon med en djup suck.

Den dag som Frida framför allt önskar att hon kunde vrida klockan tillbaka till och göra allt annorlunda är söndagen den 13 maj 2007, mors dag. Men hon får aldrig veta om ett annat agerande från hennes egen sida hade gjort någon skillnad.

Frida har planerat att ringa sin mamma dagen till ära men först ska hon och hennes familj på ett fyraårskalas som de är inbjudna till. I vanliga fall brukar Frida skicka blommor till Rosita på mors dag, men just den här gången har hon glömt det. I vanliga fall brukar hon också ha telefonen inom räckhåll men den här dagen har hon för ovanlighetens skull inte det.

Medan Frida minglar runt på kalaset ligger hennes mobil i handväskan i värdparets hall. På hemvägen tar hon upp telefonen och ser att hon missat ett samtal från sin mamma. När hon försöker ringa tillbaka får hon inget svar. Morgonen därpå blir hon uppringd av en kollega till Rosita.

– Hon berättade att mamma inte kommit till jobbet och att hon var orolig för att det hade hänt henne något. “Nämen herregud, nu har hon tagit livet av sig”, tänkte jag direkt. Jag bara visste det.

Måste varit sjuk

Polisen kan snart bekräfta Fridas farhågor om att hennes mamma är död. När Frida kommer till mammans lägenhet hittar hon ett bekräftelsebrev på en uppsagd livförsäkring och ett tomt medicinpaket. I en byrålåda ligger ett kuvert med Fridas namn skrivet med Rositas handstil.

– Jag förväntade mig en fin sista hälsning och en förklaring till hennes beslut. Något i stil med: “Förlåt, men jag mår inte bra. Ta hand om dig gumman. Jag älskar dig.”

Vad Frida istället får läsa är ett korthugget och oförsonligt meddelande som inleds: “Nu fick du som du ville!” Mammans hårda ord plågar henne under lång tid.

– Jag kände mig som en mördare. Jag var mammas enda barn, i många år var det hon och jag mot världen. Att hon hade känslan av att jag önskade livet ur henne var fruktansvärt smärtsamt och hemskt. Att mamma skulle dö var ju det sista jag ville.

Frida tror inte att hon någonsin kommer att kunna sluta gräma sig över allt hon med facit i hand anser att hon borde ha gjort annorlunda.

– Exempelvis har jag gång på gång frågat mig hur jag kunde glömma att skicka blommor på mors dag. Vad hade hänt om mamma hade fått en blomsterkvast den dagen? Hade hon tänkt “jag är viktig för Frida” och beslutat sig för att skjuta upp sina självmordsplaner? Men det är meningslöst att fundera i de banorna. Det enda jag kan göra är att berätta om mina erfarenheter i förhoppningen att de kan hjälpa någon att rädda en annan människa.

Fram till förra året var Frida så arg på sin mamma att hon varken orkade besöka hennes grav eller ha några bilder på henne framme.

– Ilskan över att hon valde att göra mig moderlös och beröva mina barn deras mormor har varit värst. Skit samma med lappen hon skrev, bara hon inte hade tagit livet av sig. Döden är så kompromisslös. Jag hade gjort i princip vad som helst för att få mamma tillbaka.

Ökad kunskap om psykisk ohälsa och självmord har fått Frida att se meddelandet som Rosita lämnade efter sig i ett annat ljus.

– Den enda rimliga förklaringen till mammas agerande är att hon var sjuk. Hon var inne i en negativ spiral där hennes hjärna sa falska saker åt henne, så som att jag inte tyckte om henne. Som förälder har jag svårt att förstå hur man annars kan vilja ge som avskedsgåva till sitt barn att det ska känna skam och skuld i resten av sitt liv.

Om Frida inte haft oturen att missa det sista telefonsamtalet från sin mamma vet hon precis vad hon hade velat säga till henne.

– “Jag älskar dig. Du är jätteviktig för mig och jag kommer direkt om du behöver mig.” Jag hoppas att mamma ändå någonstans långt därinne visste hur mycket hon betydde för mig.

 

Om du själv eller någon närstående mår dåligt och har den här typen av tankar så finns det hjälp att få. Kontakta Självmordslinjen. Det går att ringa, chatta och maila dem. Här kan du komma i kontakt med självmordslinjen.