Susanne fick tröst i sorgen – från andra sidan

Graviditeten var efterlängtad. Susanne Nylén och hennes man Håkan ville ha ett syskon till 2-åriga Daisy och nu var tajmningen perfekt.

Susanne kom till ultraljudet lite stressad och pulsen gick inte ner när barnmorskan spänt stirrade på skärmen. Hon mumlade lite och kallade in hjälp. Susannes tag om ­Håkans hand hårdnade, hon trodde hon fått ett missfall.

Sekunderna segade sig fram tills barnmorskan sa: Ser du den lilla pricken där som pickar? Det är hjärtat. Och där är ett till. Grattis, ni väntar tvillingar!

– Att få tvillingar är något helt annat än att få ett barn. Du har en känsla av otillräcklighet redan från start. Eller som Daisy tänkte när hon såg mig sitta med tvillingarna i famnen: Var får jag plats då? Rent fysiskt räcker man inte till, säger Susanne som nu har skrivit Tvilling­boken. 

Vi ses hemma i villan i Sollentuna. Här finns färgglada leksaker, soffor att rulla runt i och små skor på rad i hallen. En familj. Ett hem i vardagsharmoni. Men vägen hit var lång. 

– Ja, de senaste åren har ­varit en prövning på alla plan. Jag har verkligen fått känna hur skört och tufft livet kan vara. Det har fått mig att omvärdera mycket. Tidigare fokuserade jag mer på jobbet, nu vet jag att det är familj, vänner och hälsan som har betydelse. Jag är tryggare i mig själv. 

Blev panikslagen

Historien började där på BB. Susanne som säger att hon är en kontrollmänniska, fick en smärre chock av beskedet att hon bar på tvillingar. 

– Jag gjorde misstaget att googla på vad det innebär att få tvillingar. Jag läste om alla risker och blev panikslagen. Min man däremot blev praktisk och började planera flytt till hus och inköp av en större bil. De här två olika reaktionerna är vanliga.

Men för Susanne blev ovissheten och rädslan för allt som kunde hända så stor att hon hamnade i en graviditetsdepression, vilket hon dock förstått först senare. Då var det mer en känsla av att aldrig vara riktigt glad.

Susannes mamma Wenche peppade och tröstade. Hon var ett sådant stort stöd att familjen flyttade till samma del av staden som Susannes föräldrar.  

Så kom chocken i augusti 2013 då Wenche fick veta att hon hade cancer. 

– Någonstans hade jag på känn att det var något allvarligt, mamma hade gått ner mycket i vikt och haft ont i magen. Men hon sa: ”Jag löser det här, jag tar den här kampen. Jag vill se mina barnbarn växa upp och har verkligen något att kämpa för.”

Ett djupt hål

Under graviditeten jobbade Susanne samtidigt som hon ordnade med flytten, tog hand om Daisy, som en tid låg i gipsvagga efter att ha blivit påkörd av en cyklist, samt följde med mamma till sjukhuset för cellgiftsbehandlingar.

Hon hade mycket omkring sig och drabbades dessutom av havandeskapsförgiftning. Men den 18 oktober föddes enäggstvillingarna Lily och Siri. 

– Första veckorna var rena smekmånaden. Allt gick mycket lättare än jag trott. Mamma hälsade på och pussade på barnen så fort hon hade lite ork, så jag har bilder på henne och tvillingarna. Och hon ville att jag skulle sms:a en bild varje dag på mig och tvillingarna, det peppade henne att kämpa vidare. 

Men den 28 november somnade Wenche in. 

– Då rasade allt. Min älskade mamma, hon som varit mitt stora stöd och den enda jag kunde åka hem till och vara liten hos. Nu var hon borta för alltid, vilket var omöjligt att ta in. Livet hade svikit mig.

Att stå i kyrkan vid sin mammas kista, med två nyfödda och en 3-åring, kändes overkligt. Och med tre små barn hade Susanne inte tid att sörja. 

– En dag när Håkan kom hem låg jag på golvet i vardagsrummet med tvillingarna bredvid som skrek. Jag var okontaktbar. 

Samma sak kom att hända flera gånger de närmsta månaderna. 

