• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Claudia fann sin mamma i Colombia

    Räddad av ett svenskt, barnlöst par – från ett liv i fattigdom, svält och förnedring i Colombia. Men många år senare väcktes ändå en längtan hos Claudia Vingren i Romelanda att spåra upp sin biologiska mor. Det skulle bli ett möte där mor och dotter äntligen kunde försonas ...

    Claudia fann sin mamma i Colombia
    – Jag är väldigt tacksam för det liv jag och min lillasyster Louise fick, tack vare att mamma lämnade bort oss, säger Claudia Vingren. Foto: Birger Thureson

    En varm kväll när fläktarna susar i Skandinaviska Turistkyrkan i Las Palmas, Gran Canaria, berättar Claudia sin historia inför en märkbart tagen publik. Hon har hjälp av sin man Mattias som visar bilder. I bänkarna sitter barnen Samuel, 14, Amanda, 12, och Elsa, 11. 

    Deras uppväxt strax norr om Kungälv är ljusår från mammans första år i Cordoba, en colombiansk by med 4 000 invånare. 

    – Det var fuktigt, kallt och skumt i vår bostad. Att leka var det aldrig tal om. Från det jag var 4 år fick jag ta hand om mina yngre syskon, städa och tvätta. Men ingenting jag gjorde dög. Från den man som förmodligen var min styvpappa fick jag ständigt höra att jag var ett värdelöst misstag.

    Claudia låter i intervjun efter sitt framträdande i Turistkyrkan förstå att män kom och gick i det torftiga hemmet. Så helt säker på vem som var hennes pappa är hon inte. Bara att mannen i hemmet var brutal och våldsam. 

    Två små flickor från Colombia fann ett nytt hem i Sverige. (Privat bild)

    Bagaget med barndomsminnen har varit tungt att bära, även i vuxen ålder.

    – Jag gick ofta hungrig hela dagarna. Vi hade inte mat så det räckte. Men ännu värre var bristen på bekräftelse. Jag hungrade efter kärlek.

    Hon fick det ibland, från ett håll. 

    Fick kärlek av mormor

    – Mormor var ängeln i mitt liv under de här första åren. När hon kom på besök tog hon upp mig i sitt knä och sa att hon älskade mig. Hon gav mig det jag längtade efter mer än något annat, men så sällan fick.

    Claudia glömmer aldrig den där dagen när mamma tvättade och klädde upp henne och lillasyster Louise innan de gick till det daghem som fanns i byn.

    – När mamma lämnade oss sa hon till mig: Claudia, du är stark och får ta hand om din lillasyster.

    Det var ett konstigt farväl. Och det var menat att vara för alltid. När dagen gick mot sitt slut kom aldrig flickornas mor och hämtade dem.

    Istället placerades Claudia och Louise i ett fosterhem. Deras nya "mamma" var väldigt snäll och de blev väl behandlade. Men efter ett drygt halvår kom ett nytt uppbrott.

    – Vår fostermamma förklarade, att det fanns ett par från Europa som inte kunde få barn, men gärna ville ta hand om en flicka. Hon tvättade oss ordentligt, klippte vårt hår och sprayade oss med doftspray. Och så fördes vi till socialkontoret. 

    Där satt, som Claudia säger, "ett par blekansikten". Det var det barnlösa paret Eva-Lena och Gunnar Vingren från Sverige. De skulle egentligen bara adoptera ett barn, men ville inte välja mellan systrarna utan tog båda två. 

    Trygg miljö

    – Jag kände med en gång en väldig värme och kärlek från de här okända människorna. Dessutom hade Eva-Lena läst spanska och kunde prata med oss. Det underlättade mötet.

    Under ett par veckor i Colombia fick de lära känna varandra bättre innan det var dags att ta flyget till Sverige. Det var i november och i det nya hemlandet var det kallt och fullt med snö. Främmande och spännande för två colombianska flickor som ännu inte nått skolåldern.

    De nya föräldrarna var troende kristna och aktiva i en frikyrka. Pappa Gunnar, psykolog, hade växt upp i en släkt som arbetat med mission i Brasilien. Mamma Eva-Lena hade varit församlingsanställd innan hon utbildade sig till lärare.

    – De tog emot mig och min syster med en fantastisk värme och kärlek, säger Claudia om adoptivföräldrarna Gunnar och Eva-Lena Vingren. Foto: Birger Thureson

    – Det kärleksfulla hemmet och den varma församlingen, det var en väldigt trygg miljö, så oerhört långt ifrån det vi upplevt under den tidiga barndomen. Jag och Louise fick ganska snart många vänner. Vi trivdes i Sverige.

    Men hos Claudia fanns oläkta sår som gjorde sig påminda när hon var 11–12 år. 

    – Jag började må dåligt psykiskt. Min självkänsla sviktade. Det kändes som om min styvpappa hade haft rätt. Jag var ett värdelöst misstag. 

    I gymnasiet började ätstörningar och självskadebeteende spöka. 

    – Men jag hade min gudstro. Den var viktig för mig. Och jag hade goda, vänliga människor runt omkring mig. Ändå upplevde jag mörka perioder med destruktivitet och dödslängtan. 

    Jobbade som lärare

    Under flickornas uppväxt levde familjen Vingren sammanlagt fyra och ett halvt år i Bolivia, där föräldrarna arbetade som lärare på en svensk skola för missionärsbarn. 

