Prästen Olle Carlsson hyllar hustrun

Man kan säga att hans gudstro i någon mån kom med modersmjölken. Olle Carlsson är uppvuxen i Pingstkyrkan i Hudiksvall, varifrån han fick med sig tron på en gud som håller i både vått och torrt. Från sina föräldrar lärde han sig att man aldrig skulle gå förbi en annan människa utan att se och bekräfta varandra.

– Miljön gav mig en tydlig världsbild kring Jesus återkomst och hur man ska tolka världshistorien, säger Olle när vi ses i hans kök på söder i Stockholm.  

Som 8-åring flyttade Olle med sin familj till Stockholm och klimatet bland människorna kändes lite råare än i Hudiksvall.

– Stockholm exploderade av mods, hippier, droger och alkohol, säger Olle som under tonåren inte visste var han hörde hemma. 

– Jag kände mig varken hemma i min barndoms högljudda och konservativa kyrka eller i en värld utan gud. Jag kände en slags skam över att jag var pingstvän och en låsning kring frälsningens innebörd. 

Testade gränser

Olle gjorde upp med den fundamentalistiska bibeltron och den mer konservativa hållningen och hamnade bland nya bekantskaper mitt i huvudstan. Han beskriver hur han längtade efter att “ta för sig av livet” och att testa gränser. Att dricka alkohol ansågs vara en synd för pingstvänner, så det var såklart laddat. 

– Jag började dricka mellanöl och rökte hasch. Flera av mina vänner dog i överdoser av morfin och heroin. 

Men som 16-åring åkte Olle på en språkresa till England där han hamnade i en pastorsfamilj.

– Den där sommaren förändrade allt. Min Jesustro blev starkare än någonsin och jag kände mitt kall. Tydligt. Jag engagerade mig i Jesusrörelsen.

Väl hemma i Stockholm startade Olle tillsammans med andra engagerade eldsjälar upp en verksamhet där han välkomnade människor till musik, samtal och möten. De startade ett musikkafé där de tog hand om hemlösa. Olle började predika och fann sin tro i ett varmare och mer lågmält uttryck än det han var uppvuxen med.

I samma veva träffade Olle Madeleine. Hon var 17 och han 21.

– Madeleine blev gravid och vi gifte oss. Det var en stark förälskelse men vi var så klart alldeles för unga. Samtidigt har det kommit något väldigt vackert ur den relationen, tre barn och flera barnbarn.

Men för både Olle och Madeleine fick alkoholen allt större betydelse. 

– Att dricka var som en slags frigörelse för oss båda. Alkoholen hade en mycket större roll för mig än vad jag själv insåg då. 

Som 24-åring blev Olle präst i Svenska kyrkan. Och en mycket populär sådan. Att det blev Svenska kyrkan framför frikyrkan förklarar Olle med att där inte finns någon strikt fördömande syndakatalog. 

– Man får röka och dricka alkohol och sex utanför äktenskapet betraktas med milt överseende, menar han. 

Förlorade vårdnaden

Snart fick Olle jobb på Noors slott där han utarbetade ett tolvstegsprogram för missbrukare och fick en tjänst som behandlare och rådgivare.

– Det där jobbet såg jag som ett bönesvar. Men visst var det ironiskt att jag fick den där tjänsten med tanke på min egen alkoholproblematik. Men det var en fantastisk tid och än idag tycker jag att tolvstegsandligheten med allt vad den innebär är en fenomenal andlig rörelse. 

Men ganska snart kände Olle en inre tomhet. Denna fyllde han med alkohol, festande och otrohet. Skilsmässan var, efter tio års äktenskap, ett faktum och Olle förlorade efter en uppslitande tvist vårdnaden om sina barn. 

När Olle var mellan 35 och 40 år upplevde han ett starkt förfall av sig själv. Han blev far till två barn med ytterligare två andra kvinnor och drack mängder av vin.

