Idag vill jag åka till en liten fiskehamn någonstans utmed svenska kusten. Gärna en ganska liten hamn där några fiskebåtar just kommit in med sin fångst. Där det hänger garn på tork utanför de röda, små bodarna där redskapen förvaras. Där trälådor står staplade på kajen i väntan på den nyfångade torsken och där en liten katt kalasar på en sillrumpa som någon slängt till henne. Visst är det en underbar miljö?
Men det var något jag glömde. Något som måste till för att den rätta stämningen ska infinna sig i en sådan här liten hamn. Jag tänker så klart på måsarna och trutarna. Vad vore en hamn utan deras skrik? Skräniga, bråkiga, kaxiga, men ack så viktiga.
Vem älskar dessa måsar och trutar? Det är nog inte många som har dem som sina favoritfåglar. Man tar dem för givna helt enkelt. De finns där, har alltid funnits där och sen är det inte mer med det.
Men låt oss titta närmare på dessa skrikhalsar. Vi börjar med en gammal havstrut, helt vit med svarta vingar. Den är ju fantastiskt vacker, ser ut att vara uppklädd för att gå på fest. Dess nära släkting, gråtruten, har en gråare färg på vingarna, men är stilig den också. Vilka snyggingar!
Men en massa brunspräckliga trutar blandar sig med dessa elegantanter. Vad är de för ena? Jo, det är ungfåglar. Det tar några år innan trutarna blir helt utfärgade i rent vitt, svart och grått.
Och småttingarna, de betydligt mindre måsarna som också skriker och blandar sig i leken, vilka är de? Jo, det kan vara skrattmåsar i vinterdräkt. De har brun huva bara på våren och sommaren.
Alla dessa trutar och måsar är vanliga. Man ser dem överallt, inte minst i hamnar. Jag har hört folk som kallar dem skräpfåglar. Men det är ett misstag, särskilt nu på vintern.
Besökare från Arktis
Om man ställer sig och spanar på alla trutar och måsar i en hamn kan det hända att man får se något mycket spännande. Alla våra vanliga arter av trutar och måsar har svart på de yttre vingpennorna, mer eller mindre. Har man tur, så här på vintern, kan man upptäcka någon art som helt saknar detta svarta. Trutar som är nästan helt vita i fjäderdräkten.
De är gäster från norr, arter som häckar uppe i Arktis, bland isberg och snö. Att ha en helt vit fjäderdräkt passar ju alldeles utmärkt i de trakterna. Det är vittrutar, vitvingade trutar och ismåsar. Varje vinter brukar något exemplar av någon av dessa arter leta sig ner till våra trakter. Ofta är det just någon hamn som får besök.
Vittruten är den som oftast dyker upp. Jag har sett den flera gånger. Särskilt minns jag en vårvinterdag i Visby hamn. Färjan hade just lagt ut. Jag hade satt mig tillrätta i serveringen med min kaffekopp när jag råkade kika ut genom ett fönster. En magnifik vittrut seglade på stela vingar alldeles bredvid båten. Närmare än så har jag aldrig varit en vittrut.
En speciell mås
Den vitvingade truten är sällsyntare. Den visar sig inte varje vinter i Sverige. Dess häckningsområde finns i norra Kanada och på Grönland. Hos oss är chansen att se den störst på västkusten. Men den kan dyka upp på fler ställen. Även i inlandet.
Själv har jag sett den i Ystads hamn. Den satt på en pir tillsammans med andra trutar. Trots att vi var ett helt litet gäng som kikade på den verkade den helt obesvärad. Orädd var den också. Men det är klart, häckar man uppe i Arktis är man ju inte van vid människor. Och kanske inte förstår att vara rädd.
Ismåsen är den mest ovanliga av de tre. Det är en mycket speciell mås. Mindre än trutarna och med ett mycket sötare ansikte. Den är en drömart för många som studerar fåglar. Om man tar reda på var den setts i Sverige handlar det ofta om hamnar. Göteborgs hamn, Båstads hamn, Simrishamns hamn och en del mindre hamnar i Stockholms skärgård har haft den på besök.
Själv har jag sett den i Lerkils hamn i Halland. Det var 2005 och den rara fågeln hade godheten att stanna på samma plats från början av december till början av januari. Vi var många som fick njuta av dess närvaro den vintern.
Med andra ord, man ska inte underskatta trutar och måsar. Bland dem finns spännande upptäckter att göra.
Lycka till!