    Efter gymnasiet åkte Claudia till Venezuela där hon jobbade som volontär på ett barnhem i nio månader.

    – Det var lite som att återknyta till barndomen, fast nu var jag den vuxna som tog hand om föräldralösa barn i behov av kärlek och omsorg. Det var tufft, men också väldigt meningsfullt. 

    I Sverige mötte Claudia kärleken i Nyköping. Hon och Mattias gifte sig och idag bor de med barnen Samuel, Amanda och Elsa i Romelanda utanför Kungälv. Foto: Birger Thureson

    Tillbaka i Sverige mötte Claudia kärleken i Nyköping, där familjen då bodde. Hon och Mattias gifte sig och sedan kom barnen ganska tätt. 

    – Jag mådde fortfarande dåligt ibland, men kände att jag som mamma inte kunde gå omkring med ångest och självskadebeteende. Så jag gick i terapi. Och folk runt omkring mig stöttade. Det hjälpte.

    När Claudia var gravid började tankarna på det egna ursprunget komma.

    – Jag grubblade över i vems mage jag legat innan jag föddes. Jag lärde ju egentligen aldrig känna min biologiska mamma. Var fanns hon nu? Hur såg hennes liv ut? 

    På ett av kyrkans läger så lärde Claudia känna en tjej som hette Alexandra, och som också var adoptivbarn från Colombia. Hennes biologiska mor kunde kanske hjälpa till att hitta Luz Mary, som Claudias och Louises colombianska mamma hette.

    Fick efterlängtat samtal

    Sagt och gjort. Claudia ville gärna att Alexandras mamma gjorde ett försök. Mattias var förstående för sin frus längtan att lära känna sina rötter och stöttade på allt sätt.

    Och 2010 hände det. Alexandras mamma ringde från Colombia och sa, att hon hittat Luz Mary.

    – Jag ville inte resa ensam, hela min familj skulle med. Så var det bara. Men hade vi råd?

    Claudia gjorde som hon brukade. Hon bad till Gud om hjälp. Och minsann hittade de riktigt billiga biljetter till Bogotá, Colombias huvudstad.

    – Många tyckte det var vanskligt att vi skulle ta med barnen. Colombia var ju känt för våld och politisk oro. Men Mattias och jag beslöt oss ändå för att åka med barnen. Gunnar och Eva-Lena följde också med.

    – I Bogota tog vi in på det hotell där Eva-Lena och Gunnar bodde när de kom och hämtade Louise och mig. Det var en lite märklig känsla. 

    Byn Cordoba, där Claudia bott som barn, blev sedan basen för deras sökande. 

    Att hitta Claudias mamma skulle visa sig lättare sagt än gjort. Tipset de fått var ett villospår. Det ledde till en kvinna som visserligen hette Luz Mary, men som inte var Claudias och Louises biologiska mor utan bara hade bluffat för att komma åt pengar. Hon blev omedelbart avslöjad. 

    – Men vi gav inte upp. Vi hyrde en högtalarbil och körde omkring och efterlyste Luz Mary. Och till sist fick vi napp. Det var dagen innan vi skulle åka till Bogotá och därifrån vidare till Sverige. En kvinna kom fram till oss och sa att hon kände den vi sökte. Luz Mary arbetade på en kaffeplantage i en liten by en bit därifrån. 

    Kontakt med arbetsgivaren bekräftade saken. I en skranglig jeep åkte Claudia, Louise, Mattias och barnen till byn där Luz Mary fanns.

    Kände igen henne direkt

    – Hon stod och väntade på oss i en vägkorsning. Vi klev ut, och jag såg genast att det var hon. Min biologiska mamma. 

    Claudias biologiska mamma Luz Mary tvingades adoptera bort sina två döttrar och har sedan dess levt ett slitsamt liv.
    – Jag tackade henne för att hon gav mig och min syster Louise ett så fantastiskt liv i Sverige. Då blev hon väldigt lättad, säger Claudia. (Privat bild)

    Det blev ett känslosamt möte. Luz Mary tog sina två minsta barnbarn i sitt knä. Hon ville inte släppa dem.

    – Jag frågade om hon tänkt på Louise och mig någon gång. Varje dag, sa hon. Varje dag. När du lämnade bort oss var det en kärlekshandling du gjorde, sa jag. Då lyste Luz Mary upp. Hon blev lättad och glad att vi inte anklagade henne. Det blev ett riktigt försoningsmöte där i vägkorsningen!

    Ett försoningsmöte, men ett kort sådant. Den gamla kvinnan, märkt av ett hårt liv, måste släppa taget om barnbarnen och säga adjö igen. Nu som när hennes egna barn var små. 

    – Vi hade bara ett par timmar på oss, sedan måste vi åka för att hinna med planet hem till Sverige, berättar Claudia.

    Sex år senare åkte Claudia och Mattias och barnen till Colombia igen för att hälsa på Luz Mary. Barnen var större och förstod mer. Och återseendet blev glatt.

    – Jag är väldigt tacksam för det liv jag och Louise fick, tack vare att mamma lämnade bort oss och tack vare att vi fick så fantastiska svenska föräldrar. Men jag är också väldigt glad att jag sökte upp mina rötter. Det har hjälpt mig att bättre förstå vem jag är, säger Claudia. 

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!