– Livet rasade och jag var gravt alkoholiserad. Jag hamnade i en djup depression. Men jag identifierade mig
aldrig som en missbrukare. Snarare kände jag mig väldigt fysiskt stark. Jag ville inte dricka, men kunde inte på egen hand sluta. Jag upplevde total maktlöshet och det var som om en boll kom i rullning, en boll som inte gick att stoppa. 

En andra chans

Olle blev snart pappa till ett sjätte barn. För första gången började han be till Gud om hjälp att bli nykter. Därefter lades han in på avgiftning på Sophiahemmet och det var nu hans resa till nykterhet påbörjades. Men vägen dit kantades av flera återfall och det var först kring julen 1994, när han lades in på Huddinge sjukhus, som han “blev fri”. 

– Sedan dess har jag varit nykter och största orsaken är alla de AA-möten jag gått på. Från detta tillfälle kände jag att jag fick en andra chans, både som präst och människa. Livet vände. 

Olle fick en tjänst som präst i Katarina kyrka. Dit kom skådespelare, fotomodeller och politiker. Men även hemlösa. Alla som var i behov av tröst, skydd och samtal. Han drog allt fler människor till sig, människor som bar på en andlig längtan. Han talade till folket och berörde på ett sätt som gjorde att han kändes mänsklig och han skilde sig från tidigare präster. Inte minst för att han ville gå ifrån det formella inom Svenska kyrkan. Till exempel vägrade han bära prästkrage. 

– Tron sitter inte i en vit remsa. Den bär vi med oss hela tiden. Om vi ens har den. 

På samma sätt som Olle hade hängett sig åt AA-mötena försökte han nu engagera sig i en ny slags böne- och självhjälpsgrupp i Allhelgonakyrkan. Församlingen växte och det kom flera hundra besökare på Olles gudstjänster.

Varför han snabbt blev så populär som präst tycker han själv är svårt att svara på men viktigast i hans predikan och vision är att alltid förmedla hopp till andra människor.

– Jag möter människor som oftast är i väldigt svåra skeden i sina liv. Jag vill förmedla hoppet, att allt inte bara tar slut.

Tråkig högmässa

År 2009 valdes Olle, till mångas bestörtning och som han själv säger “mot alla odds”, till kyrkoherde i Katarina församling och han har tidigare beskrivit rollen som “konform”.

– Det finns väldigt mycket som är fint inom Svenska kyrkan, men jag har alltid haft en känsla av att inte passa in. Problemet är dess reglerade form. Mycket är så väldigt formalistiskt. Det är svårt att komma in i en sådan organiserad miljö och bara börja förändra. Ju mindre byråkrati desto större chans för andligt liv, tror jag.

Olle försökte skapa mer levande gudstjänster där alla skulle få bli mer delaktiga. I Olles kyrka får andra än han själv predika: poeter, komiker, programledare, författare med flera. 

– Jag tyckte att högmässorna ofta var så tråkiga och ville ändra på det. 

Det fanns många både i och utanför kyrkan som hade åsikter kring den nya kyrkoherdens stil. Olle själv menar att sådant får man räkna med som offentlig person, vare sig man är präst eller artist. 

– Jag har under åren fått lära mig att våga att inte vara omtyckt av alla.

Så dök Fotini upp i Olles liv. Hon var 30 och Olle 55 och båda jobbade i församlingen. Kärleken var oundviklig. Han beskriver hur Fotini visade på enormt mod som vågade erkänna sin kärlek trots den enorma åldersskillnaden, trots att Olle just då var gift och trots att de faktisk var arbetskamrater.  

– Hon var alldeles för ung och för vacker, men vi blev oskiljaktiga och är så än idag. Och även nu tyckte omgivningen till. Vissa menade att vår relation handlade om maktmissbruk och var det moraliskt riktigt? Olle beskriver hur deras drivkraft och starka gudstro är en djup nyckel i deras relation.

– Hon vågade tränga in i mitt stökiga liv och jag har aldrig känt sådan stark kärlek förut. 

Efter ett tag som kyrkoherde fortsatte Olle att bli ifrågasatt och han blev anklagad för olika kvinnoaffärer, för att vara en ulv i fårakläder, att han ställt kyrkans ekonomi på ända och en rad andra saker. Dessutom förekom han i flera mediadrev.