– När jag väl öppnade upp och var ledsen, trillade jag ner i ett så avgrundsdjupt hål att jag inte kom upp igen. Därför blev jag livrädd för att öppna upp för känslorna och sorgen, för då kanske jag inte kunde ta hand om mina barn.

På tremånaderskontrollen satte en läkare fingret på dilemmat. Susanne fick tid hos en psykolog och hos Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) där hon fick verktyg för att börja bearbeta sin sorg och samtidigt vara mamma.

För så länge sorgen och traumat låg som en tung filt över henne var hon heller inte helt tillgänglig för sina barn. 

– Dykare förr i tiden hade ju som en glasbubbla runt huvudet, ungefär så kändes det för mig. Det fanns en barriär mellan mig och världen, inklusive mina barn. BUP hade som mål att få mig att börja sörja men att göra det bit för bit och med stöd och hjälp.

Steg för steg kunde hon börja knyta an till sina bebisar – också tack vare sitt nätverk.

– Min svärmor Marianne, jag kallar henne min bonusmamma, och min moster ­Monica har båda varit fantastiska. De lovade mamma att ta hand om mig om det värsta skulle hända och har mer än väl levt upp till löftet. Dessutom fanns vänner där som omfamnade mig.

Efter ungefär ett år hemma gick Susanne tillbaka till jobbet som presschef för ett stort tv-bolag. För henne var det en lättnad att få komma hemifrån och tänka på något annat. 

Fest med Hollywoodfruar

Ibland kommer vändpunkten när man minst anar det och i de mest oväntade sammanhang. För Susanne hände det under en middag med del­tagarna i tv-programmet Svenska ­Hollywoodfruar 2015. 

– Vi hade haft en pressdag där en av fruarna, Åsa Vesterlund, berättade att hon är medial. Vi hade väl druckit några glas vin när jag föreslog att Åsa skulle läsa av oss. 

Åsa började med Maria Montazami som ganska snart började skruva på sig när hon fick höra saker som kom alldeles för nära. Näst i tur var Susanne. Åsa berättade att hon såg en farmor eller mormor för att sedan ge en exakt beskrivning av övervåningen i Susannes hus. 

– Därefter beskrev hon badrummet i radhuset jag växte upp i och sa saker som bara jag och mamma vet om, upplevelser ingen annan känner till. Jag började storgråta och tänkte: Vad händer?

Susanne berättade att det var hennes mamma hon beskrev, varpå Åsa sa:

– Hon har suttit bredvid dig idag, hon är med dig hela tiden. Brukar du prata med henne i bilen?

– Ja, för det är bara där jag kan vara för mig själv och skrika ut min sorg, svarade Susanne.

– Hon hör allt du säger och varje kväll när du ska somna tar hon din vänstra hand och sitter på din sängkant. Hon finns där och vakar över dig och dina barn, sa Åsa.

Dagen därpå ringde Susanne sin psykolog och sa att hon inte behövde hennes hjälp mer.

– Jag behövde inte älta sorgen, förlusten och döden mer för nu vet jag att den inte är så definitiv som jag trott. Min mamma finns med mig, fast på ett annat sätt.

– Om det Åsa sa är sant eller inte kan säkert diskuteras, men för mig var det jättestarkt och hennes ord hjälpte mig att resa mig. Åsa skickar fortfarande sms till mig ibland med meddelanden från mamma, som: ”Det där armbandet med berlocker, varför har du gömt det? Ta fram det igen.” Helt absurda saker, skrattar Susanne. 

För så är det, sakta men säkert återvände skrattet och energin till Susannes liv. Att skriva Tvillingboken har också hjälpt henne. 

– Det var en dröm att få skriva den boken, en bok jag själv önskat läsa när jag var gravid. Jag har intervjuat
andra som fått tvillingar och deras berättelser har gett mig tillbaka minnen från den
första tiden.

Vad tar du med dig av den här erfarenheten? 

– Sorgen förändrar en i grunden, jag har insett hur skört ­livet är, och hur viktig familjen är – allt annat är faktiskt sekundärt. I våras åkte Daisy, jag och Håkan till Paris för att fira tio år som gifta. Vi förnyade våra äktenskapslöften och den här gången betydde det något helt annat att älska varandra i nöd och lust. Fast förhoppningsvis blir det lite mer medgång än motgång fram­över, säger Susanne och ler.