– Jag kände mig ledsen och sårad. Ingen människa är felfri och allt det där var groteska anklagelser som jag senare friades ifrån. Jag kan förstå att människor som hamnar i sådana här drev och anklagelser går under. Det var tungt, men genom hela den där processen hade Fotini och jag varandra.

Olle gick från att vara ett föraktat socialfall och nykter alkoholist till att bli präst och senare kyrkoherde. Han ledde Sveriges mest välbesökta och dynamiska svenskkyrkliga församling. Det är en enorm resa.

– Det där är en del av min dubbla identitet. Men jag har alltid känt mig som en outsider snarare än en framgångsrik person. Under mina 40 år som präst har det nästan inte gått en dag utan att jag funderat på att säga upp mig, säger Olle som för ett år sedan till slut tog steget ut ur församlingslivet.

– Jag har ofta frågat mig själv om det varit värt allt motstånd man får som präst. Även om jag älskar kyrkan
så har jag aldrig känt att jag passar in.

Alla var samlade

Men Olle bär fortfarande på sin starka vision om att förmedla Jesus budskap och hoppet om ett liv efter detta. Men han har andra planer och står nu som grundare för “Kontempel”.

– Platsen där vi kommer hålla till är oviktig, även om vi nu till en början kommer ses i Skeppskyrkan. Min vision är att vi inte ska sluta oss inåt utan gå ut och nå varandra. Hur ska en andlig samtida plats se ut idag 2020? Kontempel ska vara en slags utbildnings- och retreatplats, ett andligt växthus eller förnyelserörelse inom Svenska kyrkan. Olles roll i detta nya projekt är teologisk ledare och inspiratör medan Fotini kommer stå som verksamhetschef och driva hela arbetet.

För fem år sedan gifte sig Olle och Fotini och vid 59 års ålder blev Olle åter pappa, till sonen Levi. Olle har därmed varit småbarnspappa ända sedan han var 21 år.

– Ja, jag har testat på att vara en väldigt ung pappa men även en gammal. När jag hämtar Levi på förskolan har hans kompisar flera gånger ropat att nu kommer din morfar eller farfar.

Olle berättar att även om hans liv har varit rätt turbulent, med flera relationer och missbruk, så har han alltid
varit väldigt ansvarstagande.

– Hur jag än har mått så har jag funnits där för mina barn. Jag är väldigt barnkär och omhuldande. 

Eftersom Fotini kommer från Grekland brukar de ofta åka till ön Zymi där hon har sin familj och släkt. Olles 60-årsdag är ett av hans bästa minnen.

– Vi tog med oss alla våra barn och barnbarn och firade min 60-årsdag i Grekland. Alla var samlade. 

5 frågor till Olle

Varje söndag är påsk för mig

Vad betyder din tro idag?

– Min tro på Gud är allt, det är den som färgat hela mitt liv och som får mig våga både åldras och hoppas. Gud är min kraft och trygghet, vi för en ständig dialog med varandra.

Vad betyder påsken för dig?

– Det är hela livets paradox. Utan långfredagen, ingen påskdag. Påsken för mig innebär att livet alltid kommer att segra. Det är ju hela kristendomens essens, Jesus uppståndelse. Egentligen är därför varje söndag påsk för mig.

Hur brukar du fira påsk?

– Jag tycker om påsken, det är en ljus tid på året då vi brukar åka ut till vårt sommarhus i Roslagen. Då brukar barnen springa runt och leta efter godisägg som påskharen gömt i trädgården.

Vad är ett måste på påskbordet för dig?

– Gärna en lammstek. Och eftersom vi inte dricker någon alkohol är påskmusten ett annat måste.

Vad har du för framtidsdrömmar?

– Jag önskar och drömmer om att få åldras med värdighet, att min familj ska få må bra och att jag ska vara trogen mitt hjärta. Ju äldre jag blir desto mer känner jag att jag försonas med mitt eget liv. Men sedan önskar jag att få knyta ihop säcken och bara få leva i frid och harmoni.